ENKLITISK äŋkli4tisk l. eŋ- l. än- (ännkli´-tissk Dalin), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. enklitisch, lat. encliticus, av gr. ἐγκλιτικός, av ἐγκλίνω, luta l. böja ngt, intr.: luta sig mot ngt, av κλίνω, luta, böja (jfr KLINIK). Jfr PROKLITISK]
språkv. om vissa ord(former): som i uttalet så nära sluter sig till föregående ord att det (den) förlorar sin egen accent (ofta också hopskrives med föregående ord); vidhängande. Den bestämda slutartikeln i de nordiska språken är egentligen ett enklitiskt demonstrativpronomen. Carlsson LatSpr. 92 (1835).
Anm. Med enklitisk sammanhöra: ENKLITIKA, r. l. f. [av lat.(vox l. dictio) enclitica], o. ENKLITIKUM (l. -KON) [n. sg. av lat. encliticus resp. gr. ἐγκλιτικός], båda orden med bet.: enklitiskt ord o. vanl. med lat. pl. (Hedner Zumpt 255 (1833: enclitican que). Aulin Krüger 9 (1853: ett enklitikon)), samt ENKLIS l. ENKLISIS, r. [av gr. ἒγκλισις], benämning på ifrågavarande språkliga företeelse, vidhängande, inklination (Aulin Krüger 9 (1853: Enklisis). Noreen VS 3: 36 (1905: enklis)).
