SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EN, räkneord, adv., obest. pron., obest. art., adj.
Böjning och uttal.
a) starka böjningsformer:
m., f. o. r. sg. en, ss. betonat en4, äv. (i sht i södra o. västra Sv., i sydligaste Sv. samt i Finl. vanligen) e4n, sällan (i sht i Mälarlandskapen) än4; ss. obetonat en, stundom (i sht i Mälarlandskapen) än (enn Dalin; angivet ss. uttalat med kort vok. av Tiällmann Gr. 144, 169 (1696), Hof Skrifs. 222 (1753) m. fl. — rimmande med ord med långt e Manderström Rimlex. 99 (1779), Tegnér (WB) 5: 93 (1825), Runeberg 2: 9 (1848) m. fl. — rimmande med än Heidenstam Vallf. 112 (1888));
gen. sg. m., f. o. r. i substantivisk anv. ens en4s, äv. (i sht i södra o. västra Sv. samt i Finl.) e4ns;
dat. sg. m.(ig.) enom e3nom2 arkaiserande i förb. varjom och enom;
ack. sg. f. ena e3na2 (e1na) ngn gg arkaiserande, i uttr. icke sätta sitt ljus under ena skäppo (jfr Mat. 5: 15) o. en mans väg till ena pigo (jfr Ordspr. 30: 19) samt i lagtermen i ena bot;
n. sg. ett et4, sällan (i sht i Mälarlandskapen samt i Finl.) ät4 (rimmande med det, dvs. uttalat med kort ä-ljud, Runeberg 2: 75 (1848); rimmande med rätt Heidenstam Vallf. 205 (1888));
gen. sg. n. i substantivisk anv. ngn gg etts (: hvart och etts Zilliacus Aho Panu 218 (1898));
pl. (i bet. V, VI o. IX) ena e3na2 (e1na).
b) svaga böjningsformer:
m. ene e3ne2 l. ena e3na2; gen. i substantivisk anv. enes e3ne2s l. enas e3na2s;
f., r. o. n. ena e3na2; gen. i substantivisk anv. enas e3na2s.
c) ss. adv. (bet. III) är ordet oböjl. och har formen en en, äv. (i sht i Mälarlandskapen) än, i Finl. e4n.
Anm. om satsaccenten. I huvudsak gäller följ. (jfr under de olika bet.). Vid svag böjning är ordet alltid betonat. Ss. oböjt (i bet. III) är det (utom i Finl.) obetonat. Vid stark böjning växlar betoningen. Ordet är vanl. betonat i bet. I, II, IV, V 1 o. 2 (delvis 4), VIIIX, obetonat i bet. VI, oftast (utom i Finl.) V 3 o. delvis V 4.
Översikt av formerna.
a) stark böjning:
m., f. o. r. sg. [fsv. e(e)n(n), än, ein] en GR 1: 3 (1521) osv. eenn (ehnn) GR 1: 81 (1523), BtFinlH 5: 176 (1579). enn GR 21: 224 (1550), Stiernman PVetA 1758, s. 36. een (ehn) GR 1: 46 (1523), KKD 3: 51 (1708). än (æn, ænn, änn, ähn) GR 3: 208 (1526), OxBr. 11: 6 (1612). ein HFinKyrk. 1: 78 (1566). 'n Stiernhielm Harm. 9 (1668: hwad .. för'n låt);
f. sg. [fsv. e(e)n, än] en GR 1: 110 (1523; ack.), RA 1: 24 (1524; nom.) osv. een (ehn) GR 1: 105 (1523), 2 Saml. 13: 81 (i handl. fr. c. 1690). än (æn, änn) GR 2: 4 (1525), Därs. 4: 279 (1527). ein BtFinlH 3: 150 (1543). ee KyrkÅ 1904, s. 187 (i handl. fr. 1595; räkneord), Dahlstierna (SVS) 157 (c. 1700; obest. art.). — a Dahlstierna (SVS) 149 (c. 1700; obest. art.) ena O. Petri P. Galle I 2 b (1527; nom.), Visb. 1: 419 (c. 1621; nom.), Carlén Kyrkoinv. 616 (1841; nom.; lagt i en skjutsbondes mun);
n. sg. [fsv. et, eet(h), ät, it] et(t) GR 1: 19 (1521) osv. — eet(t) (eeth) GR 1: 96 (1523), Landsm. XI. 1: 90 (i handl. fr. 1702). ätt GR 8: 171 (1533). it(t) (it(t)h, jt(t), jth) GR 1: 18 (1521), Landsm. 6: V (i handl. fr. 1750). eitt (eith) BtFinlH 3: 150 (1543), Därs. 4: 187 (1563);
gen. m., f. o. r. sg. α) i substantivisk anv.: ens Gl. Ter. 6 (c. 1550) osv. eens Gal. 3: 20 (NT 1526), Gustaf ii Adolf 206 (1620). β) i adjektivisk anv.: e(e)ns O. Petri (1524) i Sthms tänkeb. 1: 6, Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754; väl arkaiserande);
gen. sg. f. [fsv. enna] i adjektivisk anv.: ena Tit. 1: 6 (NT 1526). e(e)(n)ne Rom. 5: 12 (NT 1526), Fernander Theatr. trag. ebrios. 344 (1695), Lind (1749). e(n)nes Rom. 5: 19 (NT 1526). e(e)ns Rom. 5: 15 (NT 1526), RARP 3: 154 (1640);
gen. sg. n. [fsv. ens] i adjektivisk anv.: ens Rudbeck Atl. 1: 346 (1679: ens tings; arkaiserande);
dat. sg. m. [fsv. enom; i adjektivisk anv. äv. ene] α) i substantivisk anv.: enom GR 2: 4 (1525), Linné Diet. 2: 154 (c. 1750; i bet. V 1), Strindberg Folkung. 79 (1899; i bet. V 3; arkaiserande). β) i adjektivisk anv.: enom Rom. 15: 6 (NT 1526), Polyfem III. 46: 3 (1811; arkaiserande). ene (-æ) HFinKyrk. 1: 1 (1535), UFinlÖ I. 1: 53 (1597);
dat. sg. f. [fsv. enne] i adjektivisk anv.: e(e)(n)ne Mat. 24: 41 (NT 1526), Lind (1749). ena GR 1: 61 (1523), Tegel G. I 2: 78 (1622). eno GR 11: 93 (1536), Raam Åkerm. 5 (1670);
dat. sg. n. [fsv. eno, ena] α) i substantivisk anv.: eno BtFinlH 3: 3 (1531), Dan. 8: 8 (Bib. 1541). ena Visb. 1: 87, 90 (1541; se IX 4 g). β) i adjektivisk anv.: eno 1 Kor. 10: 17 (NT 1526), Lind (1749);
ack. sg. m. i substantivisk anv.: enom B. Olavi 50 b (1578; i bet. V 3), Polyfem I. 14: 3 (1810; i bet. V 3);
ack. sg. f. [fsv. ena] α) i substantivisk anv.: e(e)na GR 3: 82 (1526), Gyllenius Diar. 50 (1640). β) i adjektivisk anv.: ena Mark. 15: 17 (NT 1526), Fröding Guit. 132 (1891; arkaiserande). ene GR 5: 165 (1528), VgFmT II. 2—3: 124 (i handl. fr. 1603). eno Ef. 2: 15 (NT 1526), O. Martini Läk. 39 (c. 1600);
pl. m. f. o. r. ene GR 7: 365 (1531; i bet. VIII), C. M. Blom (1766) hos Linné Bref I. 3: 288 (: ene och samma). ena Mat. 20: 17 (NT 1526; i bet. VIII), Atterbom (1810) i BrefNSkolH 153 (i bet. VI) osv.
b) svag böjning:
m. sg. ene GR 1: 19 (1521; nom.), Därs. 15: 34 1543; oblik kasus) osv. ena Mat. 6: 24 (NT 1526; oblik kasus), Grubb 101 (1665; nom.) osv. enne HH 20: 173 (c. 1585), Därs. 197;
f., r. o. n. sg. ena (gen. enas) Apg. 11: 4 (NT 1526) osv. — ene (gen. enes) OxBr. 5: 72 (1614), Triewald Förel. 1: 75 (1728, 1735). enne (-a) HSH 2: 52 (c. 1550), C. A. Ehrensvärd Brev 2: 32 (1795);
gen. sg. m. enes Hagberg Shaksp. 1: 363 (1847) osv. enas Grubb 105 (1665) osv.;
dat. sg. n. eno 3 Mos. 7: 10 (Bib. 1541);
m. pl. ene (gen. enes) Kolmodin Liv. 3: 322 (1832) osv.; ena (gen. enas) SAD 1786—89, s. 391 (1789) osv.
f., r. o. n. pl. ena (gen. enas) Tegnér (WB) 3: 148 (1817) osv.
Anm. till b. Gen. har särsk. form bl. i substantivisk anv.
c) [fsv. enast(-), enist(-), enost(-) ss. adj. o. adv. i bet. VIII; jfr ALLENAST] superlativ: enast(-) Asteropherus 13 (1609). enest(-) HSH 9: 67 (1577), L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 57 (1633). enerst(-) Horn Lefv. 28, 57 (c. 1657).
d) [y. fsv. en] ss. adverb (bet. III): en RA 1: 325 (1543) osv. ehnn GR 1: 124 (1523), BtFinlH 5: 78 (1574). enn GR 28: 464 (1558), HH 20: 167 (c. 1585). een (ehn) Brahe Kr. 38 (c. 1585), Carl xii Bref 277 (1706). än (æn) GR 4: 335 (1527), OxBr. 9: 408 (1627). änn BtFinlH 5: 157 (1578), UFinlÖ I. 1: 85 (1597). ähn Rääf Ydre 3: 155 (i handl. fr. 1608), VDAkt. 1660, nr 61.
Anmärkningar om formerna.
a) Uttal och ortografi.
α) Kvantiteten. Urspr. förelåg nn i nom.-ack. sg. m., i gen. o. dat. sg. f. o. (om formen fanns) i gen. pl. m. f. o. n. vid stark böjning, n i alla övriga former. Värkligt levande i nysv. tid äro av -nn- formerna blott nom.-ack. sg. m. Här samt framför -tt i ett (nom.-ack. sg. n.) o. -ns i ens (gen. sg. m. o. n.) är förkortning av den urspr. långa vokalen l. delvis redan av den urspr. diftongen ljudlagsenlig. Skrivningarna eenn, ehnn osv. återgiva möjl. uttal med långt e + långt n. Om förkortningar vittna enn samt än(n), itt (se β). Då i m. snart nom. ack.-formen genomfördes liksom i f. nom.-formen, vilken senare hade kort n, uppstod en motsättning i kvantitetshänseende mellan m. ĕnn o. f. ēn. I flertalet dial. är denna motsättning bevarad, vanl. så, att nasalbortfall (med l. utan förändring av vokalkvaliteten) inträdt i f., men ej i m. Skillnaden upprätthålles strängt i Bib. 1541 o. L. Petris skrifter (en: een) o. ännu ngn gg på 1600-talet, t. ex. i Forsius Min. (c. 1613), men har sedan i riksspråket upphävts genom endera formens seger.
β) Vokalismen. På förkortning vid olika tid framför dubbelkons. l. kons.-grupp bero (de gamla) formerna med ä- o. i-; om den urspr. begränsningen till vissa kasus se α. Vid ä- är förkortningen åtminstone delvis förlitterär, vid i- fsv. I ä. nysv. är än täml. vanl., särsk. i bet. III. Modernt än o. ätt hava s. k. Stockholms-e av relativt ungt datum; dock gäller detta ej uttalet ätt i Finl. — i- förekommer i nysv. bl. i nom. ack. sg. n., men där ofta; itt är således genomgående i NT 1526 o. Bib. 1541 o. för övrigt mycket allmänt under 1500-talet o. förra hälften av 1600-talet. Formen klandras av Tiällmann Gr. 144 (1696) o. Schenberg (1739; under ett). — Det bl. i skrifter fr. Finl. förekommande ei beror på dial. inflytande.
b) Böjning.
α) Ehuru association med övriga anv. hindrade, visar ordet ss. pron., särsk. i bet. V 3, där det ofta korresponderade med HAN (jfr V 3 a), tendens att i likhet med sist anförda ord genomföra dat.-formen (enom) i oblik kasus.
β) Den i nysv. tid bl. i skrifter fr. Finl. uppvisade sällsynta formen ene i dat. sg. m. förekommer nästan bl. framför svagt böjda mask. o. torde bero på att dessa i böjningshänseende ej hållits åtskilda från svaga fem.
γ) Genomförandet av ack. ena i hela fem. tillhör åtskilliga dial.; det har numera i riksspr. starkt bygdemålsfärgad prägel o. så redan åtminstone i språkprovet fr. Carlén 1841. Formen upptages ss. grundform i fem. i ordböcker av Lind (1749; under ein; annorlunda under en) och Dähnert (1784), men angives ss. avvikande från riksspråket av Hof Dial. vestrog. 56 (1772).
Etymologi
[fsv. en, motsv. d. en, isl. einn, got. ains, fsax. ēn, mnt. ein, ēn, holl. een, t. ein, feng. ān, eng. one, a(n), av germ. aina-, indoeur. oino-, som återfinnes äv. i lat. unus (äldre oinos), gr. οἰνός, οἰνή, etta på tärning, fir. oen, preuss. aina-, armen. ain, den där, sanskr. ena, han]
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. räkneord. Härunder bl. a.: sju gånger ett är sju, ett upp och ett i minne(t) o. d. (vid räkneundervisning) (a); en och alle (c α), (i) ett och allt o. liknande uttr. (c β); (ngns) ena och allt (c γ); på en man(na) hand (e); vars en (f).
II. i förb. en dag eller fjorton o. d.
III. adv.: ungefär, omkring, cirka. Härunder en par tre dagar o. d.
IV. i förb. med annan samt i närstående uttr. 1) vid tre- l. flerledad kombination. 2) vid ett på förhand angivet l. tydligt medvetet tvåtal. 3) vid ett tvåtal som så att säga göres medvetet just genom uttr. (den ene jagar, den andre får steken o. d.). Härunder: en och en ss. enhetligt pron. (a); en och andra, enhetlig pl. (b); ett och annat o. d. (c); ett och varje (d). 4) vid ett tvåtal som tages ss. typ för en hel serie (den ena dagen efter den andra gick på detta sätt o. d.). 5) i reciprok anv.
V. obest. pron. utan förb. med annan. 1) syftande på ngt i det närmast föregående l. efterföljande sammanhanget omtalat: ett skrivbord av ek och ett av mahogny o. d. (a), en av stadens läkare o. d. (b), en som är flitig är det roligt att hjälpa (b α), ett som är ovärkligt (b α slutet), det är lätt att säga för en som dig o. d. (b β). 2) utan syftning på ngt föregående l. efterföljande: någon; härunder uttr. sådana som ene tusende läster o. d. 3) man (så får en inte göra o. d.). 4) fyllnadsord (en skön en o. d.).
VI. obest. art. 1) vid sbst. som normalt äga pl. 2) vid sbst. som normalt sakna pl. Härunder: vid egennamn (a), abstrakta (b), kollektiver (c), ämnesnamn (d). 3) vid adj. utan utsatt sbst. 4) vid andra tillf. substantiverade ord samt vid hela uttr. o. satser. 5) genom ellips skenbart utan varje huvudord. Härunder: en kaffe med bröd o. d. (b α), de tar vi oss en på o. d. (b β), han fick sig en midt i flinten o. d. (b γ).
VII. ende. Härunder: i superlativ (a), förstärkt till: (var)enda en o. d. (b), hästen sprang i ett springande o. d. (h), i ett för allt o. d. (i), den särskilda, särskilt den, just den (j).
VIII. ensam.
IX. samme o. närsläktade bet. 1) som bildar en enhet (med ngt). Härunder: göra ett (b), hålla ett (c), (gå l. vara) i ett, (taga) under ett l. över ett (d). 2) enhetlig, ensartad (inom sig). 3) vid olika tider l. tillfällen (den)samme. 4) samme (som ngn), identisk (med ngn), lik (ngn). Härunder: komma på ett ut (f), draga (osv.) över ett (ena) (g), draga ett (h).
Märk särsk.: vad för en, se (V o.) VAD FÖR EN; en var, var (och) en, se (VII c o.) ENVAR, VAR OCH EN; en gång (tid m. fl.), se (VI 1 c, VII e, IX 4 b o.) GÅNG (TID osv.); med ett, se VII f, IX 1 e, IX 4 c; i ett, se VII g, i, IX 1 d o. e, IX 4 c; allt för ett, se VII g, IX 1 e. — Om förh. mellan en man, (den) ene mannen o. en mannen, se Anm. till IV (vid mom:s slut) 1:o (o. 2:o) o. jfr VI Anm. 5:o; mellan det ena ögat o. ena ögat, se Anm. till IV (vid mom:s slut) 3:o. Ena stackare o. d., se VI Anm. 2:o; mången en brud o. d., se VI Anm. 3:o; så grön en lind, en stor en karl o. d., se VI Anm. 4:o.
I. [jfr motsv. anv. i fsv. o. alla germ. spr.] räkneord: det första grundtalet (i skrift ofta betecknat 1 l. I); adjektiviskt, med underförstått sbst. l. substantiviskt. Björnen har tolv mans styrka och en mans vett. Det är inte ens fel att två träta (jfr IV 2 o. VII). Klass 1. Om någhor nödhgar tigh ena milo, så gack twå medh honom. Mat. 5: 41 (NT 1526). Bättre blij hemma medh en skam, än gåå i byy medh twåå. Grubb 75 (1665). En mot tio ställdes / af retad Vasason. Tegnér (WB) 3: 66 (1818). De svulto för en, och de drucko för två. Tengström Kipling Soldatsånger 24 (1899). Anm. 1:o. Vid värkligt obenämnda tal användes oftast neutralformen ett [jfr fsv. et, t. eins i motsv. anv.]. Ett, två, tre, fyra .. tjugoett .. (vid räkning). Fröken, ge mig ett sex ett! (vid telefonering). Hålla tio mot ett. Tåget går ett och tjugo. Ett, tu, ett, tu (vid taktmarkering). Språkbruket torde i detta avseende ha varit något friare förr, och ännu kan man få höra personer räkna en, två, tre .. tjugoen osv. eller telefonnumret 81 begäras i formen åtta en. Multiplicera en medh 5. Hortulanus Räckneb. C 4 b (1674). Antalet af soldater i anseende til den öfriga menigheten, hvilket nu förhåller sig som en til hundrade, kunde .. (i forntidens republiker) nästan vara som en til otta. Dalin Montesquieu 19 (1755). En gång en .. (eng.) multiplicationtable. Jungberg 132 (1873). I åtskilliga fall torde man emellertid få förutsätta ellips. Utspädning, stigning en på hundra. Stundom har ellipsen blivit stående, t. ex. Två kaffe och en te (vid beställning å kafé osv.; jfr VI 5 b α). Som sista ssgsled kunna -en o. -ett i vard. spr. växla (äv. i attributiv anv., oberoende av huvudordets genus). Sjuttioett (-en) gamla hus. Femtioett .. fristående bildstoder. Atterbom Minnen 321 (1818). 2:o. Svagt böjt förekommer en numera sällan i ren räkneordsbet., utan uppfattas vanl. ss. hörande till bet. IV l. VII. Räkneords-anv. synes ha varit ngt vanligare förr. Wij .. haffue vnndt och effterlatiidh .. her Jöns Thome .. Twåå lester Spannemåll till thenn Ene hann tilförennde aff oss hafft haffuer. HFinKyrk. 1: 40 (1560). Iagh .. kan (ej) taga (dvs. subtrahera) 24 öre aff 9 öre, ty länar iagh aff thesse 3 D(ale)r. 1, hwilken ena D(ale)r. (osv.). Agrelius Kort underv. 24 (1683). Jfr äv. nedan a α o. c γ. — särsk.
a) i vissa i sht vid räkneundervisningen använda uttr. (numera till stor del ersatta av rena sbst., jfr α, β); jfr ENHET II 1, ETTA. Sju gånger ett är sju. x är positivt (negativt) för alla y-värden över ett. Unitas eller Ett, är een Begynnelse til all annor Taal. A. J. Gothus Thes. arithm. 1 (1621). Hortulanus Räckneb. B 5 b (1674). — särsk.
α) närmande sig till l. övergående i bet.: siffran 1 (l. I), etta; förr äv. i formen det ena. Skriv upp ett fem sju! (87 skall minskas med 79:) Nio från sju går inte; alltså måste vi låna ett från åttan! Ett upp och ett i minne(t). 4 och 9 göra 13 .. behålt 1. i minnet. A. J. Gothus Thes. arithm. 14 (1621). 17, thet 1 tu i Minnet hade ther til, är 18. Agrelius Kort underv. 7 (1655). (Summan av en rad vid addition) blifwer 15 skriff 5 och thet ena til Minnes. Hortulanus Räckneb. A 4 b (1674).
β) (numera föga br.) ental(ssiffra). Tagh .. (vid subtraktion) thet minsta Taal ifrå thet största, tusend ifrå tusende, hundrad ifrå hundrade, tijo ifrå tijo, ett ifrå ett. A. J. Gothus Thes. arithm. 26 (1621). Vthi Additione skola Taalen .. sålunda colloceras, at ett vnder ett, tijo vnder tijo .. etc. skreffne warda. Agrelius Kort underv. 5 (1655).
b) i förb. med annat räkneord l. med måttsord o. d.
