SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ENERVERA e1nærve4ra l. en1-, l. -är- l. -er-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[av fr. énerver, av lat. enervare, försvaga, eg. ’beröva senorna', av e, ur, ut (se EX-), o. nervus, sträng, sena (se NERV)]
1) (†; se dock nedan) försvaga, beröva (ngn l. ngt) krafterna l. kraften, göra kraftlös. (Kejsaren skulle försöka) att .. eneruera dee Euangeliska Ständerna som nu .. medh E. M:tt ähre tillhopa Committerade. HSH 7: 117 (1637). Konungen i Dannemark .. kunde (icke) låta sig nöija med dhe wilkor, som accorderade woro, utan sökte att enervera tractaten. RARP 7: 4 (1660). SvLitTidn. 1819, sp. 508. — särsk. (numera föga br.) med avs. på person l. sinne o. d.: försvaga, uttrötta; förslappa, förvekliga. Iag (är) .. mycket enerverad af dubbelt kyrkio-arbete. VDAkt. 1677, nr 122. De stora, hvilke .. blifvit enerverade genom luxe, hofslafveri och lättja. LittT 1797, s. 472. Han är till kropp och själ enerverad och ständigt sjuk. Tegnér (WB) 2: 438 (1813). Tviflet enerverar karakteren och förstör viljan. PT 1899, nr 26 A, s. 3.
2) göra nervös, oroa, irritera; i sht i p. pr. Verd. 1890, s. 72. En skådespelerska, som lefvat ett äfventyrligt och enerverande lif. PT 1897, nr 234 A, s. 3. En af sorger och sömnlöshet enerverad person. Därs. 1905, nr 209 A, s. 3; jfr 1 slutet.
Spoiler title