SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ENDE en3de2 l. ENDA en3da2, pronominellt adj.; pl. ende o. enda; i substantivisk anv. gen. (sg. o. pl.) endes o. endas; superl. (numera i sht vard.; jfr anm. 2:o nedan) endaste ((†) e(e)ndeste (-esta) O. Petri Handb. D 1 b (1529), Rääf Ydre 3: 364 (i handl. fr. 1789). e(e)ndista Glossa t. Rom. 12: 6 (NT 1526), 2 Mos. 22: 27 (Bib. 1541). enderste (-ersta) Widekindi KrigsH 768 (1671), Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 2: 13 (1703). endast Ekeblad Bref 1: 378 (1654: hwarendast postedag; rättat efter hskr.), Tessin Bref 2: 272 (1755)). adv. ENDA (se d. o.); jfr ENDAST. Anm. 1:o. I fråga om bruket av formerna ende o. enda (endes o. endas) råder i best. anv. samma växling som i den vanliga svaga adj.-böjningen förefinnes beträffande former på -e o. på -a. I obest. anv. är däremot formen enda den ojämförligt vanligaste. 2:o. Superlativen skulle strängt logiskt icke tillkomma detta ord, men användes mycket ofta för att göra uttr. mera emfatiskt; jfr SJÄLVASTE.
Ordformer
((e)ende Luk. 7: 12 (NT 1526: eenda; best. m.) osv. ända Rudbeckius Luther Cat. 147 (1667; best. m.), Rudbeck Bref 49 (1668: ändesta; best. n.), Cygnæus 8: 77 (1857; obest. n.))
Etymologi
[fsv. ende; avledn. av EN, räkn., sannol. efter mönster av ordningstalen på -de]
1) ensam.
a) i obest. anv. efter en l. någon: ensam, enstaka; likvärdigt med en konstruktion: blott en l. endast en. Kempe Krigzpersp. 162 (1664). Wij .. finne osz intet der vthi, at en endaste .. skal jemka och laga alt efter sitt sinne. Hiärne Orth. 150 (1717). Der var ei mera än en enda ingång. Nordberg C. XII 1: 329 (1740). En ende tog sekreta deputationens betänkande i försvar, nämligen auditör Lode. Malmström Hist. 6: 320 (1877). Hela tillvaron sitter fast i en Endes hand. Söderblom Stund. 1: 29 (1905, 1909). — särsk. (numera bl. i Finl., vard., mindre br.) efter pl. några: enstaka, få; förr äv. efter räkn. två l. tvänne: blott (två). Alle .. skola sigh .. til (äktenskap) hålla, vndantagandes några eende, hwilka Gudh aff synnerligit Rådh, ther ifrån skildt hafwer. Rudbeckius Luther Cat. 95 (1667). (Jesus) kan .. så disk och taffel täcka, / At några enda bröd åt några tusend räcka. Brenner Pin. hist. 11 (1727). Tvänne enda skepp blefvo .. tillagade. Mörk Th. 3: 193 (1758). Bladh (o. Hornstedt) 12 (1799). Två enda, hvarandra diametralt motsatta sidor. Cygnæus 2: 61 (1858).
b) (†) i obest. anv. ss. apposition efter det sbst. l. substantiviska ord vartill det utgör bestämning: ensam(t). Lucumo, som eenda och allena trädde vthi sin Fadhers Godz och Håfwor. Schroderus Liv. 30 (1626). Jag enda bar / Til eldstaden / Desta drängar / I drifvevädre. Björner Fridth. 22 (1737).
c) (†) i best. anv. ss. attribut framför ett sbst.; motsv. ett efterställt ensam(t) l. ett föreg. adv. endast. Vi (hava) nu inte mehra .. än ensligh Hanss Kon. May:ts ende person. OxBr. 5: 168 (1622). Thet endeste Holland synes stå Engeländerne i Wägen. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 177 (1680). Turkarne .. förlåto den ende Carl XII att vara christen. Agardh (o. Ljungberg) Stat. I. 1: 125 (1852). Fahlcrantz 5: 88 (1852, 1865).