α) [jfr fsv. eeth aar oc fyrtighi] i förb. med annat räkneord för att angiva att ett lägges till. Itt och tiwghu åår gammal. 2 Kon. 24: 18 (Bib. 1541). De tusende och en obegripligheter, som vidhänga menniskan. LBÄ 5—6: 111 (1797). En och tjugu kyrkor. Strinnholm Vas. 1: 117 (1819). Tusen och En Natt. H. Sandström (1836; boktitel). Hundra och en sonett. Agrell (1906; boktitel). jfr TJUGO-EN, TRETTIO-EN, HUNDRA-EN, TUSEN-EN osv. — Anm. Vid tiotal sker förknippningen tidigast i sv. såväl som i övriga germ. språk, utom got., enligt typerna en och tjugu, men trehundra tjugu och en (när hundra- l. tusental föregå). I den senare typen saknas och ngn gg redan i fsv. o. i regel i NT 1526 (men ej i Bib. 1541). Förknippning utan och (typen tjugu-en) utan föreg. hundra- l. tusental finnes uppvisad fr. c. 1540. Förknippning med och är emellertid i båda fallen vanlig fram till c. 1700. Lat. o. fr. föredöme ha möjl. sin del i utvecklingen. — Vid hundra- och tusental är förknippning enligt typen hundra-en, tusen-en regel sedan början av nysv. tid; ex. finnas redan i fsv. Sammanställningen tusen och en o. den väl därav påvärkade hundra och en härleder sig från namnet på den bekanta sagosamlingen, arab. alf laila wa-laila, tusen nätter och (en) natt, förmedlat av t. tausend und eine nacht; jfr äv. fr. les mille et une nuits.
β) [fsv. et thusand aar, et aar] i förb. med annat räkneord för att angiva att ngt tages en gång, l. i förb. med måttsord o. d. Ett hundra, ett tusen, ett dussin, ett skålpund, ett år. Eth pundh braxn. GR 1: 151 (1523). Ett hundrade hesta. Svart G. I 15 (1561). Anm. Genom att (ett) hundra tänkes ss. motsatt ngt tio-tal, år motsatt månader osv., övergår en lätt till obest. art. o. kan utelämnas [jfr fsv. þusanda män; böte örtogh .. böte tvar örtoghær .. böte öræ]. Numera sker detta dock bl. i vissa förb. Hundra kronor. Lillen är snart år (vard.). Kvart före åtta (i Finl.). Mark och femti (i Finl., vard.). I äldre tid var utelämnande av räkneordet vanligare. Ath I gåve .. (i gärd) daler fåre (edert arvegods). RA 1: 605 (1551). Stycke af en gammal muur (är) kull riffuit. ConsAcAboP 1: 113 (1644). Drack stop öl. Dalin Arg. 2: nr 41, s. 2 (1734; uppl. 1754: et). Timmas tid. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 100 (1795). Jfr dag och år under DAG I 3 a δ. Delvis torde denna konstr. vara urgammal.
c) [fsv. näppelike en af tusend] starkt betonat, framhävande den enskilde (det enskilda) l. antalets ringhet, det senare vanl. i motsats mot ett högre tal l. antal; jfr VII. Ett är säkert: värklig nöd råder i många hem. En för alla och alla för en (i borgensformulär). Sådant lyckas kanske i ett fall på hundra. Bättre en fågel i handen än tio i skogen. Om han är en syndare weet iach icke, itt weet iach, ath iach war blind, och seer nw. Joh. 9: 25 (NT 1526). Bättre ett Ord före, än tije effter. Grubb 70 (1665). Miste du en stå dig tusen åter. Tegnér (WB) 5: 118 (1820). — särsk. i vissa förb.
α) [jfr eng. one and all] (†) en och alle, samt och synnerligen. Wij wele .. latha then meneman en och alle bliffue wiid theris gamble seduänior. GR 6: 94 (1529). Därs. 278.
β) [bet.-utvecklingen möjl. påvärkad av uttr. (i) ett för allt o. d. samt allt som allt, jfr nedan VII i samt ALL X 1 c β o. 2 g] ett och allt, ett som allt o. d., eg. för att framhålla ett enskilt moment gentemot det hela, men vanl. för att beteckna totaliteten: det hela; i allt, inalles, in summa. UFinlÖ II. 1: 88 (c. 1595). Om mordet kunde varpa medgång ensamt, / Och följderna ej komme med i noten; / Så att min dolkstöt / Här vore ett och allt och dermed slut. Hagberg Shaksp. 9: 230 (1850). Man är vid målet, .. / just ej för tidigt, sedt i ett och allt. Sturzen-becker 6: 8 (1868). I ett och allt omfattar detta område en areal af endast 450 kv.-mil. Torpson Eur. 1: 274 (1895). Carl (XII) var (efter Poltava) blifven beroende af turkarnas goda vilja i ett som i allt. A. Quennerstedt i LD 1905, nr 157, s. 4.
γ) (mindre br.) i uttr. (ngns) ena och allt, det enda (väsentliga) (för ngn). Den blotta virtuositet, som finner sitt ena och allt i att efterbilda enskilda stycken af antiken. Cavallin (o. Lysander) 50 (1876). Vårt A och O, vårt ena och allt. Rudin 1 Evigh. 1: 3 (1869, 1878).
d) [jfr fsv. aff eth haar ok eth wardher man skalloth] i åtskilliga förb. med distributiv bet. (jfr IV 4). (De) moste .. rijde een och een. Hund E. XIV 283 (1605). Hon (dvs. settern Bess) kröp och tog ett steg i dag och ett i morgon. Bibl. f. jäg. 3: 568 (1896; med skämts. överdrift). Att .. ett för ett lägga sina ärenden, i tanken afgjorda, åt sidan. Hallström N. nov. 71 (1912). — särsk. i uttr. en åt gången, en i sänder, en i taget, en i stöten, en tillika, se under GÅNG, SÄNDER osv. — Anm. Synonymt användes ibland uttr. utan utsatt räkneord (jfr IV 4 o. 5 Anm. samt VI Anm. 1:o). Förflytta sig fot för fot. Promenera par om par. Jfr dag för dag under DAG I 3 g δ. I detta o. en del andra uttr. är denna konstr. urgammal.
e) [efter uttr. på tu man(na) hand] (mindre br.) i uttr. på en man(na) hand, på egen hand, för sig själv, ensam. Brunnsdrickning på en manna hand. Tegnér 6: 274 (1835). Heidenstam Alienus 1: 177 (1892).
f) [trol. uppkommet gm felaktig uppdelning av var sin, särsk. n. sg. var sitt] (i vissa trakter av Sv., vard.) i uttr. vars en, var sin. Der af de begge hvars et Exemplar innehafva. VRP 12/3 1732. De satte sig på vars en sida om bordet. Didring Malm 1: 161 (1914).
g) i överförd anv.
α) för att beteckna ngt ss. det bästa l. förnämsta o. d., särsk. i uttr. vara (osv.) nummer l. num(e)ro ett. Vett .. är numer Ett (bland själsförmögenheterna). Thorild 1: 160 (1805). jfr: Högsta kunskapsbetyget .. betecknas med 1. Ber. af rev. ö. el.-lärov. 1832, Bil. Q, s. XXIV.
β) [jfr d. een, to, tre, nt. een, twee, dree, holl. een, twee, drie, t. eins, zwei, drei] (i sht i talspr.) i uttr. ett tu (ngn gg två) tre (förr ngn gg try) 1 0 4, stundom (emfatiskt) 4 4 4: plötsligt, oförvarandes, innan man vet ordet av; stundom närmande sig bet.: utan svårighet, obehindrat, lätt och ledigt. Inte går det att ta studentexamen så där ett tu tre. (Duellanterna) fingo .. ett, tu, tre se sig .. blifva omringade af .. piquenerare. HSH 9: 125 (c. 1750). Jag .. / Skall fram och åter vara / I blixten, et tu try. Kellgren 1: 128 (1788; i rim). Ett, tu, tre .. hördes ett susande i luften. Strindberg Hems. 183 (1887). Ett två tre taga storspofvarna till vingarna. Knöppel Sv. ridd. 45 (1912).
II. [jfr y. fsv. eeth breff äller try o. d., efter mnt. eyn yar efte teyn o. d.; jfr motsv. anv. i holl., mht. o. ä. t.] i allmännare anv. för att beteckna den undre gränsen i en obestämd taluppgift; numera bl. i förb. en eller (ngn gg och) två, en eller (ett) par, förr äv. i förb. med högre tal, urspr. angivande ett ovisst tal vilket som helst mellan de givna gränserna, senare vanl. strax intill l. på den övre gränsen. För en eller två dagar sedan. Kongen i Danmark och flere .. furster .. hafve .. en, 6 eller 8 (som de avlöna o. använda som ryttmästare). RA 1: 241 (1538). (Han) biudher tigh en gång eller tree til gäst. Syr. 13: 8 (Bib. 1541). Til ett, tw eller 3 mål (dvs. gånger) hundred tusend (näml. man). BtFinlH 5: 389 (1588). Commercierne vore inted att tala om på vapnehvijlan aff ett åhr; .. men där stillestond göras kundhe på ett åhr, 4 eller 5, då vore därom att tractera. A. Oxenstierna 1: 180 (1628). 1 t(unn)a fämtijo mehra eller mindre. RP 8: 359 (1640). (Föreslås) Att armen .. finge marchera i tre router, .. (marschkolonnerna) 1, 3, à 4 mihl från hwarandra. M. Stenbock (1702) i KKD 12: 131. På skrala violinen sin / Han tog en låt och två. Gellerstedt G. vis. 144 (1900). Anm. När sbst. saknas l. står efter sista räkneordet i förb. är det ofta omöjligt att skilja denna anv. från den som omtalas under III.
III. [jfr y. fsv. for en viij daghe, för en 8 dagar (sedan) o. d., motsv. anv. i d., holl. o. t., samt nor. dial. en, ei o. (e)it (i olika dial.). Bet. har utvecklats ur II. Skillnaden är den, att i bet. II en är genusböjt o. accentuerat räkneord, i bet. III oböjligt och (utom i Finl.) oaccentuerat adv. I talrika ex. från äldre tid, där uttalet ej kan fastställas, kan man blott vid neutra säkert skilja mellan II o. III (jfr språkproven från 1538 o. 1588 under II)] (i sht i talspr.) adv.: omkring, ungefär, cirka; bl. (jfr dock slutet) ss. bestämning till ett följ. räkneord; jfr V 2 slutet. Widh ehnn 6 lesther peninger. GR 1: 124 (1523). Än fem eller sex .. häradher. RA 1: 402 (1544). Till een 6,000 man. Carl xii Bref 277 (1706). En fyra tusen kronor. Benedictsson Fru M. 177 (1887). — särsk. (vard., mindre br.) i förb. en par, en eller två, ett par (icke samhörande). Een paar timar. ConsAcAboP 4: 238 (1674). På en par ställen. Dalin Arg. 1: 192 (1754; uppl. 1733: ett). En par veckor senare. Allardt Byber. 1: 94 (1886).
IV. [jfr motsv. anv. i fsv., d., got., mnt., holl., t. o. eng., ävensom av fr. un, lat. unus o. gr. εἷς. Pl. i denna bet. beror i nysv. möjl. till en del på fr. o. lat. föredöme] ss. obest. pron. (adjektiviskt, med underförstått sbst. l. substantiviskt); i sg. (starkt o. svagt böjt) för att utmärka ett alternativ av två, mindre ofta av tre l. flera, l. en enskild (ngt enskilt) gentemot alla l. flera andra av samma slag; (mindre br.) i pl. (svagt böjt) för att utmärka en grupp gentemot en annan l. mot en enskild (ngt enskilt).
1) [jfr fsv. taka en lutt vi, annan maalsäghandin, oc þriþiä näfnden] med bibehållen nära anslutning till räkneordet, i fråga om ett l. (upprepat i motsättning till sig själv) om flera led i en tre- l. flerledad kombination; jfr ANNAN II 3.
a) angivande en bestämd (ngt bestämt) inom det ifrågavarande antalet. Den ene av mina bröder är gift med en ryska (jfr V 1 b). Ther skola tree män råka tigh ... Then ene bär try kidh, then andre try brödh, then tridie een flasko medh wijn. 1 Sam. 10: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: en .. en .. en). (Freja) lät .. samla alt detta mynt in i högen genom tre särskilte gluggar, genom den ene guldet, genom en annan silfret och genom den tredie koppar-penningarne. Dalin Hist. 1: 329 (1747).
b) angivande en av det ifrågavarande antalet, obestämt vilken. Uilt tw, så wiliom wij här göra try tabernacula, tich it, och Mosi it, och Helie it. Mat. 17: 4 (NT 1526). Af the modige Kämpar / Raglar här en; en staplar, en stupar, och falla the hoop wijs. Stiernhielm Herc. 239 (1658, 1668). Til Häradskistan skola tre nycklar vara: Häradshöfding äge en ther af hafva, annan Kronofogde, .. tridie then, som främst i Nämnden sitter. RB 2: 7 (Lag 1734). Den ena vill stå fram i hofvets gyllne salar, / En annan gömma sig i bygdens lugna dalar, / En vara qvick, en skön, förnäm, fêterad, rik. Wallin Vitt. 2: 140 (c. 1825). Jag bedrager ej den ene, lockar ej den andre, gycklar ej med en tredje, drifver icke skämt med en fjärde. Lidforss DQ 1: 129 (1888).
2) [jfr fsv. sungo twenne gudz loff .. then ene loffsangin byrias swa .. then andre sangen ..] för att av ett på förhand angivet l. tydligt medvetet två-tal utmärka den l. det som vid omnämnandet intager första rummet l. (upprepat i motsättning mot sig själv) för att utmärka dem båda, var för sig; i förra fallet uttryckes senare ledet vanl. med annan, men kan äv. förbliva outtryckt l. (mindre br.) uttryckas på annat sätt; jfr ANNAN II 1.
a) angivande en bestämd (l. ett bestämt) av de två. Jag har två bröder: den ene är mörk, den andre ljus. Jag har ondt i ena ögat. Han stod med en fot i vattnet och en på land. Han sågh twå båtar stondandes j syööbredden. .. Thå gik han in vthi en båten. Luk. 5: 3 (NT 1526). Thå wordo twå godhe män hijt sende, Then ene heet Adhelward, then andre Staphan. O. Petri Kr. 41 (c. 1540). Ett öga greet; medh det andre då loog hon. Stiernhielm Herc. 31 (1648, 1668). (De frånvarandes insända röstsedlar brötos jämte de närvarandes) och befants vid de enas och de andras öpnande, at (osv.). SAD 1786—89, s. 391 (1789). I ena mungipan (på julvätten) satt en snugga; ur den andra ringlade rök. Rydberg Vigg 5 (1875).
b) angivande en (l. ett) av de två, obestämt vilken (vilket); ofta: endera. Lyfta något med en hand (jfr VII). Så fåår (dvs. given) oss nu twå stwtar, och läter them (dvs. Baals profeter) vthwälia en stwten .., så wil iagh tagha then andra stwten. 1 Kon. 18: 23 (Bib. 1541). Mången gåfwe giärna ett sitt egit Öga til, at en annan miste båda. Grubb 548 (1665). Ett måste göras, godt eller ondt. Rydelius Förn. 231 (1722, 1737). Ett af tvenne (måste vara sant). Thomander 2: 185 (1839). Det ligger i naturen af ett bundsförvandtskap, att icke allt skall göras af den ene. Svedelius i SAH 55: 160 (1878).
3) [jfr fsv. alt thet hanz hustrv fadher .. mik skyllogher war i eno ällaz adhro] för att vid en motsats l. befintlighet av alternativ som icke med nödvändighet existerar l. är medveten förut, utan just genom uttrycket åvägabringas, utmärka den l. det som vid omnämnandet intager första rummet l. (upprepat i motsättning mot sig själv) för att utmärka dem båda, var för sig; i förra fallet uttryckes senare ledet genom annan, som understundom med en nära nog bildar ett enhetligt obest. pron., vilket, då alternativens antal kan, men icke behöver vara uttömt genom de två som nämnas, kommer att variera i bet. från ’alla' till ’somliga', ’några', ’en här och en där' osv.; jfr ANNAN II 2, IV 2 o. VI 2 d. Vid ett och annat tillfälle. I ett eller annat avseende. Den ene vill hit, den andre dit. Hwar och en haffuer sina eghna gåffuo aff gudhi, then ene såå, then andre så. 1 Kor. 7: 7 (NT 1526). Instrumentet .. tager så myckit Watn enn gången som annan. Stiernhielm Arch. H 2 b (1644). See således hafwa en och annan williat (förstå saken). Rudbeck Atl. 2: 530 (1689). Det är underligit, at en skall få proponera ock tala ock den andra skall det vara förbudit. 2 RARP 4: 7 (1726). En går för krokig, en för rak. J. Wallenberg 51 (c. 1765). Ett är den yttersta bevisningen, ett den bevisning, hvilken måste finnas inom hvarje del af en filosofisk framställning. Claëson 2: 178 (c. 1859). En har ett och en ett annat, som han kan få böta med. Andersson Terentius Phormio 10 (1896). Ifall en förmåga (hos människan) icke kommer till sin rätt, bli i längden också de andra lidande därpå. Larsson Bildn. 29 (1908). Att utkasta idéer och angifva planer är ett, att omsätta dessa i praktisk verklighet är ett annat. LfF 1911, s. 261. (†) The Refwelske .. ginge til rådz, hwad them vthi ett och annat så fahrligit tilstånd wore .. tilgörande. Girs E. XIV 3 (c. 1630). — särsk.
a) (numera knappast br.) i förb. en och en, ss. enhetligt pron.: (både) en och annan, både den och den. Jag (har) bundit så många kronor och kransar som en och en; men ännu .. icke .. någon af blått sidentyg. Carlén Skjutsg. 410 (1841). Hon (var) sjelf så god som både en och en. Dens. Fideikom. 3: 151 (1844).
b) (†) i förb. en och andra, åtskilliga. The .. (ha) altijdh söckt een och andre vedervertige consilier att declinera. OxBr. 8: 356 (1641). VDAkt. 1712, nr 124.
c) (i sht vard.) i förb. ett och annat, det ena och (l. med) det andra o. d., för att eufemistiskt l. kort sammanfattande beteckna något som man ej vill nämna vid dess rätta namn l. ej gitter specificera. Han skäms icke att insinuera både ett och annat om sina motståndare. Det ena med det andra gör att jag är trött på det här arbetet nu. (Norganius hade) kallat .. (äldste sonen) ett och annat. ConsAcAboP 1: 368 (1648). Hans Hästa ståå och giöra bådhe ett och annatt nästan vedh vår stuffvedöör. VDAkt. 1684, nr 109. Det var fara värdt att både ett och annat kunnat inträffa. Engström En bok till 117 (1909).
d) [uttr. sannol. uppkommet genom kontamination av ett och annat (se c) och litet av varje] (föga br. utom i Finl.) i förb. ett och varje, ngn gg ett av varje l. ett som varje, litet av varje, ett och annat, ditt och datt, åtskilligt; äv. (jfr c) för att sammanfatta ngt som man icke gitter l. (stundom av eufemistiska skäl) icke vill specificera. Resonera om ett och varje rörande armén. Berg o. Hjertén Runebergs Fänrik Stål 2: 110 (cit. fr. c. 1830). (David) skulle hjälpa till med veden och ett af hvarje (där hemma). Ottelin Bortom sorlet 21 (1904). (I Paris finns det) Fina och trevliga kvinnfolk, roliga att språka med och ett som varje. Högberg Storfursten 12 (1915).
4) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng.] för att beteckna det ena av två godtyckligt valda, på varandra följ. led i en serie, varvid således huvudvikten lägges på det genom hela serien (väsentligen) lika förhållandet mellan ett led och det närmast efterföljande; ofta bl. för att utmärka upprepning, ngn gg i distributiv anv.: en — i sänder (jfr I d); andra ledet uttryckes genom annan, ngn gg på annat sätt; jfr ANNAN II 4 a. Den ena dagen förgick efter den andra, utan att han kom. Det ena ordet gav det andra. J haffue .. hulpit .. våra viterliga förrädhere then ene effter then andre. GR 5: 159 (1528). En dagh sägher thet them andra. Psalt. 19: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: den ena .. åt den andra). De bleka stjernor, / en efter annan, slockna och försvinna. Tegnér (WB) 5: 49 (1825). (Ontrus) Nalkades trappan, smög sig på den ett steg och ett annat. Runeberg 1: 57 (1832). De ena upptågen aflösa de andra. PT 1910, nr 92 A, s. 3. — Jfr Anm. efter 5.
5) i reciprok anv.; andra ledet uttryckes med annan; jfr ANNAN II 5 a. Then ena brodhren tretter medh then andra. 1 Kor. 6: 6 (NT 1526). Ena Korpen hugger intet giärna Ögat vth på dhen andra. Grubb 184 (1665). Den ene (av syskonen) kontrollerade den andre. De Geer Minnen 1: 11 (1892). — särsk.
a) [jfr t. einander] (†) i formen en annar l. en annor, bildande ett enhetligt objektspron. De (gjorde) en annor ingen stor skada. Ekeblad Bref 1: 61 (1650; rättat efter hskr.). En annar, ein ander. Lind (1749).
b) (numera i sht arkaiserande) med ett båda leden sammanfattande subj. utsatt jämte den ene (l. en): varandra. Hwj förachte wij tå then ene then andra ..? Mal. 2: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: handla .. trolöst mot varandra). De .. linda sina armar, den ene kring den andras hals. Rydberg Sing. 23 (1857, 1865).
Anm. till 4 o. 5. I bet. 4 kan i vissa fall en utelämnas, t. ex. gång efter annan, se ANNAN II 4 c. I bet. 4 o. 5 kunna både en o. annan samtidigt utelämnas framför sbst., o. denna företeelse är i vissa fall urgammal. Detta äger särsk. rum i ordspråk o. d. [jfr lat. manus manum lavat, gr. χείρ χείρα ωίπτει] samt i uttr. av typen gång efter gång (jfr I d Anm. o. VI Anm. 1:o). Frände är frände värst. Dag efter dag. Han kommer hem drucken kväll efter kväll. Gången icke vthwr hws och j hwss. Luk. 10: 7 (NT 1526). Kiärleek .. / .. dra'er vhr Pungen Mark från Mark. Lucidor (SVS) 127 (1669). När de två leden icke ha kongruent form (gata upp och gata ner, dag ut och dag in), framhäves gärna iterationen (jfr I d Anm.). I detta fall kan numera en annan icke användas (utan bet.-ändring), men synes ha kunnat göra det i ä. tid. (Lybeckarna hade sagt sig vilja) före H(ans) N(åde) then ene gatun op, thenn andre nedh, och såå hugga hans hals aff. HSH 2: 49 (c. 1550).
