SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
ELOGE elå4ʃ, r. (m. Dalin (1850), Wenström o. Jeurling (1891)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(eloge Tersmeden osv. Anm. Den lat. formen elogium förekommer i ä. tid ofta, t. ex. Annerstedt UUH II. 1: 302 (efter handl. fr. 1692: elogier, pl.), Linné Bref I. 2: 364 (1776: elogier, pl.), G. Dalin (1871))
Etymologi
[liksom t. o. eng. eloge av fr. éloge, lovtal, åminnelsetal, beröm, av lat. elogium, uttalande, gravinskrift, efter gr. ἐλεγεῖον (se ELEGI), men till sin bet. påvärkat av senlat. eulogium, välsignelse, av gr. εὐλογία, av εὗ, väl, o. λόγος, tal (se LOGIK)]
1) lovord, berömligt omnämnande, berömmande ord, beröm. Skådespelerskan förtjänar en eloge för sitt förträffliga spel. Han överhöljdes med eloger. Tersmeden Mem. 4: 44 (1748). (Tidningen) gav här om dagen en varm eloge åt .. (ministern) för hans framgångsfulla arbete. SkTDagen 1920, nr 257, s. 3.
2) litt.-hist. äreminne. (Schück o.) Warburg SvLittH 2: 385 (1912).
Ssg (till 2): ELOGE-STIL. äreminnesstil. SvLitTidn. 1820, sp. 347.
Spoiler title
Spoiler content