2) ss. förstärkningsord efter det obest. pron. ingen l. efter ett en l. någon som föregås av det nekande ej (icke osv. l. utan) l. står i frågande sats. Och inte talte Hillebrand ett endaste ord. Sv. folkv. 1: 7. Ingen ende ibland oss. Nohrborg 17 (c. 1765). Medelhafvet .. (ligger) blankt utan en endaste kåre. SDS 1897, nr 12, s. 1. Tror du det finns en enda människa, som har något att hoppas? Nej, inte en enda en, gosse! Koch Arbetare 136 (1912). — (†) i superl., föregånget av best. art. (Mången tycker sig) wärd fyra Dochtare (dvs. doktorer), som ännu aldrig then eendesta Fabel .. förstådt haffuer. Balck Esop. 15 (1603). Kempe Krigzpersp. 46 (1664).
3) ss. förstärkningsord efter det obest. pron. var, förr äv. efter var och en. Hvart och ett enda hans ord. JournLTh. 1813, nr 96, s. 3. Se för övr. under VARENDA.
4) i best. anv.: ensamt förekommande, som förekommer bl. en gång l. i bl. ett exemplar (överhuvud l. inom en sfär l. under förhållanden som angivas gm en bestämning). Den ende i sitt slag. Enda sättet att vinna något i denna sak är att (osv.). Thå barsz ther vth en dödh man, hans modhers eenda son. Luk. 7: 12 (NT 1526). Tu äst icke then eendeste som synd haffuer. O. Petri Handb. D 1 b (1529). Then eendeste Frälsermannen. Schroderus Os. 2: 771 (1635). Tro och Lydnad (blevo) de enda dygder (där despoter regerade). Kellgren 3: 213 (1793). Håll ut, o håll ut, denna endaste gång. Leopold 2: 224 (1810, 1815). Den enda Gudens kännedom. Lindblom Cat. 4 (1811). Enda person, som fick veta något om det första uppträdet inom äktenskapet. Carlén Skuggsp. 1: 82 (1861, 1865). Alla Kasans muslimanske äkta män .. prisade Den Ende. Heidenstam Vallf. 27 (1888). Som alltid är det sedligt rätta också det enda i grunden kloka och nyttiga. Kjellén Nat. saml. 85 (1902, 1906). Hans .. ende jämnbördige samtida italienske diktare. Wulff Leopardi 8 (1913). — särsk.
a) (†) i superl. i obest. form. Min invention .. är .. aldeles then retta; endast som emot then kan objicieras är (osv.). Swedenborg Reb. nat. 1: 219 (1712). Nybyggaren i Lappmarken (kan) mycket väl lefva med lappen, endast vore att lappen præjudicerade honom i hans jagt och fiske. Linné Ungd. 2: 284 (1734); jfr ENDAST I 1 d slutet.
b) (†) om den (det) enda som (ngn) har; nästan liktydigt med: den (det) sista, yttersta. Monger (präst) står för strengt på sin rettighet och likstol: så at offta thet endasta fordras af ene enkio, som flera små nakotta .. barn hafwer än bullar bröd i huset. Swedberg Dödst. 479 (1711).
5) (†) motsv. ett efterställt adv. ensamt, enbart, allenast; blott (se BLOTT, adj. 4). Hertigen (Karl Filip) allenast medh sijn eenda ankomst, kunde meer vthrätta .., än som Konungen i Påland medh heela sin stoora Armeè. Widekindi KrigsH 394 (1671). Enda namnet af Lord Fellamar var tilräckeligit, at smickra Fru Westerns ärelystnad. Ekelund Fielding 579 (1765). Leopold 5: 459 (1799).
6) enastående, egenartad.
a) (föga br.) i best. anv. ss. attribut. Är det väl .. troligt, att den lilla ingeniöroffiseren från Corsica skulle blifvit den verldshistoriska man, han blef, om han råkat heta någonting alldagligt .. i stället för det alldeles enda och originella Napoleon? Sturzen-Becker 2: 61 (1842, 1861).
b) (†) ss. predikatsfyllnad. Hans väsende var .. så enda och så nytt ibland oss, som Tjänsten han beklädde. Dalin Vitt. I. 3: 197 (1750).
Spoiler title
Spoiler content