Anm. till IV.
1:o. Fsv. använde (liksom de övriga germ. spr.) urspr. i st. f. här omtalade konstr. förb. annar — annar. Konstr. med en lyder tidigast en — annar, senare en — en annar; formerna med best. fristående art. (en l. den ene — den andre) äro ännu yngre. I nysv. tid kan man i användningen av de olika formerna tämligen tydligt spåra vissa tendenser. Ju klarare en bestämd person l. sak fattas i sikte, dess naturligare faller sig typen den ene, resp. (den) ena vägen (förr äv. en vägen), medan vid mera obestämt angivande en, resp. en väg, är det naturliga. Regelbundenheten störes dock delvis gm kvarlevandet av äldre konstr.-sätt, genom analogi-inflytelser m. m. Som senare led har en alltid den obest. formen. Som första led har det däremot tendens att använda best. form i 2 a o. (i sht i södra Sv.) äv. i 1 a. Den obest. föredrages vanl. i 1 b o. 2 b. I 3 beror valet bl. a. på huruvida alternativens antal tänkes uttömt genom de två som nämnas (t. ex. den enes död är den andres bröd) l. ej (t. ex. jag har varit med om både ett och annat). I 4 o. 5 gäller svag böjn. som undantagslös regel för annan, o. möjl. har första ledet påvärkats härav, eftersom numera den ene i dessa bet. är vanligare än en.
2:o. När icke poss. gen. l. pron. föregår, föregås en i best. form vanl. av den. I sht vard. utelämnas dock den ej sällan, särsk. i fråga om parvis förekommande föremål (t. ex. vissa kroppsdelar): ena ögat; papperet bör vara oskrivet på ena sidan; ena gången var han sjuk, den andra gången hade han inte tid osv. Art. utelämnas emellertid numera knappast, när en står utan utsatt sbst.; annorlunda var i detta avseende förh. förr. Man .. kan så wäl wid eene som andre Religionen sig Himmelrijket förtiäna. Siam 38 (1675). Ingen lust och ingen nöd på jorden / Skulle enas bli, och ej den andras. Runeberg 2: 132 (1831).
3:o. Andra ledet rättar vanl. sin böjning efter det första, så att man kombinerar dels a) en (resp. en man) med en annan (man) l. (numera bl. i lagspråk o. d. samt i vissa förb., se ANNAN II 1 a α, II 2 a, II 3, II 4 a α) med annan (man), dels b) den ene, resp. (den ene mannen) med den andre l. (den) andre (mannen). I 4 o. 5 är emellertid numera (den) andre regel, oberoende av första ledet, o. äv. för övrigt finner man kombinationerna en — den andre samt den ene — en annan, se under ANNAN II 1 a β, II 2 b o. II 2 d. Dessutom förekommer typen gång efter annan, se ANNAN II 4 c.
V. [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., got., mnl., fht., feng.] ss. obest. pron. (substantiviskt samt adjektiviskt med utelämnat, i förb. vad (för) en äv. med utsatt, sbst.) i sg., i vissa fall äv. i pl., för att utmärka en person l. sak vilken icke tänkes såsom ingående i en vare sig två- l. flerledad kedja av alternativ l. motsatser (jfr IV samt VAD FÖR EN).
1) syftande på ngt i det närmast föregående l. efterföljande sammanhanget omtalat.
a) syftande på ett föregående ord: (en) sådan, (en) dylik; i denna anv. ofta starkt närmande sig obest. art.; jfr VI 5. Jag har ett skrivbord av ek och min broder ett av mahogny. Jag vill inte ha en sådan hatt, utan en med fjäder i. BtFinlH 3: 3 (1531). Allt i ditt (dvs. engelskans) fädernesland med ångmachiner bedrifves, / käraste, skaffa dig snart en för din tunga också. Tegnér (WB) 3: 32 (1817). En tête-à-tête, pikant som sällan en! Sturzen-Becker 3: 201 (1861). Kommitterade, bland hvilka .. Blanche var en. De Geer Minnen 2: 91 (1892). — särsk. (vard., i sht i folklig l. bygdemålsfärgad framställning) efter ett av obest. art. föregånget adj., med försvagad bet., så att det vanl. utan förändring av meningen kan utelämnas; jfr 4. En Jägare har .. Spårhundar .. at upspora en Hare .. När Hundarne följa en sådan en, så gläfsa de. Bäckström Fr. spr. 222 (1729). Han (hör) en sång, en sällsam en. Tegnér (WB) 5: 166 (1818?). Astrakaner är bra godt, sade Amalia; den som bara kunde nå en enda liten maskäten en! LD 1906, nr 200, s. 4; jfr VII b.
b) med relation till ngt efterföljande som närmare angiver vad pron. syftar på. En av mina bröder är gift med en ryska (jfr IV 1 a). Kalla på en av drängarna! En av stadens läkare tillkallades. Hwilken som vplossar itt aff tesse minsta bodhen. Mat. 5: 19 (NT 1526). Du är en af de ädlaste människor, som jag lärt känna. Thorild Bref 58 (1781). Där i Åsbjörns kasse låg en av småfolket. Lagerlöf Holg. 2: 226 (1907). — särsk.
α) framför en nödvändig relativ bisats; ofta = den. I äre en, then ther handt haffuer och promouerer gudz helge ord. GR 10: 331 (1535). En som trogen är, / (skall) Hämna Wän sins neesa. Stiernhielm Cup. 9 (1649, 1668). Det är svårt att hjelpa en (den) som ej vill hjelpa sig sjelf. Moberg Gram. 162 (1815). Wulff Petrarcabok 238 (1905). — (föga br.) i n.: något. Vij moste ju i framtijden haffva itt, der medh vij denne vår action kunne försvara. RP 6: 545 (1636). Med de s. k. fantasiprodukterna mena vi .. ett, som alltid är overkligt. Wikner Tidsex. 5 (1888).
β) (vard., mindre br.) framför en förkortad komparativ bisats. Det är lätt att säga för en som du (l. dig). (I konungens naturaliekabinetti Paris) vet (man) icke hvad man bör se sidst heller först; i synnerhet en som jag, som är mera älskare och beundrare, än kännare. J. J. Björnståhl (1769) hos Linné Bref I. 3: 233.
2) (numera bl. vard., i sht i folklig l. bygdemålsfärgad framställning) utan syftning på ngt föregående l. efterföljande, varvid obestämdheten kan vara större l. mindre, så att innebörden skiftar från: en viss (ej närmare angiven) till: någon, en eller annan, en alldeles obestämd av angivet slag, o. förr äv. kunde närma sig bet.: vem som helst l. var och en; numera nästan bl. om person i nom. l. objektskasus. Och sy en stool war sett (dvs. satt) j himmelen, och vppå stolen satt en. Upp. 4: 2 (NT 1526). Iag wedz (dvs. slår vad) medh eenom om huadh han will (att den belägrade staden ger sig inom fem dagar). Holof. 26 (c. 1580). Man kan twinga en til blunda, men icke til sofwa. Grubb 501 (1665). Röfva ens heder är lätt: ge den tillbaka är svårt. A. Grafström 2: 255 (1864). I dag hade det kommit en över skogen och köpt en hel kanna grädde. Sjödin St. hjärtan 42 (1911). — särsk. [jfr fsv. ena sex eller viij (dvs. 8) timar o. d., isl. dikta eina 5 versa o. d. samt den motsv. anv. av NÅGON i fsv. o. ä. nysv., eng. some, lat. aliquis, grek. τις. Räkneordet torde ursprungligen ha stått parentetiskt: några — låt oss säga 6 — timmar osv.] (†) i pl. vid räkneord: ungefär (jfr III). Eth .. husz, ther man kunne leggie ene tusende lester salt vdij. GR 13: 239 (1541).
3) [jfr fsv. är bätre at en tigher / än mena onth then han goth sigher o. d. samt motsv. anv. i (ä.) d., mnt., mnl. o. eng. Anv. är (sannol. delvis under mnt. påvärkan; se E. H. Tegnér i ArkNF 5: 340) utvecklad ur 2 i sådana fall, där pron. hade den vidsträcktare bet. ’någon'; från detta skiljer det sig numera vanl. gm försvagad satsaccent] (jfr anm. nedan) med syftning på en person vilken som helst, människan l. människorna ss. släkte o. d.: man. Thz wore ärlighit ath en rättade sich sielff. O. Petri P. Eliæ c 1 a (1527). Fattigdom gör en till (ett åt-)Löye. Stiernhielm Parn. 2: 6 (1651). Syn och sinnen .. föra ens förstånd i .. dumhet och blindhet. Swedenborg Reb. nat. 3: 303 (1718). Ofta ser en, att det tar skada, / som växer vackrast och lofvar mest. Fröding Guit. 55 (1891). — särsk.
a) (†) med bibehållen nära anslutning till 2 o. därför upptaget genom ett efterföljande han. Cachexia(:) sådana oskickeligheet j kroppen at enom intet kommer tilgodo thz han äter. VarR 16 (1538). Sådan kiöld är, att ens lemmar frysa honom bort. Rudbeck Atl. 3: 179 (1698). En får mera lust till lärdom, allt som han blir lärdare. Bellman 5: 245 (1779).
b) med syftning särsk. på den talande. Sedan en någott åldrigh är, och ther till medh swagh och siukligh. VDAkt. 1652, nr 23. Det (är) icke goda tider för oss andlige, sedan klostren afskaffades. Tacka vet en förr. Strindberg M. Olof 81 (1878).
Anm. till 3. En ersätter i denna anv. de felande oblika kasus av pron. MAN. Användt i nom. samt i stället för sig i förb. med själv tillhör det numera särsk. den folkliga eller bygdemålsfärgade framställningen.
4) [jfr eng. one i motsv. anv. samt t. so einer] (vard., i sht i folklig l. bygdemålsfärgad framställning) ss. sbst. l. närmande sig därtill, med försvagad bet. o. vanl. äv. försvagad satsaccent användt i sg., i vissa fall äv. i pl., ss. fyllnadsord efter adj. (ofta av klandrande l. nedsättande innebörd) o. pron.; stundom liktydigt med: person, figur, ”prick” l. sak, ”tingest” osv.; utom i förbindelsen sicken en bl. om person l. personifierat föremål; jfr 1 a slutet. Jo, du är just en skön en! (ironiskt). Jo, det var just en! (ironiskt). Han ähr .. een oförskämder een. HernösDP 1664, s. 94. Det var en faslig en att blåsa i denna qväll. Strindberg Hems. 96 (1887; om vinden). — särsk.
a) (numera knappast br. utom vid sicken) vid pron. (ngn gg äv. vid adj.) i sg. som ej föregås av obest. art. Sicken en, sicken ett! (utrop som användes för att uttrycka förvåning, ofta äv. besvikelse, ogillande l. dyl.). Seer hwilken een som kommer där. Prytz OS C 1 b (1620). Bättre .. (hålla inne med sådant) än .. mongen een dher medh förarga. VDAkt. 1681, nr 402. Sen gick mäst talet ut på dem som skulle giftas; / .. Det var knapt någon en, som ej på tale var. Livin Kyrk. 125 (1781; jfr VII b). Si'cken en, / Med hvita ben. Bellman 3: 53 (1790). Bättre Macbeth, / Än sådan en, till kung! Hagberg Shaksp. 9: 289 (1850; eng.: such a one).
b) (föga br.) i pl. i förb. med tocken, somlig, sådan. Så som somliga ena drifva yrket. Callerholm Stowe 11 (1852). Så'na ena man har att göra med! Janson Gastar 131 (1902).
VI. [jfr motsv. anv. i fsv. o. de övriga germ. språken; jfr äv. fr. un i motsv. anv. Anv. har väsentligen utvecklats ur räkneordsbet., därigm att antalssynpunkten trädt i bakgrunden och i samband härmed ordet fått försvagad satsaccent; så särskilt vid måttsord (jfr I b β Anm.). Äv. ur bet. ’ende' kan emellertid obest. art. utveckla sig, när nämligen bet. av obetydlighet, ringhet o. d. ligger redan i själva sbst. (se VII början) l. i ett därtill fogat attribut (t. ex. enda)] (om bruklighet i olika stilarter se Anm. 1:o slutet) ss. obest. art. o. i anv. som närmast sammanhänga därmed.
Anm. 1:o. Obest. art. vann tidigare insteg i de fall där en viss (ej närmare angiven) person l. sak avsågs, än då uppmärksamheten huvudsakligen vilade på typen. Det senare var bl. a. fallet i nekande, frågande o. villkorliga satser, o. i sht i nekande satser saknas stundom art. ännu. Får utan herde (så i regel vid utan). Han sa' aldrig knyst. Större slyngel har jag aldrig träffat på. I tre vanliga fall av artikellöshet härstamma uttr. visserligen ofta från artikellös tid l. äro bildade efter gamla mönster, men att art. icke förmått intränga i dem, torde också bero därpå att föreställningen varit individuellt obestämd. Fallen äro: 1) sammanställningar av två (ngn gg flera) sbst. till ett av likhet, samhörighet l. motsats sammanhållet par (en trefald osv.). Vi ska binda krona och krans. Vare sig man bor i slott eller koja. Jag har både sax, nål och fingerborg. 2) åtskilliga stående prepositionsuttr. Gå till sängs, slå på trumma, fara med tåg (med båt), draga i fält, befinna sig i kamp med (i polemik mot). 3) fasta verbala förbindelser. Sätta bo, sparka (kasta, slå, spela) boll, göra avbön. Slutligen är att nämna, att art.-anv. alls icke förekommer l. är avsevärdt inskränkt i vissa stilarter. Hit höra lagstil, ordspråksstil, poetisk stil o. brakylogiska stilarter (ss. rubrikstil, telegram- o. affärs-stil, kommandospråk, inskriptionsstil o. d.). Av dessa ha lagstilen och ordspråksstilen starkt konservativt kynne. De sysselsätta sig dessutom så godt som genomgående med typiska, icke med individuella fall.
Anm. 2:o. Ss. pl. till obest. art. användas vissa obest. pron. l. räkneord (några, åtskilliga, ett par, en (hel) del osv.), l. också saknas i pl. obest. art. utan att ersättas av ngt annat ord. Vid uttr. som innebära ett subjektivt värdeomdöme (ej ett lugnt konstaterande) kan vard. äv. stå ena, i sht ss. predikatsfyllnad efter vara l. bliva, vilken ställning ofta åstadkommes genom s. k. utbrytning inledd med det är, det var. Ni är ena stackare! Det var ena gentila byxor du har! ”Det måtte”, som ärkebiskopen (Lindblom) brukar säga, ”vara mej ena kuriösa karlar ..”. Atterbom (1810) i BrefNSkolH 153. Jag har ena rätt elaka slägtingar. NJA 1874, s. 24. Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! Strindberg Hems. 99 (1887).
Anm. 3:o. Obest. art. står mot eljest vanligt bruk (pleonastiskt) ofta vid sicken, numera sällan vid mången, vilken, ngn gg vid huru o. mycken, förr ngn gg vid någon (jfr varenda en under VII b, samme en under IX 3 b o. 4 e). En får härvid sin plats efter dessa ord; jfr Anm. 4:o. Anv. (som förekommer redan i fsv.: margt eth hoff, hwilket eth vnderligit diur, aff nakre enne släkt) beror delvis på främmande (snarast låg- o. högtyskt) inflytande [jfr d. hvilken (mangen) en herlig mand, t. welch (manch, wie) ein guter mann; jfr äv. holl. welk (hoe) een honger, eng. what (many) a clever fellow, how clever a fellow]. Formerkia hwilken en grooff wilfarilse .. warit haffuer. O. Petri Clost. F 2 a (1528). Mångt ett prächtigt werck. Spegel Sal. vijsh. 35 (1711). Nogon en annan .. ståndzperson .. skulle hafva direction öfver körckiomedlen. 2 RARP 5: 716 (1726). Ingen visste huru en stor bandit han var. Wetterbergh Penning. o. arb. 450 (1847). Sicken ett lustigt spektakel. Lagerlöf Hom. Od. 220 (1908).
Anm. 4:o. När sbst. föregås av adjektivisk bestämning, står obest. art. i regel före denna i dess helhet. Efterställning av art. förekommer dock:
a) [jfr fsv. swa stora ena stek o. d.; sannol. efter mnt. so grôt ein bode o. d.; jfr äv. mnl. so goet een kint o. d., eng. so poor a man o. d. samt mht. so .. süezen einen leich o. d., t. so ein grosser mann o. d.] i de i Anm. 3:o anförda orden, vidare (särsk. i folklig framställning) ofta vid slik, sådan, samt vid adj., föregånget av adv. så, förr stundom av rätt, förr ngn gg av (allt)för; ngn gg vid halv, förr ngn gg äv. vid så, användt ss. adj. När (ytterligare ett) adj. står, kan ordföljden förete två typer: antingen så stort ett hus l. så ett stort hus. Av dessa konstr. är den förra den vanliga vid o. huru samt förekom förr ngn gg vid mången. Den senare är i hithörande fall den enda uppvisade vid sådan, vilken o. sicken samt i de föråldrade språkproven med någon, rätt o. mycken, den vanliga vid mången, o. förekom förr ngn gg vid o. huru. De föråldrade språkproven med (allt)för vackla mellan båda konstr. Jfr med följ. äv. språkproven under Anm. 3:o. Sådan en Konung. GR 1: 24 (1521). Så heligt jtt rwm. O. Petri Clost. E 3 a (1528). Sådan en lössachtigh .. Mann. GR 7: 560 (1531). Slik en Summa sölff. Därs. 9: 201 (1534). Äffventyra the stora skippen på så en skarpp redd. HH 20: 306 (c. 1640). Uti halfft ett Språng. Börk Darius 441 (1688). Alt för en feet steek. Rudbeck Atl. 2: 122 (1689). Rett een lyckeligh och snabb resa. Carl xii Bref 55 (1702). För rar en hälse bit. Runius Dud. 2: 15 (1708). Utij så een bagatelle. Ågerups arkiv Brev 12/5 1714. Slik en skändlig gärning. Lidforss Balaguer Romeo 22 (1894). — Beroende på kontamination med den vanliga ordföljden förekommer i ä. tid ngn gg dubbel obest. art. (jfr b). En så long en trå (dvs. trånad). Polit. vis. 58 (från c. 1550). En sådan en man. Polyfem III. 36: 3 (1811; med ogillande anfört fr. övers. av Tiecks Ritter Blaubart).
b) (stundom i poesi, i sht sådan med prägel av folkvisestil) vid andra adj. Rytmiska skäl torde ofta ha invärkat. Medh skarp en Knijff. Palmcron Sundh. sp. 81 (1642). Vi fångades med trolsk en makt; / Men också var det makalös en prakt. Gellerstedt G. vis. 17 (1900). Genom kontamination med den vanliga ordföljden får man stundom dubbel obest. art. (jfr a slutet). En skön, och härligh een lucht. Wivallius Dikt. 105 (c. 1637). En liten en pilt. Topelius Läsn. f. barn 7: 56 (1891). — Huruvida denna sista ordföljdstyp, numera synnerligen vanlig i bygdemål o. bygdemålsfärgat (tal)språk, i sht i Norrl., urspr. uppkommit på angivet sätt är emellertid ovisst. Enligt somligas mening beror den på felaktig uppdelning av en starkt böjd adj.-form (i ack. sg. m., i vissa fall äv. i nom. sg. m. o. nom. ack. sg. f.) med försvagad ändelsevokal: en storen karl o. d. har uppfattats ss. en stor en karl osv., varefter övriga former analogiskt nyskapats.
Anm. 5:o. Liksom i ä. tid ngn gg var fallet vid räkneordet (Hann (har) .. thil egnet sig et ålefisket, ssom hörer Kongl. Maij. thil. BtFinlH 4: 360 (1568)) o. rätt ofta vid pron. en i bet. IV (jfr Anm. 1:o till IV), o. liksom förh. är i sv. o. nor. dial., kunde förr ngn gg best. slutart. stå vid sbst. med obest. art. Hwar om mera en annan gången. Wallius J. Eriksson 42 (1620). En sten partickeln har också Lifskraft. C. A. Ehrensvärd Brev 2: 37 (1795).
1) vid sbst. som normalt äga pl. Här i huset bodde på min tid en skräddare. Livet är rikt på faror för en sjöman. Krigszmennena .. wridho till hopa ena crono aff törne. Mark. 15: 17 (NT 1526). Om tu råkar på wäghen itt foghla boo på eno trää. 5 Mos. 22: 6 (Bib. 1541). En Frantzos, benembt Mazalett. OxBr. 3: 396 (1636). (Hästen) var rask som en hjort. Dalin Vitt. II. 6: 111 (1740). I sin fantasi hade .. (Lionardo da Vinci) danat sig en gudomlig Kristustyp. Rydberg Varia 171 (1894). — särsk.
a) [jfr fsv. en sin broþur o. d. samt motsv. konstr. i mnt., mnl., mht. o. ä. t. samt i ä. fr.] (i sht i skriftspr.) framför ett av poss. gen. l. poss. pron. föregånget sbst., varvid hela uttr. vanl. får partitiv innebörd. En min barndomsvän. En eder kyrkeprest. GR 1: 208 (1524). En öffuerste prestens tienista quinna. Mark. 14: 66 (NT 1526). Itt idhart öpit breff. GR 7: 365 (1531). En hans dräng. KKD 3: 97 (c. 1740). En sin tjenare. Fryxell Ber. 2: 143 (1826).
b) [jfr fsv. een dyrastan sten, et thz väldoghaste vatn o. d. samt motsv. konstr. i mnt., mnl., mht. o. ä. eng.] framför ett av superlativ föregånget sbst., varvid numera alltid inskjutes ett den mellan obest. art. o. sbst.; uttr. har ofta partitiv innebörd, som kan förstärkas genom en inskränkande bestämning. Honom besöriandis .. med ena the bedzsta prebenda. GR 1: 61 (1523). Iagh (är) en ringesta tienare. Rudbeck Bref 1: 48 (1668). Hästen hade .. varit en den hederligaste Fole i Häradet. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Dikten Vid Jungfernstieg, ett allrakäraste stycke. SKN 1841, s. 102 (jfr ALLRA f γ). Ett det mest förbittrade inbördeskrig, som någonsin funnits. Thyrén Tal i Gustaf Adolfsfören. 8 (1914).
c) i vissa tidsuttr. (jfr VII e, IX 4 b), se DAG I 3 a o, GÅNG, RESA, TID, o. jfr ENS, adv.1 2.
d) i vissa rumsbestämningar, se EN-SIDES 2, ENSTÄDES 2.
e) vid personbetecknande ord som står ss. predikatsfyllnad l. predikativt attribut.
α) vid subj. pred.-fyllnad till vara, bliva (varda), kallas, heta, ngn gg äv. andra verb.
α') [jfr fsv. Domicianus war .. ehn omiller Keysare] med tanken riktad på det individuella i sbst., vilket bl. a. är fallet, när en icke yrkesartad levnadsställning avses, vidare när fråga är om inre l. djupare egenskaper, när sbst. får ”pregnant” bet.: en framstående, en i sitt slag enastående osv. (jfr j), slutligen när sbst. har en särskiljande bestämning av ngt slag (adj., inf., hel sats) l. föregås av det är. (Vem var Plato?) Plato var en filosof. (jfr: Plato var skald väl så mycket som filosof; svarar på frågan: Vad var Plato?). Han är en hjälte, ett snille, en skurk, en odåga. Han är en man (dvs. en värklig man, en man i ordets fulla mening; jfr: Du som är kvinna kan inte få göra allt vad han gör). Han är en skicklig skräddare (jfr: Han är ivrig fiskare, där bestämningen fattas ss. icke särskiljande). Den andre av de tre tog nu ordet; det var en bonde. (Vem är det som har gjort skåpet?) Det är en snickare, som bor i N. (jfr: Han är snickare och bor i N.). Om tu än en syndare äst. Syr. 3: 16 (Bib. 1541). Tu en mästar är at blåsa oppå flöt. Fånge 2 (c. 1710). Döbeln är en hedning. Runeberg 2: 110 (1848). (Om helgen) är han (dvs. våran prost) prost .. / och det en hejdundrande prost ändå. Fröding Guit. 29 (1891). Framställningssättet är livligt och medryckande. Domprosten S. är nämligen en berättare och skildrare. E. Eidem i SDS 1920, nr 33, s. 4.
β') [jfr fsv. wara en keyserinna; efter motsv. anv. i mnt. o. t.; jfr äv. motsv. anv. i ä. d., mnl. o. (delvis) i eng.] (utom i bibelsvenskan numera knappast br.) med tanken fästad vid det begreppsmässiga l. typiska i sbst., vilket bl. a. vanl. är fallet, när detta betecknar yrke, värksamhet l. (yttre) ställning, nationalitet, trosbekännelse o. d. Menniskionne son (är) en herre .. öffwer sabbatz daghen. Mark. 2: 28 (NT 1526). Nij sku få heta en Doctor. 2 Saml. 13: 74 (i handl. fr. c. 1690). Publicum måtte emellan oss vara en Domare. Dalin Arg. 1: 337 (1733, 1754). Karl Gustaf (var) blifven en herre öfver .. Fyen. Afzelius Sagoh. IX. 2: 25 (1860). Jag är ju själv en israelit. Rom. 11: 1 (Bib. 1917).
β) [jfr fsv. war han en herra korin; efter motsv. konstr. i mnt. o. t.; jfr äv. motsv. anv. i ä. dan., mnl. o. (delvis) i eng.] (†) vid obj. pred.-fyllnad l. predikativt attribut, inledt av till, för, (så)som. Vthwald til en Konung i Swerige. GR 1: 21 (1521). Wij .. haffue .. samtykt .. Mester Swen .. för en biscop i Schara. Därs. 7: 28 (1530). Låta sigh, såsom en Arffherre .. hylla. Girs G. I 117 (c. 1630). Entyches hade vthi sijn .. Lära til en Medbrodher Dioscorum. Schroderus Os. 1: 754 (1635). Tiäna .. för een slaf. Landsm. XI. 1: 115 (i handl. fr. 1702).
f) [anv. torde utgå från uttr. i vilka man formellt sett resonerar allmänt, men i själva värket har ett alldeles bestämt fall i tankarna, t. ex. Det var en underlig ton i ett brev! (näml. det föreliggande)] (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat, föga br.) i anv. där en (för modern språkkänsla) till bet. närmar sig l. övergår till ett slags best. art. l. demonstr. pron. Här (i världen) äro .. alt för monge, som .. föra ett ogudeligit lefwerne. Lät tå en Biskop (dvs. mig) och thesz hus icke giöra ett med them. Swedberg Sabb.-ro 114 (1705, 1710). Alenast vi ä (så) nyttiga, att ett fädernesland har ärkänsamhet så kan det vara nog. C. A. Ehrensvärd Brev 1: 1 (1768).
g) (†) i förb. över, till, på en sida, se SIDA.
h) (i Finl.) i förb. (komma, gå, slippa osv.) ur en fläck, ur fläcken; (stundom i Finl., vard.) ut på en dörr! på dörren (med dig)! jfr Bergroth Finlandssv. 101 (1917). Jag slipper ej ur en fläck. Runeberg 4: 171 (1833). Hans juridiska studier .. gingo ej ur en fläck. Tavaststjerna Barnd. 186 (1886). Ut på en dörr med Er allesamman! Allardt Byber. 3: 37 (1890).
i) [jfr ä. holl. 5. Sondagh lest-leden Op eenen St. Jans-dach. Anv. torde bero på ett slags ellips, så att veckodagsuppgiften (osv.) urspr. stått ss. efterställd förklaring: den 20 maj — (det var l. som var) en måndag — föddes osv.] (†) vid namn på vissa tidsavdelningar, särsk. veckodagarna; (för modern språkkänsla) närmast motsv. best. art. Thenn 4 Junii på enn mondagh om morgonenn. LinkBiblHdl. 1: 52 (1560?). På then 11 dagen Aprilis bittide om en morgon. HH 20: 87 (c. 1580). Gyllenius Diar. 183 (1652). Åhret efter .. kom hon åther dijt uthi een dömbelweka. BtFinlH 2: 261 (1666). Carl xi Dagb. 250 (1692).
j) (i sht vard., mindre br.) vid i emfatisk l. pregnant anv. stående sbst.: en riktig, en .. som heter duga, en värklig, en .. i ordets fulla mening; stundom ironiskt; jfr 2 b α slutet. Och se'n höll han en predikan, må ni tro! Då Annett i dörr'n fick se sin vän, / Då skulle Ni ha sett ett hopp ur väfstol'n bara! Leopold 2: 284 (1800, 1815).
Anm. till 1. I vissa fall står en, ehuru skenbart obest. art., i själva värket på grund av alltför bokstavlig överflyttning av ett (m)nt., holl. l. t. uttryck med best. art. Denna kan nämligen i dessa språk vid mindre omsorgsfullt uttal förlora den begynnande kons.
α) i förb. karl om en dag o. (lägga, ligga, bringa, komma) för en dag, se DAG I 1 a β, II 7 a.
β) i förb. vara, komma om en hals, se HALS.
γ) i vissa sjötermer, ss. (hålla bi) uti en vind, (draga undan, låta stå undan) för en vind, (gå) bi en vind, se VIND.
2) vid sbst. som normalt sakna pl.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl., t. o. eng., ävensom av fr. un] vid egennamn.
α) med tanken riktad på en hel klass l. kategori l. grupp, i fråga om personer äv. en släkt l. familj l. dyl., som individen gm uttr. anges tillhöra; äv.: en (person l. ort osv.) med namnet (det o. det). Inför rådhusrätten i X. stod nyligen en N. N. tilltalad för stöld. Det var en helt annan Nilsson än den vi sökte. I Västergötland finns en socken, som heter Björsäter, men det finns ett Björsäter i Östergötland också. Een Gilius Petrus, den förledne höstas här dödde. RP 6: 166 (1636). (Min husbonde) sände 3:ne (skrivare) ut, en Stiernhoff, .. en Brandberg .. och en Hans Litner. KKD 3: 88 (c. 1740). Hans mor var en Drufva. Almqvist Drottn. j. 203 (1834). Hvarför skulle .. (Petrarca tala vänligt om Avignon) till en Colonna, hvars familj säkerligen delade skaldens afsky? Wulff Petrarcabok 200 (1905).
β) för att beteckna en jämförelse mellan ngn annan och den rätte namnbäraren: en man (ett land osv.) sådan(t) som, så stor(t) l. så beundransvärd(t) l. så avskyvärd(t) l. så föraktlig(t) osv. som; en man (ett land osv.) sådan(t), som om han (det) vore ”själve(-a)” X; en (ett) ”ny(tt)” X osv. Han är en riktig Goliat. Han är en sannskyldig Nero. Wiltu .. see .. en Tyskan Simsonem, så finner tu honom i .. Luthero. P. J. Gothus Mylius Luther G 1 b (1601). Jag såg (i drömmen) et Libanom af ebenholts och ceder. Wexionius Vitt. 366 (c. 1685). Vår stora Kung / Et England giort af kalla Sverge. Nordenflycht QT 1745, s. 34. Man behöfver inte vara en Herbert Spencer för att (osv.). F. A. Wulff i Finn 1903, s. 44. Anm. Egennamnet närmar sig l. övergår ofta till rent appellativ: en Venus = en skönhet, en Cicero = en vältalare osv. Jfr Hjelmqvist Bibl. pers. namn (1901) o. Bibelgeogr. namn (1904).
γ) (numera bl. i högre stil) med tanken huvudsakligen l. uteslutande riktad på namnbäraren själv (utan jämförelse): den (det) kände(-a), berömde(-a), betydande l. beryktade. En Arhenius will med sitt Psalme prof / .. upföre Pindi klinter. ÖB 25 (1712). Äran .. att ha en Gustaf Adolf till sin lärling. Gustaf iii 1: 52 (1786). Politiken (i Spanien) .. kan icke i längden .. ignorera .. exempelvis .. ett Barcelona och ett Bilbao. PT 1903, nr 127 A, s. 2. En panna, tung som ett Etna, / Stolt som ett Ossa och hög som Olympus. Wulff Petrarcabok 304 (1905). Anm. Anv. klandras av Swedberg Schibb. 170 (1716).
δ) med tanken uteslutande riktad på namnbäraren, som jämföres med sig själv vid olika tidpunkter l. under olika omständigheter osv.; egennamnet har bestämning av särskiljande art. Ett uthungrat Tyskland blir en fara för världsfreden. Ryktet talte om en Frithiof, menniskors och Gudars skräck. Tegnér (WB) 5: 130 (1820). Vi .. predika en korsfäst Kristus, .. en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom. 1 Kor. 1: 23, 24 (Bib. 1917).
ε) vid egennamn som genom ett slags ellips användas för att beteckna ett konstnärligt alster (benämnt antingen efter sin upphovsman l. sitt föremål), en uppfinning l. tillvärkning o. d. En äkta Rembrandt kostar hundratusentals kronor. En nyuppgrävd Hermes av Praxiteles. En begagnad Hammond (skrivmaskin) till salu.
b) vid abstrakta.
α) [jfr motsv. anv. i (y.) fsv.] (mindre br.; se dock slutet) vid sbst. utan bestämning l. med bl. ”karakteriserande” (ej särskiljande) sådan; ofta: en viss, en särskild; ett slags. Thå wart åter en twedräkt ibland judharna. Joh. 10: 19 (NT 1526). Kötzlighit sinne är en fiendskap emoot gudh. Rom. 8: 7 (Därs.; Bib. 1917: är .. fiendskap). Den lust man hade, at fråga mig .. var (ej) et förvett, utan en kärlek. Dalin Arg. 2: 276 (1754). Det kan inställa sig en lust till världen och ett samtycke till synden. Ahnfelt o. Bergqvist Tros- o. sedel. 133 (1895). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl. o. t.] (fullt br., i sht vard.) vid i emfatisk o. pregnant anv. stående sbst. (särsk. verbalabstr. på -ande, -ende): en ”riktig”, en ”värklig”, en ”ordentlig”, en ”faslig”, ”en som heter duga” osv.; stundom ironiskt; jfr 1 j. Här är ett rännande i trapporna, så man inte får sova på hela natten. Det gick med en fart. Allting växer om våren, så det är en fröjd åt det. Maa i tet göra .. med een hasth. GR 1: 102 (1523). Det är en lust att se, en hugnad til at skåda, / När Makan med sin Man så ett och ense dra'r. Frese Verldsl. dikt. 99 (1717, 1726). I prostgården var ett lif och ett lefverne. Almqvist Tre fruar 3: 204 (1843). Sen blev det ett sus och ett frasande. Sjödin St. hjärtan 72 (1911).
β) vid sbst. med särskiljande bestämning av olika art (adj.-attribut., inf., hel sats). I en fast tro på sin frälsare avsomnade .. (dödsannons). En rätt ånger. Palatset är inredt med en sagolik prakt. Han har en ovanlig energi. Det var ett liv, som om huset stått i brand. På itt omenniskligit wijs. GR 1: 22 (1521). En flijtigh förmaning. 2 Saml. 14: extrah. 120 (i handl. fr. 1604). Af sådant liuser mehr en nyfikenhet at föra sällsamme meningar än någon wisshet. Columbus Ordesk. 67 (1678). Jag föraktar et argt och plumpt ovett. Kellgren 3: 196 (1792). (Trygg) var i en ångest, så att svettperlorna stodo på hans panna. Wetterbergh Penning. o. arb. 96 (1847).
c) vid kollektiver för att sammanfattande beteckna antingen hela arten l. en viss begränsad del därav; sbst. har alltid bestämning. Ett vackert bo. Han har en boskap vars like man får leta efter. En ungdom så nöjeslysten som vår tids har aldrig funnits. Fienden hade ett utmärkt kavalleri. Almogenn her .. (i Viborg) er enn wnderlig boschap at regere. BtFinlH 4: 365 (1568).
d) vid ämnesnamn.
α) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl. o. t.] (folkligt o. vard. samt i folkvisestil, numera mindre br.) (för modern språkkänsla) pleonastiskt vid jämförelser. Spittelsker såsom en sniö. 2 Kon. 5: 27 (Bib. 1541). Idhra synder .. skola .. warda såsom een vll. Jes. 1: 18 (Därs.). Thett war her pedher palleson / han suartnadhe som en iordh. Visb. 1: 60 (1573). Hvit, som en snö. Nordenflycht QT 1746—47, s. 173. Hjertat, af ängslan så tungt som ett bly. Bellman 3: 114 (1790). Han är kall som en is. Almkvist Turgenjef Nov. 7: 275 (1886).
β) för att beteckna slag l. sort; vanl. med särskiljande bestämning. Fröna innehålla en flyktig olja. Ett mildt vin. Hans huffuudh och hans håår war hwit som en hwijt vll. Upp. 1: 14 (NT 1526; Bib. 1917: såsom vit ull). En prächtig bild präglad i ett ringa ler. Mörk Ad. 1: 274 (1743). (Efter middagen) dricker jag et godt Caffée. Strand Tidsfördr. 2: 38 (1763). Ett grannt grönrandigt möbeltyg. Wetterbergh Past. 250 (1845).
3) vid substantiverade adj.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] i fråga om person. I den där stugan bor en dövstum. Finns det någon olyckligare varelse än en blind? Nilssons har fått en liten (gosse l. flicka). Två mötande förstodo ej franska, en tredje hade ej tid att hjälpa oss till rätta. Huilkin som anammar en retferdoghan. Mat. 10: 41 (NT 1526). En vetgirug .. önskade en gång den gåfvan at kunna se hvars och ens tankar. Dalin Arg. 1: 20 (1733, 1754).
b) [jfr motsv. anv. i nor. dial., mnt. o. t.] (numera bl. i vissa uttr., i sht i religiöst o. filosofiskt spr.) i fråga om sak; ofta: något; bl. i n. Understundom måste man offra ett lägre för att vinna ett högre. Wij (hade) oss .. ett annett förseedt och förmodhett. GR 17: 616 (1545). Medh nästa post ett mer. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 1: 143 (1700). Veten I, barn, ett godt som ej kommer från Herran? Tegnér (WB) 3: 114 (1820). Att tala om ett dunkelt, som skulle inverka på viljan, är .. emot själfva viljans begrepp. Nyblæus Forskn. IV. 2: 52 (1897).
4) (i sht i skriftspr.) i n., för att tillfälligt substantivera ord av andra ordklasser än adj. samt hela uttryck o. satser. Här föreligger icke ett antingen — eller, utan ett både — och. Tunc æterno, ett Tå som recker till ewigh tijdh. Wallius Två likpr. 47 (1628). (Stäm upp) Ett Viuat! Viuat, Häl och Säl, wår Konunginna! Stiernhielm Jub. 149 (1644, 1668). Min blod (känner) en rörelse af et Jag vet ej hvad? Dalin Arg. 2: 389 (1734, 1754). Jag går at söka et stort tilläfventyrs. Leopold (SVS) II. 1: 83 (1777; ss. övers. av fr. un grand peut-être). Ett böra är ej möjligt utan frihet. PT 1901, nr 178, s. 3.
5) skenbart användt utan ngt huvudord, enär detta (i b stundom på grund av eufemism) är utelämnat; en bestämning kan dock anknytas till det tänkta sbst., varigenom obest. art. skenbart kommer att bestämma t. ex. ett ämnesnamn (jfr 2 d) l. ett adj. (jfr 3).
a) med sbst. supplerat ur ngt i det föregående sammanhanget omtalat. (Har du något grekiskt lexikon att låna mig?) Ja, jag har ett gammalt. (Har herrn sett till min hund?) Är det en liten med stubbsvans och uppstående öron? Sådan är skildnan opå dän Siäl, som är Lärd, mot een olärd. Stiernhielm Herc. 426 (1658, 1668). (Döden tager andenoch) ställer det frälsade barn, ett nyfödt, fram för sin Fader. Tegnér (WB) 3: 117 (1820).
b) med sbst. supplerat ur situationen.
α) [anv. utgår från den motsv. räkneordsanv., se I anm. 1:o (sp. 540)] (vard.) vid ämnesnamn för att angiva den kvantitet vari ämnet vanl. förekommer: en portion, en kopp, en flaska osv. Fröken, ge mig en kaffe! Var det en te eller en kaffe herrn beställde? En Rüdesheimer. En kaffe med bröd. Jensen På fjärran stig 17 (1893). Betala kr. 2,50 för en ”pytt i panna”. SDS 1921, nr 98, s. 6.
β) [jfr t. einen nehmen, holl. een nemen o. d.] (vard.) med underförstått: sup, ”klar”, ”värmare”, ”jamare” l. dyl. En halff (förmodligen: bägare av ett halvt stops l. en halv kannas rymd) dricker jag tig till. Moræus Schonæus 416 (c. 1685). Dä tar vi oss .. en på! Engström En bok 12 (1905).
γ) [jfr t. ich haue dir eine um die Ohren o. d., eng. give some one one (in the eye)] (vard.) underförstått: örfil, ”sittopp”, ”hurril” l. dyl. Han gaf 'en en ibland ögona så dä passa precis. Engström Guldbåg. glasög. 124 (1911).
VII. [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., got., mnt., t., eng.; bet. är utvecklad ur I, särsk. ur I c] adj.: (en) enda (motsatt antingen ett högre antal eller ingen), blott en, bara en, en med uteslutande av alla andra, åtminstone en; attributivt med utsatt l. underförstått sbst. l. substantiverat; ofta i (för tanken) nekande uttryck. När sbst. självt innebär föreställningen om obetydlighet, ringhet o. d., liksom vid ett utsatt ende, försvagas innebörden (o. i samband därmed satsaccenten), o. en närmar sig l. övergår till obest. art. (jfr etymologiska avd. vid VI). Then ene som hielpa kan. O. Petri Men. fall O 3 a (1526). Till thes ath himmelen och jordhen förgåås, wardher ey förgången .. en prik aff laghen. Mat. 5: 18 (NT 1526). Behålt mitt hierta widh thet ena, at iagh titt nampn fruchtar. Psalt. 86: 11 (Bib. 1541). Sextiyo äro Drottninganar, och ottatiyo frillonar, .. men een är mijn duffua. Höga v. 6: 8 (Därs.; Bib. 1917: en enda). Gvd hafwer icke gifwit enom alt Förståndet, utan meddelt hwariom och enom något. Rudbeckius Kon. reg. 79 (1614). Det fins .. icke en, som ej med minne och flit kan blifva en god Lagkarl. Kellgren 3: 212 (1793). Det opersonliga ena .. bakom .. (tillvarons skenbara) mångfald. Söderblom Gudstr. 263 (1914). — jfr UR-EN. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] (†) i superl. Asteropherus 13 (1609). Huar eneste dagh. Rondeletius 43 (1614). Den enerste den jag torde klaga min stora sorg före. Horn Lefv. 57 (c. 1657).
b) (i sht i talspr.) förstärkande efter ett föregående liktydigt ord: varenda (vard. varendaste l. starkt vard. var evig(a), bygdemålsfärgat äv. var evelig(a)) en; i sht i (för tanken) nekande uttr.: en enda (vard. en endaste) en o. d.; nästan bl. substantiverat l. med underförstått sbst. (jfr V 1 a slutet o. V 4). Har du löst problemen? Ja, vartenda ett. Det fanns inte en enda en som inte grät. Spegel Gl. 608 (1712). Hvar endaste en åskådare .. fick eld i hjertat af krigslust. Thomander 3: 483 (1826). (De) frågade / Hvarenda en, om ej sir John var der. Hagberg Shaksp. 3: 308 (1848). Den, som (har) format detta / .. hufvud, .. (har) sett / på .. våra stores hufvud, / och tecknat alla i ett enda ett. Heidenstam Alienus 3: 134 (1892). Hvartenda ett ord .., om hvilket jag hyste det ringaste tvifvel. R. Nordenstreng i FoU 16: 25 (1903).
c) i förb. envar, en och var, var och en, var en, varje en, se ENVAR, VAR, pron., VAR OCH EN, VARJE.
d) i uttr. sätta allt på ett bräde l. ett kort, med ett ord (sagt), se BRÄDE, KORT, sbst., ORD.
e) vid vissa tidsord (jfr VI 1 c, IX 4 b), se GÅNG, TID o. jfr ENS, adv.1 3, 4.
f) [jfr d. med eet] i förb. med ett (jfr IX 1 e, 4 c); jfr ENS, adv.1 3.
α) (†) med ett enda tag, på en enda gång. (Kristiern II) ville .. med et den Svenska rot uprycka. Dalin Vitt. II. 5: 20 (1742).
β) (mindre br.) plötsligt, med ens. Packa dig neder / I grafven .. / Aj, amen! .. Nu dog jag med ett! Bellman 6: 304 (c. 1790). Oförtänkt, som en fallets lucka, / Sig jorden öppnar för er med ett. Wallin Vitt. 1: 46 (1839; i rim). Med ett rodnade mamsell Christine. Elkan J. Hall 71 (1899).
g) (föga br.) i förb. i ett, förr ngn gg äv. allt för ett, = f β (jfr IX 1 e, 4 c). Rödmössen .. fara i ett bort, och ingen vet hvar de taga vägen. Linné Ungd. 2: 155 (1732). Allt för ett: sine mora. Lindfors (1815). I ett kastade han af sig rocken. Strindberg Hems. 80 (1887).
h) [jfr motsv. anv. i holl.] (vard., ofta med anstrykning av folkmål) i uttr. av typen han grät i ett gråtande o. d.: oavbrutet, utan uppehåll, i ett sträck, i ett kör. Hästen sprang i ett springande, tills vi voro framme. Du talar .. i et talande. Dalin Arg. 2: 396 (1734, 1754). (På teatern) hade Gustaf gäspat i ett gäspande. Agrell I Sthm 114 (1892).
i) i uttr. (i l. uti) ett för allt, ngn gg i ett o. d.: inalles, in summa, allt inberäknat; jfr I c β samt ALL X 1 c β. Anreep, skall itt för alt få 400 Rdr. RP 8: 298 (1640). Redigera flere tusensidiga volymer af ”Ryktbara rättegångar” .. för 50 pund i ett. PT 1913, nr 43 A, s. 3.
j) (†) för att koncentrera uppmärksamheten på en person l. sak: den, den särskilda, särskilt den, just den. Then contract som vart samtykt i Malmö mellom thesse iij (dvs. tre) rike motte bliffua .. hållen hoss eder, besynnerliga j then ena articel som anrörandis ær vppå the skalker .. som (osv.). GR 4: 351 (1527). Därs. 5: 37 (1528). Mig är däd Ena bäst: straxt till Darium gå. Börk Darius 69 (1688).
VIII. [jfr fsv. ängen skal sik enom nokra guz naþe egna samt motsv. anv. i isl., got., mnt., mht. o. ä. eng.] (†) adj.: ensam; utan sällskap; utan jämlike l. motstycke; i sg. o. pl., predikativt o. substantiverat; jfr ENA, adv., från vilket denna anv. stundom icke kan skiljas. Jhesus .. toogh sina .. läryungar ena til sigh. Mat. 20: 17 (NT 1526). The lypske (dvs. lybeckarna) .. (vilja) eene .. haffue allen siön. GR 3: 421 (1526). J then byrd est tu (Maria) een / som födde son vtan meen / oc bleeff än tå een iungfru reen. O. Petri Sw. songer 34 a (1536). Pastor haffwer .. (Stönstorps) kyrketorp en. Skara stifts jordeb. 33 (1540). Theras borg war vtan sorg, / Och tu ene lefde samman. Ps. 1695, 216: 6 (om Adam o. Eva före fallet).
IX. [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., got., mholl., t. o. eng.] i bet. ’samme' o. i närliggande bet.; adjektiviskt, med underförstått sbst. l. substantiviskt.
1) [jfr fsv. willo wi bedhas os allom ena graff mz thinne redhas] som utgör en enhet (med), står i förbindelse l. förbund (med) l. har sammanhang l. flyter ihop (med), resp. icke är skild (från ngt annat); i sht förr ofta i förb. med prep. med. De äro ett hjärta och en själ. (Hon) haffwer .. thwå gaardher .. lagtt wti en gaardh. GR 1: 7 (1521). (Man och hustru) wardha it köt. Mat. 19: 5 (NT 1526). I Mälaren är Engsön (genom vattenminskningen) nästan blifven et land med Kurön. Dalin Hist. 1: 3 (1747). (Gustav III:s) fantastiska och nervöst lifliga sinne, inför hvilket verklighet och sken synas hafva smultit ihop till ett. Stavenow G. III 28 (1901). — särsk.
a) i förb. vara, bliva (förbliva), känna sig ett med, numera vanl. för att beteckna en innerlig överensstämmelse (i intressen l. tycken osv.), släktskap, solidaritet osv.; i sht förr äv. i mera eg. bet. Wij som skulde vara eth med huar annan, haffue .. inbyrdis twædrekt. GR 4: 434 (1527). H. K. M:tt (ville) icke .. lenger lathe .. (Norrland) blijffua ett med Upland (dvs. förenat med Uppland ss. ett lagmansdöme). A. Oxenstierna 2: 27 (1611). Diefvulen talar genom (den besatte) .. och är et med honom. FinKyrkohSP 5: 162 (c. 1778). Krigsguden var alltid ett med kärlekens gudinna. Blanche Våln. 18 (1847). Känna sig ett med naturen. Strindberg Hafsb. 46 (1890). (Smutsen) hade grott fast och blivit ett med skinnet (hos polarfararna). Hedin Pol 2: 558 (1911).
b) i förb. göra ett (med ngn l. ngt).
α) (†) höra ihop (med), sammanhänga (med). Aflösningen .. gör itt medh predicanen, och beslutes (dvs. inneslutes) vnder samma (bibelns) befalning. L. Petri 3 Post. 86 a (1555).
β) (numera nästan bl. arkaiserande) hålla med (ngn), hjälpa (ngn), ställa sig solidarisk med (ngn), (an)sluta sig till (ngn), förena sig med (ngn), instämma med (ngn), komma överens med (ngn); förr äv.: överensstämma med (ngn l. ngt); förr äv. abs.: hålla ihop, göra gemensam sak, komma överens. (Sverge o. Danmark) och Österske städher (dvs. Östersjöstäderna) göra alle itt (emot Holland). GR 8: 90 (1532). Quinnan .. skal göra ett medh Mannen och wara honom bijståndigh. Emporagrius Kat. Bergenfält A 2 a (1651). Bärg-åsarna göra mästedels et uti strykningarna med älfvernas väderstrek. Gissler IVetA 1751, s. 3. Vi kunde utan röstning göra ett (vid valet). VDAkt. 1796, nr 80. Kristian IV hade aldrig velat obetingadt göra ett med kejsaren. SvH 5: 388 (1906).
c) (numera nästan bl. i Finl.) i förb. hålla ett, = b β. (Vederdöparna) föriagade them alla som icke wille hålla ett medh them. Schroderus Dresserus 241 (1610). Wis mig .. / .. i wida werlden en / .. den intet (annat) händt ell' skedt, / Än hwad med hans behag ell' önskan hållit et. Brenner Dikt. 1: 147 (1700, 1713). Hålla et vid et Presteval. Fernow Värmel. 670 (1779). Vi ska hålla ett vi två! Tavaststjerna Affärer 99 (1890).
d) i förb. (gå l. vara osv.) i ett, i ett stycke l. sammanhang, i en följd o. d.; (taga) under ett l. över ett, tillsammans, på en gång, i klump, i genomsnitt. När trappan har många steg, böra dessa steg intet gå uti ett, utan vara åtskilde med plinter. König Mec. 85 (1752). Byxor och strumpor i ett. Lidforss DQ 2: 577 (1892). Uti samtliga ätter, tagna öfver ett, (är proportionen mellan gifta och ogifta följande). Fahlbeck Sv:s adel 1: 401 (1898). (Den svenska kronvalutan) stod .. 16,4 proc. högre än .. (samtliga utländska valutor) tagna under ett. SDS 1921, nr 81, s. 10.
e) i förb. (ut)i ett (jfr 4 c), äv. allt i ett, stundom (i) ett i ett, i ett och ett l. (numera bl. vard. i vissa delar av Sv.) allt för ett, (allt, förr ngn gg alltid) ut för ett, (allt) med ett (jfr 4 c), i ett för ett: oavbrutet, utan uppehåll, i ett sträck; jfr VII f, g, ALLT 3 e η, ϑ, λ. Påike qwädh du / Alt för ett medhan wij dricka. Prytz G. I B 4 a (1621). Man .. kan (icke) liggia (dvs. vistas) alltid ut för ett .. hemma. Swartling Stiernhielm 49 (i handl. fr. 1650). Ho är som alt i et orkar blåsa? (tänkte blåsten). Tessin Bref 1: 154 (1752). (Han) grälar i ett. Porthan Bref t. samt. 1: 43 (1782). Det rägnar allt med ett. Möller (1790). Käxa i ett och ett. Dalin (1850). Just nu ropa .. (de kokta oxläggarna) i ett för ett: ät mig, ät mig! Lidforss DQ 2: 664 (1892). Grimla råmade ett i ett. Bondeson M. V. K. 60 (1894, 1903). Det jämras med ett, med ett. Högberg Utböl. 2: 204 (1912). (Vid gillet var det) mat i ett, i ett. Lagerlöf Kejs. 228 (1914).
2) enhetlig, i alla sina delar lika, likformig, homogen; numera nästan bl. i ssgr o. avledn. — särsk.: som är en o. densamma (inom ett visst område, för en grupp människor osv.); stundom närmande sig bet.: gemensam (jfr 1). Her är eij af nöden giöra .. skillnadt emellan stånden, utan iu mehr lagen är een, ju bättre. Förarb. t. Sv:s lag 1: 316 (1690). Topelius Ljung 53 (1874, 1889). Vårt ena, allmänna svenska språk vill ej betagas sina bästa smycken (genom rim som göra Stockholmsdiktares värk till bygdemål). H. Söderbergh i FrFilolFörenLund 1: 164 (1897).
3) [jfr fsv. manne ledhis rat widh een math] (numera föga br.; jfr dock a o. b) vid olika tider l. tillfällen (den)samma, sig lik l. oförändrad; stundom med klandrande bibet., närmande sig bet.: enahanda, enformig. Siunga alt en och en Wijsa, eller thet samma och samma. Linc. (1640; under cantilena). Tautologie, entalan, .. tala offta ett. Swedberg Schibb. 300 (1716). Menniskjan är och blir altid en, hvare sig hon sveper sig i Blåt eller grönt Kläde. C. A. Ehrensvärd Brev 1: 210 (1791). Moderspråk, .. / städse nytt och oändligt, / .. men dock ett och beständigt. Levertin Dikt. 4 (1901). — särsk.
a) (fullt br.) förstärkt till en och (den)samma. (Hästfodret) bör .. omväxlas, at intet kreaturet vänjer sig altid vid et och det samma. Dalin Vitt. II. 6: 117 (1740). Vårt dageliga ett och samma. Agrell Maroco 2: 13 (1795, 1807). Skogsbygdens stora, signade ett-och-detsamma, som ändå aldrig blir enformighet. Johansson De röd. huv. 2: 32 (1917).
b) (i sht i talspr.) i förb. samma en (äv. i pl.); nästan bl. substantiverat l. med underförstått sbst.; uttr.:s bet.-innehåll överflyttas till stor del på samme, o. en närmar sig l. övergår till obest. pron. (jfr V 1 o. V 4) l. (vid den sällsynta attributiva anv.) till (pleonastisk) obest. art. (jfr 4 e, VI Anm. 3:o samt VII b). Du är ej mer den samme en. Franzén Skald. 1: 182 (1810, 1824). For förbi skog och myr i långa sträckor, ständigt samma ett. Hallström Thanatos 216 (1900).
4) [jfr fsv. alla cristna män tilbör at halla ena cristna tro] (numera i sht i högre stil; jfr dock a, b, d, e, f) samma, identisk l. lika; äv. i överförd anv.: av lika värde, likgiltig; ofta i förb. en med, identisk med, (den)samme som. Icke geffuer keldan vthaff itt hol bådhe sött och beeskt watn? Jak. 3: 11 (NT 1526; Bib. 1917: från en och samma åder). Att vele springa och haffua sprungett vore icke ett. A. Oxenstierna 1: 15 (1605). Hon .. gick till een disk och duuk med Bengdt. VDArk. 1676, nr 211. En himmel utan sol .. och en äkta säng utan maka stå nästan med hwarandra i ett wärde. Cavallin Herdam. 2: 22 (i handl. fr. c. 1720). Om .. (Lod) följde, om han dröjde, / Var för .. (Stål) ett. Runeberg 2: 85 (1848). Ett väsen inom oss, .. som likväl icke är ett med oss sjelfva. Modin Pascal 194 (1890). — särsk.
a) i uttr. blåsa i ett horn (l. en lur), skära över en kam, draga (om) en lina, draga en sträng, ligga under ett täcke, se HORN, LUR, KAM, LINA, STRÄNG, sbst., TÄCKE.
b) vid vissa tidsord (jfr VI 1 c, VII e), se DAG I 3 b β, GÅNG, TID.
c) (föga br.) i förb. i ett, förr äv. med ett (jfr 1 e o. VII f, g), på samma gång, samtidigt; jfr ENS, adv.1 5. (Budbäraren kunde) medh eett .. H. K. M:tt berättelsse göra, hvadh här så väl offendtligh, såssom genom hemlighe discours handlat .. ähr. OxBr. 5: 283 (1624). Lossades 2:ne skott likasom i ett. MeddNordM 1898, s. 52 (i handl. fr. c. 1800). Indiern är .. musiker, tondiktare och sångare i ett. Hallström Lev. dikt. 336 (1914).
d) [jfr fsv. sardius oc corneolus äru en oc samme sthen] (fullt br.) förstärkt till en och (den)samma; jfr DENSAMME I 2 b, SAMME. Alt thetta gör then ene och samme anden. 1 Kor. 12: 11 (NT 1526). Linnæus eller Linné giör ett och samma för mig. Linné Bref I. 2: 265 (1764). De äldsta språken .. hafva ett och samma ord för mångfaldiga olika begrepp. Nilsson Ur. I. 1: Inl. IV (1843). — (†) i pl. Monn nu de förste af desse maskar ej äro ene och samma (som några nyss beskrivna). C. M. Blom (1766) hos Linné Bref I. 3: 288.
e) (i sht i talspr.) i förb. samma en (äv. i pl.); jfr 3 b. Mitt värde det växer i samma en mån (som mustascherna). Braun Dikt. 1: 33 (1837). Jag har inte varit hos mer än två (av döttrarna), samma ena som varit här. Hedberg Balzac Goriot 45 (1898). En pyssling .. klev opp på en gås ... Kanske att det var samma en, som red fram häroppe i luften. Lagerlöf Holg. 1: 236 (1906).
f) (fullt br.) i förb. komma, i sht förr äv. gå, på ett ut, komma l. gå ut på detsamma, betyda detsamma; i överförd anv.: vara av lika värde, likgiltig(t), göra sak samma. Så kallas ock samma godha gerningar (som kallas trons frukt”, även) andans fruct, huilkit doch kommer på itt vth, epter thet at troon är icke vtan then helga anda. O. Petri Sal. F 4 b (1535). (Det) kommer .. på et ut, at kalla denna Gudinna Frigga .. (m. m.) eller Jord. Dalin Hist. 1: 165 (1747). För slika menskoväsen / Kan solsken, snöglopp komma ut på ett. Atterbom 1: 13 (1824).
g) [jfr fsv. dragha, vara ivir eno] (†) i uttr. draga, stämma, komma över ett l. ena, överensstämma (med ngt l. ngn), gå ut på samma sak (som ngt); vara, draga, hålla över ett l. ena, vara överens l. i förbund l. samförstånd (med ngn); jfr 1 b β o. 1 c. (Paulus o. Petrus) komma (i sin predikan) aldeles offuer jtt. O. Petri 1 Post. 110 b (1528). The wore öffuer ena. Visb. 1: 87 (1541). Ij hollen öffuer ena. Därs. 90. Som .. hans godha leffuerne .. wel hööffde, och medh Gudz Lagh offuer itt droogh. 2 Mack. 6: 23 (Bib. 1541). (Alla meddelanden) stimme .. öffwer ett, att then hertig Albricht förstercker sig fast med folck. GR 17: 277 (1545). Hanne (dvs. Hannas) ord .. komo .. öffuer itt medh Engelen, som kallade .. (Kristus) en Frelsare. L. Petri 1 Post. G 6 b (1555). Clemet Muulin seger sigh aldrigh hafue giordt, eller warit öfuer ett .. med (vissa orosstiftare). BtÅboH I. 6: 222 (1634); jfr 1 b.
h) (numera nästan bl. i Finl.) i förb. draga ett (förr äv. ett och ense), draga jämnt, vara enig, samvärka (med ngn). Makan med sin Man .. ett och ense dra'r. Frese Verldsl. dikt. 99 (1717, 1726). Hahnsson (1888; under draga).
Sammansättningar (i allm. till I, särsk. till I c).
Anm. 1:o. Ss. första led i ssgr har ordet ojämförligt oftast formen en-. Uttalet är i regel e3n~ (i vissa ord e4n~), men en3~ (resp. en4~) är vanligt i ENDELS, ENDERA o. förekommer på sina håll åtminstone alternativt i t. ex. EN-KRONA (med ssgr), EN-TUMS-SPIK (-PLANKA osv.); se för övr. under ENBETT, ENFALD, sbst. o. adj., ENFALDELIGEN, ENFALDIG, ENSTÄDES, ENVIG o. ENVIS; jfr skrivn. ennfallige Tiällmann Gr. 240 (1696), ennstaflige Därs. 144. — Av de få ssgrna med ena- o. ene- äro ENA-(ENE-)HANDA o. ENA-(ENE-)LUNDA gamla ordfogningar. De övriga (med undantag av ENE-STABB(E), varom se nedan under A) torde bero på (sent) danskt inflytande, understödt gm anslutning till ALLENA o. i södra Sv. ENA, adv. — ens-ssgrna bero likaledes på (modernt) danskt inflytande jämte anslutning till ENS, adj. — ett- ssgrna äro samtliga uppvisade först relativt sent. Det urspr. är en- äv. vid ssgr bildade till ett neutralt sbst. (jfr t. ex. fsv. enögdher). När ett- användes, har det neutrala genus hos andra ledets grundord gjort sig gällande (stundom sannolikt beroende på lärt grammatiskt inflytande). Hithörande ord äro således att betrakta som ordfogningar snarare än som ssgr.
2:o. Ssgr bildas till bet. I, IV, VIIX, i sht till I c. Särsk. märkas bildningar på -ig o. -ad till sbst. (EN-FINGRIG, EN-FINGRAD o. d.) med bet. ’som har l. är försedd med l. till vilken hör l. som utmärkes av (bl.) ett exemplar av det som betecknas gm sammansättningens andra led'. Dyl. ssgr kunna bildas till de flesta sbst., o. bl. ett fåtal upptagas nedan. — Mellan bet. I, särsk. I c, och VII är gränsen ännu mer flytande i ssgrna än eljest. Vid uttrycklig motsättning mot ett högre antal närmar sig bet. gärna VII o. likaså, då det normala antalet är ett annat än ett (jfr t. ex. EN-ARMAD 1).
A: EN-AKTARE. skådespel i en akt. FinT 1886, 1: 238. —
-AKTS-PJÄS l. -AKTS-PJES. Hammarsköld Sv. vitt. 2: 7 (1819).
-ARMAD.
1) om person (jfr ARM, sbst. I).
2) fys. om hävstång o. d. (jfr ARM, sbst. III 4). —
-ARMIG. (mindre br.) fys. = -ARMAD 2.
-ARTAD, se ENSARTAD.
-ATOMIG. kem.
1) i fråga om grundämne: vars molekyl innehåller (bl.) en atom. Blomstrand i Öfvers. af VetAFörh. 1869, s. 209.
2) i fråga om atomgrupp, förr äv. grundämne: som har (bl.) en valens, envärdig. Blomstrand Atomtheorien 5, 9 (1867). Widman Org. kemi 9 (1895).
3) i fråga om (i sht organiska) syror o. baser samt om alkoholer o. fenoler: som innehåller (bl.) en hydroxylgrupp. Widman Org. kemi 17 (1895).
-AXIG, adj.1 bot. som har bl. ett ax. —
-AXIG, adj.2 [av t. einachsig] miner. i fråga om dubbelbrytande kristall: som har bl. en optisk axel; jfr -AXLIG 2. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 209. —
-AXLIG. särsk.
1) tekn. (jfr AXEL, sbst.1 I 1). Bogien kan .. vara en- eller tvåaxlig. Lundberg Lokom. 108 (1902).
2) (föga br.) miner. = -AXIG, adj.2
-BAK l. -BAKE. (-baak Bröl. besv. 228 (c. 1670; handskr. A), -back Bröl. besv. 228 (c. 1670; handskr. C), -bak Verelius Ind. 59 (1681), J. Röding i 1 VittAH 1: 155 (1755). -backe Rudbeck Atl. 1: 653 (1679), -bake Björner Halfd. Br. 15 (1737)) [sv. dial. enbak; jfr BAK, sbst.1 3, resp. BAKE, sbst.1] (förr) större kniv l. mindre svärd som saknar ägg på ena sidan. Hugg aff den hårde palas el(ler) bredaste enback. Bröl. besv. 228 (c. 1670).
-BASISK. kem. Blomstrand Atomtheorien 7 (1867). En syra är en-basisk, om en molekyl af syran kan mätta blott en enda molekyl af en ensyrig bas. NF 2: 32 (1876).
-BENT. Rudbeck Atl. 3: 582 (1698).
-BET(T), se d. o. —
-BLAD. [anledningen till namnet synes vara den, att de icke blommande skotten hava bl. ett blad] (†) ekorrbärsört, Majanthemum bifolium Schmidt. Linc. (1640; under ceratia). Bromelius Chloris 58 (1694).
-BLADIG. Enbladig växt, kniv, åra, propeller. särsk.
a) om maskindriven såg. Rudenschöld PVetA 1748, s. 30. Vattensåg(-värk) med en ram och enbladig cirkel(-såg). PT 1911, nr 257 B, s. 1.
b) bot., zool. som utvecklats ur l. består av ett enda blad (se BLAD 1 o. 5); förr äv.: sambladig. Crinum. Har .. enbladig krona med 6 flikar. Haartman Linné Indeln. i örtr. 45 (1753). Enbladig, ehuru djupt fyradelad blomkrona. Santesson I Sv. 51 (1887). Enbladiga .. fruktämnen. PedT 1892, s. 194. Delningen (av ägget) .. leder först till utvecklingen af ett enbladigt stadium. Wirén Zool. gr. 1: 299 (1898).
-BLADS-GRÄS. (†) = -BLAD. Tillandz D 2 a (1683). Lind (1749; under einblat).
-BLADS-TRYCK, se E.
-BLOMMAD, p. adj. (†) = -BLOMMIG. Enblommat wintergrön. Rudbeck Hort. bot. 96 (1685). Bromelius Chloris 94 (1694).
-BLOMMIG. Den enblommiga Pyrola uniflora. Enblommiga småax. Linné Öl. 37 (1745).
(VIII) -BOREN. (†) = -FÖDD. Christus .. gudz .. eenborne son. O. Petri Gudz ordh A 4 b (1528). S. Laurentii Ridd. B 2 b (1622).
-BRED. (numera föga br.) vävn. om tyg, i sht lärft: av enkel bredd. Fatab. 1907, s. 94 (cit. fr. 1547). Placat 14/3 1694, s. 4. —
-BREDD-SPIK. (-bred- BtÅboH) [möjl. omtydning av -BRÄDES-SPIK] (†) ett slags kortare spik. BtÅboH I. 1: 74 (c. 1612). Arnell Stadsl. 484 (1730).
-BREDDS-LÄRFT. (numera mindre br.) vävn. jfr -BRED. BtFinlH 2: 375 (c. 1555). Fatab. 1907, s. 92 (i fråga om förh. 1546).
-BRÄDES-SPIK. [jfr y. fsv. en bredes spik] (förr) ett slags kortare spik, urspr. väl avpassad efter tjockleken av ett bräde; jfr -BREDD-SPIK. Hildebrand Medelt. 1: 972 (1894).
(IX 3) -BÄND. [fsv. enbänder, till bända, böja, eg. alltså ’(alltid) böjd åt ett håll'; jfr OBÄNDIG] (†) envis, halsstarrig, självrådig, hårdnackad, motsträvig, tredsk. Pertinacia och Enbändt hufvud skadar som oftast och ju aldramest i rådslag. HSH 12: 176 (1599; rättat efter hskr.). Tvära och eenbände sinnen. VDAkt. 1730, nr 236.
(IX 3) -BÄNDHET. (†) sbst. till -BÄND. Utl. på Dan. 96 (1592).
(IX 3) -BÄNDIG. (-benn- Ekman Siönödzlöffte 308 (1680)) (numera bl. i bygdemålsfärgad framställning) = -BÄND; äv. om förh., tillstånd o. d.: oföränderlig, ”envis”, ”hårdnackad”. Sturske, enbendighe och genstörtighe (arbetskarlar). L. Paulinus Gothus Mon. pac. 767 (1628). Then enbändige Olyckan wänder intet igen Perserne at trängia och qwällia. Sylvius Curtius 404 (1682). Braskens enbändiga och dristiga sinnelag. Celsius G. I 1: 119 (1746). Meurman (1846; med hänv. till halsstarrig).
(IX 3) -BÄNDIGHET~002 l. ~200. (-bänn- Loenbom) (numera bl. i bygdemålsfärgad framställning) sbst. till -BÄNDIG. Loenbom Sv. arch. 2: 70 (i handl. fr. 1624). Gustaf ii Adolf 309 (1627). Öman Ungd. 20 (1889).
-BÄR, sbst.1 (jfr sp. 585). [jfr d. etbær, t. einbeere, lat. monococcum] (†) växten Paris quadrifolia Lin. Franckenius Spec. C 3 a (1638). Serenius Iiii 3 b (1757).
-BÄRA. (†) ko som kalvat (bl.) en gång. Salander Gårdsf. 33 (1727). Möller (1790).
-CELLIG. i sht anat., zool. o. bot. jfr CELL 6. Encellig växt, encelligt djur. Thorell Zool. 2: 472 (1865).
-CELLULIG. (†) = -CELLIG. BotN 1872, s. 4. —
-DAGS-FLUGA. (†) dagslända. NF 3: 750 (1879).
-DAGS-SKOLA. (föga br.) (yrkes)skola där undervisning gives bl. en dag i veckan. PT 1911, nr 117 A, s. 3. —
-DELS, -DERA, -DRÄKT, -DRÄKTELIG, -DRÄKTIG, se d. o. —
-DUBBEL. [bildat efter TVEDUBBEL, TREDUBBEL osv.] (†) enkel. Endobell grima. Skråordn. 318 (1546). 29 par ”endubel” (skor). NorrlS 341 (cit. fr. 1562). Endubbel .. Anemone. Rudbeck Hort. bot. 8 (1685).
-DÄCKAD, p. adj. om fartyg l. aeroplan: försedd med (bl.) ett kanondäck resp. (bl.) en bäryta. —
-DÄCKARE.
1) (förr) örlogsfartyg med bl. ett batteridäck. jfr: Endäckare hafva endast et däck öfver vatten men kunna hafva back och skans. Dalman Sjölex. 17 (1765).
2) (ny anv.) aeroplan med (bl.) en bäryta, monoplan. Suneson Luftf. 2: 3 (1910).
-FALD, sbst. o. adj., -FALDELIG(EN), -FALDIG, adj.1 o. adj.2, se d. o. —
-FAMILJS-HUS. (-familje- PT 1906, nr 124 A, s. 3).
-FASIG. elektrotekn. om växelström: som erhålles ur en enkel spole i en växelströmmaskin. TT 1898, Allm. s. 282. —
-FAS-MOTOR. elektrotekn. motor för enfasig växelström. TT 1898, Allm. s. 282. —
-FAS-STRÖM. elektrotekn. enfasig växelström. —
-FAS-SYSTEM. elektrotekn. system för elektrisk anläggning, varvid enfasig växelström användes. JernkA 1896, s. 48. —
-FATT. (†) enhetlig, odelbar. (Uppväckelsen från de döda) är .. i samma ögnablick börjad och fulländad, fölgagteligen ganska enfatt, och kan endast i våra begrep skiljas, och likasom klyfvas i delar. Götheb. mag. 1760, s. 598. —
-FORMIG, se d. o. —
-FOTA, r. l. f. (förr) liten kvarn (sällan såg); jfr FOT-KVARN. Enfota el(le)r .. S(k)valteqvarn. VDAkt. 1736, nr 498. Sågarna, ”enfotor”, .. voro af den mest primitiva beskaffenhet. Hofberg Skogsbyggarlifvet i Halland 20 (1881). jfr: Enfota hjulqvarnar. BtSH 4: cii (cit. fr. 1757).
(I) -FOTS-STÄMMA. mus. på orgel: den stämma vars längsta pipa (som då angiver tvåstrukna c) har en fots längd. En 1-fotsstämma klingar tre oktaver högre än en 8-fotstämma. Lagergren Orgelsk. 1: 4 (1894).
-FRÖIG. bot. Blomfoder, som innesluta de korta, enfröiga baljorna. Wahlberg Foderv. 217 (1835).
(VII) -FÄRG. (föga br.) ensamt förhärskande färg; äv. bildl.; stundom: entonighet, enformighet. (Skymningens) enfärg. J. G. Oxenstierna 4: 135 (1815). Den entonighet och enfärg, som (hos Ling följer av ämnets begränsning till Skandinaviens natur o. forntid). Atterbom Minnest. 2: 60 (1840). Känslans absoluta enfärg. OoB 1892, s. 355.
(VII) -FÄRGAD, p. adj. som har bl. en färg; äv. bildl.; jfr ENS-FÄRGAD under D. Enfärgade tapeter. Linc. (1640). Friskt ombyte hörer till saken på färdvägar — det enfärgade hörer till hus och hem. Törneros Bref 1: 348 (1831).
(VIII) -FÖDD, p. adj. [fsv. enfödder, återgivande gr. μονογενής, lat. unigenitus; jfr t. eyngeporn (Luther)] (numera nästan bl. relig.) som är enda barn; i sht om Kristus. Troor tu .. påå Iesum Christum .. (Guds) eenfödda son? O. Petri Handb. E 1 a (1529). Min fru .. fick (här) sin förstfödde son, ja sin enfödde. Almqvist Amor. 139 (1822, 1839). Abraham (ville) offra .. sin enfödde. Tegnér 3: 287 (1827). Enfödd son var Laertes. Lagerlöf Hom. Od. 195 (1908).
(VI) -GENUS. språkv. av Brate föreslaget sammanfattande namn på maskulinum, femininum o. realgenus; jfr -ORD. Brate Sv. spr. 65 (1898).
-GIFT, p. adj. (†) som varit gift bl. en gång, som icke är omgift. Schmedeman Just. 218 (1622). (Frälsemans gods) der han eengifft är, (falla) icke till hans barn medh ofrälst giffte, vthan till närmeste Erffuingar å sijde. RARP 3: 153 (1640).
(VII) -GIFTE. äktenskap mellan en man o. en kvinna, monogami; äv. i överförd anv., om djur. (Hökarna) lefva i engifte. Retzius Djurr. 16 (1772). GT 1788, nr 48, s. 3. Greker och Romare, hos hvilka Engifte hölls i strängaste helgd. Ödmann Str. förs. II. 1: 127 (1803).
(VIII) -GÅENDE, p. adj. särsk. metall. Rinman 1: 905 (1788). Själf- eller engående malmer voro de, som (på grund av lättsmälthet o. tillräcklig järnhalt) kunde blåsas enbart (dvs. utan tillsats av limsten l. blandstensmalm) i masugnen. JernkA 1904, s. 44. —
-GÅNG, se GÅNG.
(VIII) -GÅNGEN, p. adj. (numera knappast br.) metall. = -GÅENDE. Johansson Noraskog 1: 101 (i handl. fr. 1785). JernkA 1827, s. 396. —
-GÅNGS-KOSTNAD. utgift som göres (l. behöver göras) bl. en gång. Engångskostnader .. till ny fästning, artilleri etc. SödermNyh. 1913, nr 199, s. 2. —
-HANDA, se ENAHANDA.
-HANDEL. (†)
1) till VII: drivande av bl. ett slags handel. Weste (1807).
2) till VIII: handelsmonopol. SvMerc. 1: 50 (1755). Dalin (1850).
-HANDSVAPEN. vapen avsett att hanteras bl. med en hand (ej med båda). NF 5: 560 (1882; om florett). 2 UB 6: 355 (1904; om pistol).
-HARMONISK, se ENHARMONISK.
-HJÄRTBLADIG—020. bot. monokotyledon; äv. substantiverat, vanl. i pl. Berzelius Kemi 4: 185 (1827).
-HJÄRTBLADS-VÄXT. (en- NormFört. 32 (1894) osv. ett- Fries, Björkman (1889)). (numera knappast br.) bot. monokotyledon; vanl. i pl. Fries Ordb. (c. 1870).
-HORN; pl. -er (Rel. cur.). [jfr ä. d. enhorn (i bet. 1 o. 2), mnt. o. ä. t. einhorn (i bet. 1)] (†)
1) = ENHÖRNING 2. Dhen helige Skrifft talar .. om Eenhornernes Grymheet. Rel. cur. 82 (1682).
2) [jfr ENHÖRNING 1 slutet] ss. ämnesnamn: enhörningshorn; narvalstand. B. Olavi 109 b (1578). En staaff aff Ehnhorn. Petreius Beskr. 1: 31 (1614). Emoot Pestilentz .. skal (man) taga .. reent fijlat eller til pulwer stött Enhorn. Månsson Åderlåt. 57 (1642). Thunberg Resa 2: 349 (1789).
3) (†) = ENHÖRNING 3 b. Weste (1807). Schulthess (1885).
-HUSES-MAN. (†) kam. jfr ENINGSMAN. I Vartofta härad påträffas i räkenskaper vid midten af 16:de seklet .. en klass, som omvexlande kallas ”eenings-, enhuses- eller torpemend”. Thulin Mant. 1: 32 (cit. fr. 1549).
(IX 1 c) -HÅLLIG. [jfr sv. dial. (Finl.) enhållig] (†) likformig; endräktig; samstämmig. Annorledes tagha (dvs. fatta), vthtyda och tolka (den heliga skrift), än som hon sielff j sin ord, sinne och eenhollige förstånd lydher. A. A. Angermannus Tillegn. A 6 b (1587). Man förer i .. (världen) hwarken itt enhålligt lefwerne, ey heller en lijkmätigh dödh. Schroderus Hoflefv. 287 (1629). Enigh, endrächtigh, enhållig. Gezelius Syll. 2: 59 (1672).
-HÅRIG. (†) enfärgad till håret. En enletta eller enhårigh TiuurOxe. Utterman Ertmann C 2 a (1672). Därs. D 2 b. —
-HÄLLIG, se d. o. —
-HÄLLIGHET, se under ENHÄLLIG.
-HÄNDIG. (†) = -HÄNDT. Voc. lib. afd. 19 (c. 1580). Schultze Ordb. 1751 (c. 1755).
-HÄNDING. (-nn). (†) enhändt person. ÄARäfst 52 (1596). VDAkt. 1802, nr 195. —
-HÄNDT, stundom -HÄND. [fsv. änhändher, en hänther] som har bl. en hand. Bätre är tich enhendtan ingå vthi liffwidt, än ath tw haffuer twå hender, och går bort till helwite. Mark. 9: 43 (NT 1526). Den enhändte Asen (dvs. Tyr). Cnattingius Sn. E. 97 (1819).
(IX 3) -HÄRD. (†) = -HÄRDIG. Spegel Gl. 95 (1712).
(IX 3) -HÄRDIG. [jfr fsv. enhärdhe, envishet] (†) envis, hårdnackad. Spegel Gl. 95 (1712). (Han) blef enhärdig widh det han hade begynt. Hiärne Orth. 13 (1717). Möller (1790; angivet ss. juridisk term).
-HÄRJAR, se d. o. —
(VIII) -HÄRSKANDE l. ENA-, p. adj. (en- Atterbom osv. ena- SvD 1898, nr 254, s. 1 osv.) (i sht i skriftspr.) enrådande. Atterbom VittH 102 (1845). Tallen .. var (länge) enherrskande skogsträdet i Dannemark. Fries Bot. utfl. 2: 52 (1852).
(VIII) -HÄRSKARE. (i sht i skriftspr.) envåldshärskare; stundom: tyrann, despot. Möller (1807). Enherrskaren Aigisthos' hus. Palmblad Sophokles 96 (1812; gr. τύραννος). Dessa enherrskare i smått, som tro sig .. berättigade att efter godtycke behandla sina tjenare. Livijn 1: 250 (1817). Schück AllmLittH 1: 66 (1919).
-HÖRNE. [fsv. enhörne] (†)
1) = ENHÖRNING 1. VarR 52 (1538; möjl. till 2).
2) = ENHÖRNING 2. Psalt. 92: 10 (öv. 1536).
3) = -HORN 2. Lemnius Pest. B 2 a (1572).
-HÖRNING, se d. o. —
-HÖVDAD, p. adj. (i sht herald.) Rääf Ydre 4: 232 (1865). Tyrolens vapen visar en .. enhöfdad .. örn. NF 16: 1078 (1892).
-KAMMARE. polit. folkrepresentation bestående av bl. en kammare. Palmblad Norige 363 (1846). Den finska enkammaren. Hedin Ett ord 22 (1914).
-KAMMAR-REPRESENTATION.
-KAMMAR-SYSTEM. (-kammare- NDA 1863, nr 65, s. 3) Wieselgren Sv:s sk. litt. 1: 607 (1847).
-KANNE(R)LIG(EN), se d. o. —
(IX 4) -KLANG.
1) mus. egenskapen hos två toner att hava samma tonhöjd l. vara unisona; äv. konkretare. Miklin Marpurg § 1 (1782). Strängar .. stämda i enklanger. SDS 1899, nr 117, s. 2. Berg Jadassohn 89 (1901).
2) (numera knappast br.) samklang, harmoni; vanl. bildl. Det högsta Sköna, alla sphärers enklang. Atterbom 2: 129 (1827). Import och afsättning tilltaga i fullkomlig enklang med hvarandra. SvT 1852, nr 31, s. 3. (Cavallin o.) Lysander 364 (1877).
-KLASSIG. SFElLärov. 229 (1861). Efter nästa läsårs slut (må) följande läroverk .. indragas .. nemligen: enklassiga pedagogierna i Öregrund, Ulricehamn (m. fl. orter). PropRiksd. 1890, nr 17, s. 2. BtRProt. 1894, Saml. 4. I. 46: 7.
(VIII) -KLOK. (†) självklok. Swedberg Dödst. a 6 a (1711). Dens. Gr. 140 (1722).
(VIII) -KLOKHET. (†) självklokhet. Swedberg Schibb. f 2 a (1716). Atterbom Siare 2: 280 (1843).
-KNAPPS-HANDSKE l. -KNÄPPS-.
(I d) -KORN. bot. en art vete med bl. ett korn i vart småax, Triticum monococcum Lin. LfF 1835, 4: 72.
(I d) -KORN(S)-VETE. bot. = -KORN.
-KRONA. mynt (äv. sedel) av en kronas valör. —
-KRONE-SEDEL.
-KRONAS-BOK. billighetsbok à 1 kr. volymen av det slag som omkring sekelskiftet började utgivas hos oss. —
-KVINNAD. (numera knappast br.) bot. som har bl. en pistill; vanl. i pl., substantiverat. Haartman Linné Indeln. i örtr. 10 (1753). Dalin (1850).
-KÖNAD.
-LEDAD, p. adj. i sht zool. Somliga (insekters antenner äro) .. enledade. Dahlbom Insekt. VI (1837).
-LEDIG. mil. o. gymn. Enledig rotekolonn.
(IX) -LED(E)S. (eenaledhes SynodA) [jfr SÅLEDES samt ENDELS I 6]. (†)
1) i samma riktning. (Man) drifver .. omkring desse Sväng-armar .. huru man vil, antingen enleds eller tvert emot hvarandra. Triewald Förel. 1: 194 (1728, 1735).
2) på ett o. samma sätt. P. Erici Musæus 5: 293 a (1582). Alla barn skola döpas eenaledhes .. bådhe adels och fatigh mäns barn. SynodA 2: 60 (1610). Ekman Siönödzlöffte 138 (1680).
-LETT(A), -LETTAD, se -LÄTT(A), -LÄTTAD.
(VIII) -LEVNADS-STÅND. (†) celibat. Swedberg Sabb.-ro 642 (1692, 1710).
(IX) -LJUD. (†)
1) = -KLANG 1. Miklin Marpurg § 1 (1782).
2) entonighet, monotoni. I flera veckor (har) mitt .. lif varit stämdt i ett fullkomligt enljud. Törneros Bref 1: 144 (1825).
-LJUDANDE, p. adj. (†)
1) till VIII: självljudande, vokalisk. Ihre Förel. 10 (1745).
2) motsv. -LJUD 1. Klingenstierna Musschenbroek 459 (1747). Duræus Naturk. 100 (1759).
3) motsv. -LJUD 2. (Wallins stämma) var .. enljudande, och, så att säga, färglös. Fryxell i SAH 21: 46 (1841).
-LJUDIG. särsk. till VII: som innehåller bl. ett ljud. Suomi 1845, s. 377 (i bet. monoftongisk). Lyttkens Läsl. 29 (1883; om första stavelsen i igel).
(VIII) -LYDING. (†) vokal; jfr -LJUDANDE, p. adj. 1. (Konungastyrelsen) brukar intet fördubblad enlyding (i t. ex. ben, bot). Swedberg Schibb. 60 (1716).
-LÅTIG. (-ug Ullenius Ro under oro § 119 (1730)) (†)
1) [fsv. enlatogher] till VIII: envis, självrådig. Pertinax, enwis, enlåtig. Swedberg Schibb. 289 (1716). Schultze Ordb. 2865 (c. 1755).
2) till IX 4: endräktig, samstämmig. Gud (har) lärdt osz (att) i musicen wara enige, enhellige och enlåtige. Swedberg Schibb. 103 (1716).
-LÄTT. [fsv. enliter] (†) enfärgad; jfr -LÄTTA, -LÄTTAD. At brokot eller fleckiot icke gerna födhes aff eenletto. Glossa t. 1 Mos. 30: 33 (Bib. 1541). Möller (1790; angivet ss. mineralogisk term).
-LÄTTA, adj. oböjl. [fsv. enlita] (†) = -LÄTT. En enletta .. TiuurOxe. Utterman Ertmann C 2 a (1672).
-LÄTTAD, p. adj. [fsv. enlitadher] (†) = -LÄTT. Månsson Åderlåt. 19 (1642).
-MAL-ENS, se d. o. —
-MANS-DOMSTOL. jur. domstol där dom fälles av en enda person (motsatt: kollegial domstol). Lunds veckobl. 1887, nr 7, s. 2. —
-MANS-GRAV. arkeol. (under flat mark belägen) grav vari bl. en person jordats. 2 NF 17: 1003 (1912).
-MANS-SPÅRVAGN. (nytt ord) spårvagn där föraren ombesörjer även konduktörens åligganden. SDS 1921, nr 135, s. 6. —
-MANS-SÄNG. säng för en person. Törneros Bref 1: 278 (1827).
-MANS-VALKRETS. polit. valkrets som har att välja bl. en representant. 2 NF 18: 429 (1912).
(VIII) -MÄLE. [fsv. enmäle] (†) enskilt samtal. Swedberg Sabb.-ro Dedic. § 6 (1710). (Hon) kallar .. Konungen til enmäle vid sig. Björner Vols. 11 (1737). Afzelius Sæm. E. 246 (1818).
-MÄNNING. (numera knappast br.) bot. växt tillhörande klassen Monandria i Linnés sexualsystem, vilken utmärkes av att blommorna ha (bl.) en ståndare; vanl. i pl., substantiverat. Linné Syst. nat. 77 (1748). Dalin (1850).
(VI) -ORD. (föga br.) språkv. sammanfattande benämning på ord av maskulint, feminint o. realt genus; jfr -GENUS samt ETT-ORD under E. Vasenius Underv. i spr. 33 (1894). Richter Sv. spr. byggn. 49 (1915).
-ORDS, se d. o. —
-PROCENTIG. Enprocentig lösning.
-PUCKLIG. Den enpuckliga kamelen.
-PUNDIG. (förr) artill. om kanon: vars projektil vägde ett skålpund. KKD 11: 75 (1704).
-RADIG. Enradig kavaj (med en rad knappar), enradigt dragspel (med en rad tangenter). Enradigt ax. Dalin (1850). Vid tiden för Kristi födelse förekommo i allmänhet endast enradiga galejor (dvs. sådana med bl. en rad åror), på sin höjd 2- à 3-radiga. NF 14: 1254 (1890).
-RIKSDALER(S)-SEDEL. (förr) AB 1865, nr 99, s. 1. —
-RIKTAD, se D.
(VIII) -RUM. ensamt rum, ensam kammare; avskilt rum l. ställe, ensamhet; numera nästan bl. i förb. i enrum (med ngn), ofta: i ensamhet (för sig själv l. med ngn); i förtroende. Tala med någon i enrum. Straffarbete i enrum (fångvårdsterm). H:r Sthåle (påstås) skolat i een lada .. sökt enrum med Hospitals Jnspectorens hustru. VDAkt. 1700, nr 43. (Jag) upmuntrade .. honom i een-rum. Därs. 1709, nr 227. Hvad jag giör i En-Rum, det är en annan sak. Dalin Arg. 2: nr 8, s. 6 (1734; uppl. 1754: enslighet). Hon ej i enrum sofva tordes. Braun Dikt. 1: 120 (1837). (Flickan) visas till sitt enrum. GHT 1897, nr 61 A, s. 2. —
-RUMMIG. i sht bot. o. zool. Enrummig snäcka, enrummigt fruktämne, hjärta.
(VIII) -RUMS-FÅNGE. fångv. cellfånge. —
-RUMS-LÄGENHET, stundom ETT-. lägenhet om ett rum o. kök; stundom om bl. ett rum (utan kök). —
(VIII) -RUMS-STRAFF. fångv. cellstraff. —
(VIII) -RÅDANDE l. ENA-. (en- Björner osv. ena- SvTidskr. 1894, s. 524 osv.) [jfr d. eneraadende]
1) ensamt härskande (över ngt) l. behärskande (ngt); i sht förr äv.: enväldig; äv. i överförd anv. (jfr 2). (Drottning Skuld) ville vara enrådande. Björner Hrolf Kr. 129 (1737). Sedan Kriget på lagliga grunder var börjat, var Konungen enrådande. AdP 1789, s. 426. (Fransmännen ha) länge varit enrådande i sculpturen, och fullkomnat den moderna stilen. Franzén Minnest. 1: 152 (1815).
2) ensamt bruklig l. förekommande, dominerande, förhärskande. Fortplantning genom parning har .. blifvit enrådande i den högre organismen. Ehrenheim Phys. 1: 327 (1822). Det Hegelska systemet .. (var) då nästan enrådande vid den Berlinska högskolan. Snoilsky i SAH 52: 37 (1876). Svenskan är .. (på Nargö) döende, ehuru den ännu omkr. 1800 var enrådande. Noreen VS 1: 90 (1903).
(VIII) -RÅDIG.
1) (numera i sht i historisk stil) enväldig, enrådande. Han (vill) i all ting vara enrådig. Dalin Arg. 2: 367 (1734, 1754). Han befaller enrådigt. Tessin Bref 1: 14 (1751).
2) (†) om sak: ensamt bruklig l. förekommande, dominerande. Thorild i SP 1782, nr 53, s. 2.
3) (numera mindre br.) despotisk, envis, självrådig; förr ngn gg närmande sig bet.: självisk, egoistisk. Fribussar .. (äro) de enrådiga djur, som intet vilja stå under styrsel. Dalin Vitt. 3: 242 (1736). Hon är .. envis och enrådig uti det, som ärligt folck afstyrcker. VDAkt. 1783, nr 250. Enrådiga och sjelfviska afsigter. Rydqvist Tid. 1: 22 (1840). (Olof Rudbecks) enrådiga själfhärskarlynne. Annerstedt UUH II. 1: 122 (1908).
(VIII) -RÅDIGHET~002 l. ~200. (ens- L. Paulinus Gothus) sbst. till -RÅDIG.
1) (numera i sht i historisk stil) till -RÅDIG 1. Monarchia .. eller Ensrådighet. L. Paulinus Gothus Mon. pac. 106 (1628). (Den Themptanderska regeringen) erkände Norges enrådighet öfver sin grundlag. SvH 10: 132 (1909).
2) (mindre br.) till -RÅDIG 3. PT 1902, nr 206, s. 3. Rudbecks enrådighet och godtycke. Annerstedt UUH II. 1: 119 (1908).
-RÖRAD, p. adj. vävn. (i sht i södra Sv.) som väves l. vävts med en tråd i varje ”rör”; jfr -TRÄDD, -TÄNDT.
-SAK, se d. o. —
-SIDES, adv., i bet. 2 äv. adj. (-sijds Nuclæus pacis)
1) [efter ä. t. einseits, t. einerseits] (†) till IV: å ena sidan (motsatt: å andra sidan). (Fred) emellan den Rommerske Keysarn, .. (m. fl.) Eensijds, och Sweriges Rijkes Drotning, sampt .. Franckrijke .. på andra Sijdan. Nuclæus pacis 1648, § 1. ASScF VIII. 2: 132 (1867).
2) (numera knappast br.) till VIII: i enrum, för sig själv, avsides; enskild(t). Ingen ensides uptuchtelse (dvs. privatundervisning) bör .. wara (förefintliga skolor) till förfång och hinder. KOF II. 2: 361 (c. 1655). Effter jag intet ensides finge tala med honom, så funne jag .. onödigt i deras närvaru att fråga honom om mehra. HH XXI. 1: 17 (1709). Må thet vitne först ensides höras, så at parterne ej när äro. RB 17: 22 (Lag 1734). Ensides lefnad, Vita solitaria. Sahlstedt (1773). Öhrlander o. Leffler (1852; adj. o. adv.). Hahnsson (1888; adv.).
3) (†) till VII: på l. åt bl. en sida, ensidigt. (Ononis har) ensides vända blommor. Dahlman Humleg. 105 (1748).
-SIDIG, se d. o. —
-SIDIGHET, se under ENSIDIG.
(VIII) -SIDLER-MUNK. [jfr t. einsiedler] (†) eremitmunk. Eneman Resa 2: 266 (1712).
(VIII) -SIDLING(?). [jfr mnt. einsedelink, t. einsiedler] (†) Ensidligg (tryckfel för -ling?). Swedberg Schibb. 268 (1716; ss. ersättningsord för eremit).
-SIFFRIG. Ensiffrigt tal.
(VIII) -SINNAD, p. adj. (numera knappast br.) = SINNIG. Erchebiscop Göstaff war en stijff och eensinnat man. O. Petri Kr. 309 (c. 1540). Schultze Ordb. 4113 (c. 1755).
(VIII) -SINNE. (†) egensinne, egensinnighet. Lagförsl. 119 (c. 1609).
(VIII) -SINNELIGA, adv. (-sinner- Hamb.) (†) självrådigt, egensinnigt, envist. Linc. (1640). Hamb. (1700).
(VIII) -SINNIG. [fsv. ensinnogher] (numera föga br.) självrådig, egensinnig; envis. Tit. 1: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: självgod). Nu är han så trägen och ensinnig att begära bem(äl)te kohna till hustru. VDAkt. 1703, nr 422. (Axel Lilje var) stolt och något ensinnig, så att han hade sin lust i motsägelser. Afzelius Sagoh. IX. 1: 91 (1859).
(VIII) -SINNIGHET~002 l. ~200. [fsv. ensinnoghet] (numera föga br.) sbst. till -SINNIG. L. Petri Exorc. D 4 a (1562). Afzelius Sagoh. 6: 183 (1851).
(VIII) -SINT, p. adj.
1) [fsv. ensinter] (numera knappast br.) = -SINNIG. Schroderus Kon. förär. b 1 b (1606). Ehuru mottwilligh eller ensinter han .. ware kan. SUFinlH 4: 147 (1613). Men lijka jnständig, trägin och ensinter (är han). VDAkt. 1685, nr 140. Dähnert (1784).
2) [jfr sv. dial. (Smål.) ensinnt, nästan fånig] egen, besynnerlig, ”konstig”. (Hustrun, som han begär skillnad ifrån, hade) altid varit blödig och ensint (men nu hade hon fallit i obotligt raseri o. huvudvilla). VDP 9/3 1757, § 7.
(VIII) -SINTHET. (-sinhet Schenberg (1739), Lex. trip. (1742)) (†) sbst. till -SINT 1. Verelius Ind. 246 (1681). Dähnert (1784).
-SITSIG. som erbjuder sittplats bl. för en person (i fråga om åkdon eventuellt utom körsvennen). Ensitsig schäs, cykel. En ensitsig Täck-Släda. SP 1779, s. 52. De ensitsiga (skolbänkarna) ega företräde framför de tvåsitsiga. SD(L) 1901, nr 485, s. 3.
(VIII) -SITTARE. [jfr isl. einsetumaþr] (i sht i vitter stil, mindre br.) eremit; äv.: enstöring, ”stugsittare”. Afzelius Sagoh. 3: 104 (1841). Strindberg Fjerd. 9 (1877; om en student). Klosterfolk voro de (dvs. irerna), munkar och ensittare. Klinckowström Bl. vulkaner 1: 71 (1911).
(VIII) -SITTERSKA. (föga br.) fem. till -SITTARE. Lönnberg Ragnf. 206 (1873). Heidenstam Svenskarna 1: 174 (1908).
-SKAFTAD, p. adj. [jfr nor. dial. einskjefta, ylletyg som är vävt med ett enda par vävskaft; då vid vävning med skaft numera alltid minst två dylika användas, torde ordet kvarleva från forntiden, då en vävstol med hängande varp användes, på vilken man vävde med bl. ett skaft] vävn. som väves l. är vävd med minsta möjliga antal skaft, dvs. 2: tvåskaftad; stundom i n. sg. substantiverat om tygsort; jfr -SKÄFT. (Lat.) Monomita .. (ev.) eenskafftat wäff. VarR 20 (1538).
-SKALIG. Enskalige (skaldjur), .. dem man almänt kallar Snäckor. Retzius Djurr. 199 (1772). De .. enskaliga ovala spännbucklorna. Montelius i VittAM 1873, s. 190. —
-SKENIG. tekn. En-, två- och flerskeniga banor. 2 UB 9: 108 (1905).
(VII) -SKIFTA. ekon. lägga (jord) i enskifte (se -SKIFTE 1). Enskiftat hemman, enskiftad skog, utmark. (Bydelägares) enskiftade ägolott. AdP 1800, s. 748. 1803 började man i .. Skåne och Skaraborgs Län, att enskifta. SvLittTidn. 1815, sp. 88. När .. (böndernas) jord enskiftades och byarne .. sönderföllo. Lovén Folkl. II (1847).
(VII) -SKIFTE. ekon.
1) delning av jord vid vilken delägarna få sina ägor sammanlagda i ett enda sammanhängande skifte; särsk. om den 18031827 pågående procedur genom vilken dylik delning så småningom genomfördes i stora delar av landet; stundom mindre noggrant (i stället för ”laga skifte”) äv. om skifte, värkställt efter 1827; i bet. skiftesförrättning äv. i pl. Undergå, göra, förrätta enskifte. I enskifte laggd ägolott. AdP 1800, s. 738. Som vid Enskiften merendels händer, at (osv.). Förordn. 31/3 1803, § 9. Enskiftet innebär den största omhvälfning, som det svenska jordbruket någonsin undergått. Fahlbeck Sv. jordbr. afk. 15 (1893). FörslLagDelnJord 126 (1920).
2) (†) genom enskifte (i bet. 1) uppkommen jordlott. Förordning, Angående Ägors fördelande i Enskiften .. i .. Skåne. Förordn. 31/3 1803 (titel). Sundén (1885).
-SKIFTES-BRUK, ngn gg ETT-. (en- Dalin osv. ett- Arrhenius Jordbr. 1: 208 (1859)) (förr) landt.
1) om det brukningssätt varvid växelvis en hälft av åkern varje år besås, medan den andra vilar; jfr -SÄDES-BRUK 1.
2) om det brukningssätt vid vilket man, så länge det går, varje år tar skörd av åkern utan att låta den ligga i träde; jfr -SÄDES-BRUK 2. Dalin (1850; med hänv. till ensädesbruk). Fahlbeck Sv. jordbr. afk. 13 (1893).
(VII) -SKIFTES-DELNING. jfr -SKIFTE 1. EconA 1807, febr. s. 7.
(VII) -SKIFTES-FÖRORDNING. jfr -SKIFTE 1. EconA 1807, dec. s. 34. —
-SKILD, se d. o. —
-SKILLING. (förr) mynt av en skillings valör. A. W. Stiernstedt i VittAH 23: 429 (1857, 1863).
-SKRIVEN, p. adj. (†) enkelskriven. Enskrifven consonant. Leopold i SAH 1: 71 (1801). Nordvall Modersm. 10 (1863).
-SKÄFT, stundom -SKÄFTAD, p. adj. (numera mindre br.) vävn. = -SKAFTAD. Ett .. enskäft lakan. NorrlS 335 (cit. fr. 1558). Enskäft handduksväf. TLev. 1904, nr 6, s. 3. —
-SKÄRIG, adj.1 [jfr mnt. einscherich, t. einschürig] (†) husdj. om får l. ull: som klippes (bl.) en gång om året. Hastfer Fårs ans 215 (1752). Deleen (1836; under einschürig).
-SKÄRIG, adj.2 om skärande värktyg o. d.: som har bl. ett skär l. skär bl. på en sida; särsk.
a) landt. om plog: som har bl. en bill. LB 4: 211 (1905).
b) tekn. om borr: som har skärande ytor slipade bl. på en sida (o. därför vrides bl. åt ett håll). Luttrop Svarfk. 263 (1839).
-SLÖJD. (†)
1) till VII: drivande av ett enda handtvärk l. en enda näring. Weste (1807). Dalin (1850; angivet ss. föga br.).
2) till VIII: drivande av ett handtvärk l. yrke med ensamrätt. Sahlstedt (1773). Dalin (1850; angivet ss. föga br.). bildl. (Herrarna) Campanari, hvilke såsom en art enslöjd bedrifva (ut-)gräfningarna i Vulci. Rydqvist Resa 182 (1838).
-SLÖJDARE. (†)
1) motsv. -SLÖJD 1. Weste (1807). Dalin (1850; angivet ss. föga br.).
2) motsv. -SLÖJD 2. Dalin (1850; angivet ss. föga br.).
(VIII) -SMIDD, p. adj. (numera knappast br.) metall. om järn: som låter smida sig utan tillsats av annat järn. PH 8: 478 (1766). JernkA 1826, 1: 96. —
-SPALTARE, r. l. m. (vard.) tidnings- l. tidskriftsartikel som upptager (bl.) en spalt. —
-SPETSAD, p. adj. särsk. zool. (Rovdjurens rovtänder) äro blandade med enspetsade och knöliga tänder. Nilsson Fauna 1: 2 (1820).
-SPETSIG. särsk. [jfr t. eingipflig] språkv. om accent: som har bl. ett intensitets- l. tonhöjdsmaximum. Kock Akc. 1: 37 (1878). Noreen VS 2: 195 (1908).
-SPRÅKIG.
1) som använder bl. ett språk. Svenska Akademiens ordbok är enspråkig. De enspråkiga (rent tyska eller rent tsjeckiska) områdena. PT 1900, nr 111 A, s. 2.
2) som sysselsätter sig med bl. ett språk. Den enspråkiga barnskolan.
-SPRÅNGIG. (mindre br.) konst. om pilaster: som saknar sidopilaster l. sidostav. Brunius Metr. 70 (1854).
-SPÅRIG. tekn. om järnväg o. d.
1) enkelspårig. TT 1891, s. 58.
2) = -SKENIG. LB 4: 472 (1907).
-SPÄND, p. adj. förspänd med bl. en dragare. Enspända fordon. Weste (1807; med hänv. till enbett).
-SPÄNNARE, sbst.1 o. 2, se d. o. —
-SPÄNNIG, adj.1 (†) jfr ENSPÄNNARE, sbst.1 1. En enspännig människa, Singulator, bucellarius. Schultze Ordb. 4733 (c. 1755).
-SPÄNNIG, adj.2 (numera föga br.) om fordon: avsedd för (bl.) en dragare. Schultze Ordb. 4733 (c. 1755). Wrangel Handb. f. hästv. 429 (1885).
-SPÄNNIG, adj.3 byggn. som sträcker sig över l. är byggd i ett spann. Denna bro har fem spann .. och består af enspänniga plåtbalkar. TT 1901, V. s. 9. Enspänniga .. gallerbjälksbroar. 2 UB 9: 350 (1905).
-SPÄNNING. (-spening OxBr.) (†)
1) = ENSPÄNNARE, sbst.1 1. GR 22: 383 (1551). (Förstärka sig med krigsfolk,) synnerligenn med rytter och ennspänninger. Därs. 28: 512 (1558).
2) = ENSPÄNNARE, sbst.1 2. Jagh (har) Kon. M:tt medh breffvijssare och enspeningar .. tillschriffvitt. OxBr. 5: 38 (1613).
(VIII) -STABB l. -STABBE. (ene- Linné, Dalin (1850). -stabb Linné, Fries Ordb. (c. 1870); -stabbe Lilja Sk. flora 455 (1838), Fries Bot. utfl. 3: 237 (1864)) [jfr fnor. einstapi; benämningen hänför sig till växtsättet med ensam stjälk i motsats mot andra ormbunkar. Formen ene- beror på anslutning till ssgrna av EN, sbst.; jfr sv. dial. enerstabb (Dalsl.)] ormbunken Pteris aquilina Lin., örnbräken. Linné Västg. 235 (1747; anfört fr. Dalsl.). Fries Ordb. (c. 1870).
-STADS, se ENSTÄDES.
-STAKA, se d. o. —
-STAMMIG.
1) om växt (i sht träd): som har bl. en stam. Vinbärsbuskar voro artigt apterade til små enstammige träd. SvMerc. V. 3: 287 (i handl. fr. 1752). Ända till 60 à 70 flerstammiga (björkar) (i Torne lappmark) på en enstammig. BotN 1911, s. 92.
2) språkv. om böjning l. paradigm: som har alla former bildade av en enda stam. Noreen Inl. t. modersm. forml. 12 (1899).
(VIII) -STAMP. (ene-) = -STABB. Henriksson Växt. 116 (1911).
-STANS, se ENSTÄDES.
(VIII) -STAPEL. = -STABB. Fries Bot. utfl. 3: 237 (1864). Dens. Ordb. (c. 1870).
-STAVELIG. (enn- Tiällmann Gr. 144 (1696). -staflig Tiällmann Gr. 39, 142 (1696)) (†) = -STAVIG 1. Enstafwelige Rootord. Columbus Ordesk. 48 (1678). Hof Underr. f. en ung stud. 106 (1766).
-STAVIG.
1) i sht språkv. som har l. består av bl. en stavelse. Enstaviga ord, rim. Enstavig (vers-)takt. Swedberg Schibb. 80 (1716). Den allmänna stympning (dvs. ändelsevokalernas synkopering), som gjorde tvåstafviga ord till enstafviga .. o. s. v., skedde redan något före Ansgarii tid. Noreen Spr. stud. 2: 153 (1903).
2) i överförd anv.; om yttrande: kort, lakonisk, korthuggen, förr äv.: som kommer med bl. en stavelse i sänder, stammande; om person: fåmält, fåordig. Pardonnera mig, min Nådiga, men är Ni altid så enstafvig i edra svar? Björn Dygd. yngl. 25 (1794). William Wood är en hygglig karl, eller hvad säger du? — Jo, en ganska hygglig karl, svarade Berndt enstafvigt. Wetterbergh Penning. o. arb. 227 (1847). Sjelfva frågan (efter Kristi tillkommelse) .. är så skygg, så sakta hviskande, så enstafvig. Thomander Pred. 2: 432 (1849).
-STAVIGHET~002 l. ~200. särsk. (†) konkret: enstavigt ord. (Förf.) fullstapplar hela (vers-)rader med hårda enstafvigheter. JournLTh. 1810, s. 535. Engelska är detsamma som enstafvigheter. Almqvist Amor. 84 (1839).
-STAVIGHETS-ACCENT. jfr -STAVIGHETS-ACCENTUERING.
-STAVIGHETS-ACCENTUERING. [ordet bildat av A. Kock] språkv. accentuering av det slag som tillkommer enstaviga (l. ursprungl. enstaviga ord); akut accent(uering). Kock Akc. 2: 12 (1884).
-STAVING. språkv. ord l. versfot som består av bl. en stavelse. Laurel Skrivl. 7 (1748). Versfötterna (i Nibelungenstrofen) äro oftast jamber eller enstafvingar. 2 NF 19: 919 (1913).
-STEN.
1) (†) till I: råmärke bestående av en enda sten. Abrahamsson 483 (1726). Uti stora Skogar finnes sällan Femstena Röör, utan hälre .. Enstenar. Agner Örtug 98 (1730).
2) [jfr sv. dial. (Finl.) ensten] (bygdemålsfärgat i Norrl. o. Finl.) till VIII: enstaka i vattnet liggande l. över vattnet uppstående stor sten. VetAH 1765, s. 102. I Gestriklands skärgård .. påträffar man ofta på rätt stora djup s. k. ”enstenar”. TSjöv. 1905, s. 501. —
-STENSMUR. byggn. tegelstensmur av bl. en stens tjocklek. Brunius Metr. 325 (1854).
-STROFIG. litthist. Enstrofig nordisk folklyrik. Steffen (1898; boktitel).
-STROFING. litthist. dikt bestående av bl. en strof; vanl. i fråga om folklig dikt. Steffen EnstrFolklyr. 11 (1898).
-STRUKEN, se E.
-STRÄNG(D), se ENSTRÄNG.
(IX 3) -STRÄNGA. [jfr ENSTRÄNG] (†) hårdnackat hålla (på ngt) l. ansätta (ngn rörande ngt). Effter .. Keysaren .. medh böön och trugh eensträngde på sitt anmodande. Schroderus J. M. cr. 306 (1620). Pastores .. (böra) intet eensträngia sine åhörare om offrepenningarne, uthan tåla tiden. SynodA 1: 170 (1689). Swedberg Ungd. 137 (1709). Schenberg (1739).
-STRÄNGELIGA, -STRÄNGELIGEN, se under ENSTRÄNG.
(IX 3) -STRÄVIG. (†) ihållande, hårdnackad, envis. Jagh haffver .. för ensträfvige vädreds, nordvests, förhinder, bekommidh (breven försenade). OxBr. 10: 93 (1626).
(VIII?) -STRÄVIGHET. (†) egenmäktighet? Någre vtåff .. (prästerna tänka att) medt trwg och ensträuigheth .. twinge sine soknabönder til olaglig twnga. GR 5: 2 (1528).
(I d) -STRÖDD, p. adj. (†) strödd, befintlig en här och en där. Flickor, de må vara flåckade eller enströdda. Tessin Bref 1: 284 (1753).
(VIII) -STYRIG, adj.1 (†) egensinnig. Then enstyriga vngdoms raserij (biter sönder) all .. regerningz betzl. Bullernæsius Lögn. e 5 a (1619). Apostelen var intet .. envis och enstyrig: Vtan lempade sig efter hvar och en. Swedberg Sabb. helg. 208 (1734).
-STYRIG, adj.2, se ENSTÖRIG.
-STYVER. (förr) mynt av en styvers valör. A. W. Stiernstedt i VittAH 23: 445 (1857, 1863).
-STÅENDE, se B.
-STÄDES, se d. o. —
(IX) -STÄMMANDE, p. adj. (†) samstämmig l. överensstämmande (med ngn l. ngt). Cellarius Lib. mem. 178 (1699). (Regeringsformen o. övriga lagar syfta) enstämmande .. på allmänt .. bästa. Tessin Bref 2: 98 (1754). Livijn 2: 197 (1844).
-STÄMMIG, se d. o. —
-STÄMMIGHET, se under ENSTÄMMIG.
-STÄNDELIG, -STÄNDIG, se d. o. —
-STÖDIG, -STÖDING, -STÖRIG, -STÖRING, -STÖVING, se ENSTÖRIG o. ENSTÖRING.
-SULAD, p. adj. (†) försedd med enkel sula. GR 1: 153 (1523). NorrlS 341 (cit. fr. 1565).
-SYMMETRISK. bot. Ensymmetrisk (kallas blomman), då hon kan delas i lika hälfter endast genom ett enda plan. Fries Syst. bot. 13 (1891).
-SYRIG. kem. Allt efter det antal molekyler af en en-basisk syra, med hvilket en molekyl af en bas kan bilda ett salt, skiljer man mellan ensyriga, tvåsyriga o. s. v. baser. NF 2: 26 (1876).
-SÄDE. [jfr sv. dial. (Österg., Västerg.) ensäde, om själva åkern] (förr) landt.
1) = -SKIFTES-BRUK 1.
2) = -SKIFTES-BRUK 2. Byns gamla jord ligger i ensäde. Möller Jordbr. 216 (efter handl. fr. 1699). Det uråldriga bruket af ensäde är här (dvs. i Mo härad i Smål.) ännu allmänt bibehållet hos allmogen. Allvin Mo 6 (1857). LfF 1912, s. 248. —
-SÄDES-BRUK. (förr) landt.
1) = -SKIFTES-BRUK 1.
2) = -SKIFTES-BRUK 2. Arrhenius Jordbr. 1: 208 (1859).
-SÄDES-JORD. (förr) landt.
1) motsv. -SÄDE 1. Ensädes-jord, .. Acker, wovon die eine Hälfte immer besäet wird, und die andere Hälfte ruhet. Möller (1790). Heinrich (1814).
2) motsv. -SÄDE 2. VDAkt. 1688, nr 91. Allvin Mo 30 (1857).
(VIII) -SÄLJARE. (†) person som har ensamrätt till försäljning av en viss vara, ensamförsäljare, monopolist. Wikforss (1804; under alleinhändler). Hahnsson (1888; med hänv. till monopolist).
(VIII) -SÄLJNING. (†) försäljning med ensamrätt. Sahlstedt (1773). Ahlman (1872; med hänv. till enhandel).
(VIII) -SÖRJANDE, p. adj. [jfr sv. dial. ensörjande (Bohusl.), ävensom d. dial. eensørgende, ’som bl. har sig själv att sörja för'. Den urspr. bet. torde vara den som föreligger i d. dial.; i sv. synes bet. vara påvärkad av SÖRJA i bet. ’hysa sorg'] (†) ensam, utan stöd l. hjälp; i fråga om kvinna (l. man) som icke har ngn man (resp. hustru), vanl. om änka (resp. änkling); ofta i förb. min (osv.) ensörjande belägenhet o. d.; stundom substantiverat om person. ÄARäfst 185 (1596). Huru Änkior och Eensöriende sigh vthi theres stånd skole förhålla. Carl ix Cat. C c 2 a (1604). (Hon) är en ensöriendhe Quinne, som hafwer mist sin man för Richsens Fiender. SUFinlH 2: 252 (1606). J .. sijn eensöriande och bedröffuade läghenheet. Rudbeckius Horn A 1 b (1618; likpredikan). Lefde han här .. ensörjandes, ock war så wida mig bekant .. ogift. VDAkt. 1710, nr 345. Därs. 1798, nr 217. i utvidgad anv. Besinna medh huad oroo och ensöriande lägenheet E.rs M.t (dvs. Sigismund) ibland det hårdnackade och bångstyrige folket (dvs. polackerna) wijstas. Werwing Hist. 2: Bil. 27 (1589). Schroderus Sleidanus 82 (1610; i fråga om den av kejsar Maxentius hårdt förföljde romerske biskopen Marcellus).
(VIII) -SÖRJANDE, n. (†) sbst. till -SÖRJANDE, p. adj. P. Benedicti Luther Tillägn. A 5 a (1588). VDAkt. 1703, nr 45.
(VIII) -SÖRJELIGHET. (†) = -SÖRJANDE, n. A. A. Angermannus Förspr. t. Dan. d 1 a (1592).
(VIII) -SÖRJENHET. (†) = -SÖRJANDE, n. HSH 34: 91 (1585). VDArk. 1652 (i fråga om en som mist sin fader o. vars moder gift om sig). i utvidgad anv. Werwing Hist. 2: Bil. 65 (1589; i fråga om Sigismunds ställning i Polen).
-TAL, sbst.1
1) den heltalssiffra som i ett tal står längst till höger (i ett decimalbråk närmast före decimaltecknet): enhet. Ahlman (1872). (Talets) hundratal är 7, tiotal 3, ental 5. FörhAllmLärarmöt. 1896, s. 199.
2) språkv. singularis. Ljungberg Sv. spr. 34 (1756).
(VIII) -TAL, sbst.2 (†) samtal i enrum, utan (obehöriga) vittnen; enskilt (privat) samtal. Om man sådana tanckar och eental .. widh sigh sielff offta haffua wille. L. Petri Dryck. B 5 a (1557). (Han) kallade .. Thore till ental wid sig. Verelius Götr. 68 (1664). (Han) kallade heela församblingen medh sigh uhr körkian på eentaal. VDAkt. 1683, nr 313. Därs. 1731, nr 413.
(IX 3) -TALAN. (†) Tautologie, entalan. Swedberg Schibb. 300 (1716).
(VIII) -TING. (†) enskilt ting, individ(uum). Indefinite brukas Substantiva: .. När man nämner en sak i allmänhet, utan at däraf utmärka något visst enting. Botin Sv. spr. 150 (1777). Järta 2: 31 (1826).
-TOM, se d. o. —
-TONIG.
1) (†) till VII: unison. Nordforss (1805).
2) till IX 3: med ständigt l. alltigenom samma ton; i överförd anv. i sht om synintryck. Entonigt brus, sus, buller, rassel, föredragssätt. Entonig stämma, stil, vers. Måsarnas entoniga skriande. Vinden viner entonigt i tackel och tåg. Entonig färg, entonigt landskap. Wikforss (1804; under eintönig). Sånger .. entoniga, som böljans .. slag mot .. stranden. Enberg i SAH 11: 302 (1825). Helgons entoniga lefnad. Wadman Saml. 2: 24 (1835). Det entoniga landet. Hedin Ö. land t. Indien 1: 376 (1910).
-TONIGHET~002 l. ~200.
1) (†) motsv. -TONIG 1. Nordforss (1805).
2) motsv. -TONIG 2. Nordforss (1805).
(VIII) -TRÄDD, p. adj. [till TRÄDA, v., o. TRÅD] vävn. som väves l. är vävd med bl. en tråd mellan varje tand i vävskeden; jfr -RÖRAD, -TÄNDT. Bouppt. fr. Rasbo 1769. Ekenmark Lärob. 65 (1847).
-TRÄDE. (†) brukningssätt vid vilket åkern trädes (dvs. plöjes) bl. en gång; äv. konkret, om den så behandlade åkern. Somblige såå .. (bovete) vthi Enträde, andra tå åkeren twå resor körd är. I. Erici Colerus 1: 105 (c. 1645). Broocman Hush. 2: 48 (1736).
(VIII) -TRÄNNING. (-trädn- Öhrlander o. Leffler (1852). -tränn- Westee (1842) osv. -trän- SD(L) 1894, nr 32, s. 5, MeddNordM 1901, s. 241 (om äldre förh.)) vävn. enträdd vävnad (se -TRÄDD); jfr -TÄNNING. Westee (1842). Handdukar af tvåskaftad väf, s. k. entränning. Langlet Husm. 837 (1884). Man behöfde bara tala vid henne .. om entränning och tuskaft, för att det skulle löpa rundt i hennes hufvud. Lagerlöf Berl. 1: 197 (1891).
-TRÄGAS, -TRÄGELIGEN, -TRÄGEN, -TRÄGNAS, -TRÄTA, -TRÄTELIGEN, -TRÄTEN, -TRÄTESAMHET, se d. o. —
-TUMS-PLANKA.
-TUMS- -SPIK.
-TYDIG, i sht i bet. 2 stundom ENS-. (ens- Nilsson (i bet. 2))
1) (företrädesvis i fackspr., i sht filos. o. mat.) till VII: som kan tydas bl. på ett sätt, otvetydig; särsk. mat. i förb. entydig funktion, sådan funktion att mot varje värde av den oberoende variabeln svarar bl. ett värde av den beroende. Sigismund fann .. ingen annan utväg, än at rent och entydigt undertekna sin försäkran. Dalin Hist. III. 2: 296 (1762). Entydiga analytiska funktioner. ASScF 12: 447 (1883). Värkligheten ger .. icke några .. entydiga stöd för uppfattningen, att (osv.). Steffen Krig o. kultur 4: 140 (1917).
2) (numera föga br.) till IX: liktydig (med ngt). Vndertiden kunna och böra flera samma ord, och mong entydig ord, brukas i en mening. Swedberg Schibb. 175 (1716). Entydige eller samtydige (synonyma) (ord). Hof Skrifs. 25 (1753). Detta .. namn Midacritus anses .. vara enstydigt med Melkarth. Nilsson Ur. 2: 110 (1864).
-TYDIGHET~002 l. ~200. sbst. till -TYDIG.
1) (företrädesvis i fackspr., i sht filos. o. mat.) motsv. -TYDIG 1. Nordforss (1805). Vannérus Wundts psyk. 453 (1896).
2) (numera föga br.) motsv. -TYDIG 2. Nordforss (1805; med anm.: ”Bättre. Liktydighet). Hahnsson (1888).
-TÄNDT, äv. -TÄND, p. adj. (mindre br.) vävn. = -TRÄDD. Stolt Minn. 15 (1879).
-TÄNNING. (-tändn- Bouppt. fr. Växiö 1743, 4 Gbgs VSH V—VI. 4: 62 (1903). -tän- Bouppt. fr. Växiö 1769 (: Entäningz Gardiner)) (numera mindre br.) vävn. enträdd vävnad; jfr -TRÄNNING. VRP 3/6 1728. Cronquist Priskur. 15 (1898).
-VAR, se d. o. —
-VETAS, -VETEN, -VETIG, -VETING, -VETT, -VIG, -VIGES, -VIS, -VISAS, -VÅLD, -VÅLDIG, se d. o. —
-VÅNINGS, adj. oböjl. [utlöst ur ssgr; numera äv. i predikativ anv.] Ett envånings trähus. Husen voro alla envånings. Strindberg Sv. folket 1: 38 (1882).
-VÅNINGS-HUS.
-VÄLDE, -VÄLDIG, se d. o. —
-VÄRD, adj. kem. = -VÄRDIG. Hahnsson (1888).
-VÄRDIG. kem. som har en valens; jfr -VÄRD. C. W. Blomstrand i UVTF 14: 27 (1875).
-ÅRIG, -ÅRING, se E.
-ÄGGAD, p. adj. [fsv. enäggiaþer] som har bl. en ägg. Verelius Ind. 217 (1681).
(IX 4) -ÄGGIG. embryol. om tvillingar (trillingar osv.): som härstamma från samma ägg. 2 NF 18: 658 (1912).
-ÖDE, se d. o. —
-ÖGA, n. (n. Bergman (i bet. 2), Dalin (1850; i bet. 1 o. 2) osv.; f. Nordforss (1805; i bet. 1 o. 2), Öhrlander o. Leffler (1852; i bet. 2); ’du genre commun' (dvs. ig.) Weste (1807; i bet. 1))
1) (numera bl. mera tillf.) enögd person. Nordforss (1805). I de blindas rike är enögat kung. Scholander 3: 329 (1877). Anm. Weste har för ordet beteckn. ”pop(ulairement)”, Nordforss o. Dalin angiva, att det användes bl. ss. skymford.
2) zool. om vissa med bl. ett pannöga försedda kräftdjur, särsk. av släktet Polyphemus Müll. Bergman Jordkl. 419 (1766). NF 12: 1543 (1888).
-ÖGD, p. adj. [fsv. enöghdher]
1) som har bl. ett öga l. ser bl. på ett öga. Bätre är tigh ath tw ingår j liffuet eenöghder, än tw skulle haffua tw öghon och kastas j helwitis eeld. Mat. 18: 9 (NT 1526). Cyclopes woro enögde reesar. Linc. (1640; under cyclops). Bättre är wara Eenögdh än Blind. Schroderus Comenius 282 (1639); jfr Grubb 67 (1665). Den enögde är kung ibland de blinda. G. J. Ehrensvärd Dagb. 1: 330 (1779). i överförd anv.; i sht: som ser endast en sida av var sak, vars uppfattning är ensidig l. skev. Charrons enögda verldsliga vishet. Hoffmann Förnöjs. 18 (1752). Savonarolas enögda uppfattning (av Medicéernas Florens) har lefvat länge i historien. Söderhjelm Ital. renäss. 176 (1907).
2) (i sht oftalm.) som sker med bl. ena ögat. Enögdt seende. Blix Ögonmått 19 (1902).
-ÖGDHET—0~2, äv. ~20, sbst. till -ÖGD 1. Böttiger 5: 293 (1871, 1874).
-ÖRAD, p. adj. som har bl. ett öra; äv. om kärl o. d. —
-ÖRE(S)-STYCKE, se E.
(VIII) -ÖRKEN, adj. [jfr nor. dial. einyrken i samma bet.; till stammen i VÄRK, arbete] (†) som driver sin näring utan tjänare l. medarbetare. Enörkne män och enkiors drengier motte blifve fri (från utskrivning). HT 1895, s. 326 (i handl. fr. 1563).
B: ENA-HANDA, se d. o. —
-HÄRSKANDE, se A.
-LED(E)S, se A.
(IX) -LUNDA. (ene- P. Erici) [fsv. ena lund; jfr SÅLUNDA] (†) på samma sätt. At iagh idher iemt enelunda scriffuer. P. Erici Musæus 4: 26 b (1582). Möller (1790).
-RÅDANDE, se A.
-STADS, se ENSTÄDES.
(VIII) -STÅENDE, ngn gg EN-. (en- Tullberg Sv. spr. 2: 101 (1836), Wulff Sv. rim 28 (1898). ena- Schück SvLitH 1: 56 (1885) osv.) [jfr d. enestaaende]
1) (numera mindre br.) enstaka, isolerad; fristående, som utgör ngt för sig själv, självständig. En enstående .. uppgift hos Festus. Cavallin Rom. parent. 16 (1863). Ännu sydligare höjer sig .. en enstående höjd kallad Lissberget. Törnquist Bergbyggn. inom Siljansomr. 47 (1883). (Ainoerna) utgöra en alldeles enastående folkgrupp, utan samhörighet med något annat af Asiens folk. 2 NF 1: 393 (1903).
2) som är utan jämförelse l. motstycke, ensam i sitt slag, ytterst märkvärdig l. sällsynt, unik, ojämförlig. Enastående billigt. Du har då en enastående tur! Ett enastående tillfälle. Villa med enastående vackert läge till salu. Något i sitt slag enastående. Cronholm Små bref 100 (1865). (Birgittas) natursinne (är) något för en religiös författare under medeltiden alldeles enastående. Steffen Birgitta XL (1909).
-STÄDES, se ENSTÄDES.
C: ENE-LUNDA, se B.
-STABB l. -STABBE, se A.
-STADS, se ENSTÄDES.
-STAMP, se A.
-STÄDES, se ENSTÄDES.
D (jfr ENSE, adj.): ENS-ARTAD, se d. o. —
-ARTADHET, -ARTENHET, se under ENSARTAD.
-FORMIGHET, se under ENFORMIG.
(IX 4) -FÄRGAD, ngn gg EN-, p. adj. (en- Andersson) (föga br.) av samma färg (alltigenom l. som ngt annat), likfärgad (inom sig l. med ngt annat); jfr EN-FÄRGAD under A. Varp och inslag voro ensfärgade i denna vävnad. Nilsson Fauna 1: 15 (1847). Andersson Väfn. 61 (1880).
(IX 4) -RIKTAD, p. adj. (en- AB) elektrotekn. (mindre br.) om ström: likriktad, lik-. AB 1890, nr 12, s. 2. Såväl växelström som ensriktad ström. TT 1899, M. s. 112. —
-RÅDIGHET, -TYDIG, se A.
E: (VII) ETT-BLADS-TRYCK, stundom EN- (ett- Nord. boktr.-konst 1905, s. 362 osv. en- Nord. boktr.-konst 1905, s. 93) [efter t. einblattdruck] bibliogr. (nytt ord) tryckalster (i sht fr. ä. tid) som upptager endast ett (bl. på ena sidan tryckt) blad. Smärre ettbladstryck, såsom aflatsbref o. d. Nord. boktr.-konst 1905, s. 362. Laurin Skämtb. 278 (1908; om tryck fr. 1840-talet).
(IX 1) -BLIVANDE, n. (mindre br.) filos. o. relig. Björling Dogm. II. 3: 126 (1875). Ettblivandet med det gudomliga väsendet. Nilsson SvRom. 167 (1916).
-DERA, se ENDERA.
-HJÄRTBLADS-VÄXT, se A.
-HUNDRA(DE), se HUNDRA.
(VII) -NAMNS-RÖSTNING. polit. röstning med valsedel upptagande bl. ett namn. SoS 1906, s. 89 (cit. fr. 1904).
(VI) -ORD. (föga br.) språkv. neutralt sbst., neutrum; jfr EN-ORD. Vasenius Underv. i spr. 33 (1894). Richter Sv. spr. byggn. 49 (1915).
-RUMS-LÄGENHET, se A.
-SKIFTESBRUK, se A.
-STRUKEN, sällan EN-STRUKEN, p. adj. (en- Lind (1749; under einstrichig), Klint (1906; jämte ett-). ett- Mecklin osv.) [namnet beror på beteckningssättet i den s. k. tyska orgeltabulaturen: {c¯} osv., motsatt tvåstrukna oktavens c̿   osv.] mus. om den oktav som omfattar toner med svängningstal från o. med 256 intill 512, ävensom om dessa toner. Diskantens vanliga omfattning är från ettstrukit c till tvåstrukit g. Mecklin För beg. i tonk. 8 (1802).
-STÄDES, se ENSTÄDES.
-TID(EN). tiden omkring kl. 1; i sht i uttr. vid ett-tiden. Jag kommer vid ettiden.
-TUTRE, se EN, räkn. I g β. —
-TUSEN, se TUSEN.
-TÅG(ET). tåg(et) som går l. kommer l. passerar (omkring) kl. 1. Jag reser med ettåget.
-ÅRIG, stundom EN-. (en- SvLittTidn. 1817, sp. 85, Jönsson. ett- Agardh Bot. 2: 266 (1832) osv.)
1) (bl.) ett år gammal (äv. t. ex. i ett yrke, en sammanslutning l. dyl.). Offra åt .. (Athene) / tolf enåriga kor. Johansson Hom. Il. 6: 275 (1846). Jag var knappast ettårig medlem af föreningen. Ahrenberg Män. 5: 163 (1910).
2) som varar l. räcker l. fullgöres l. fullbordas osv. på (bl.) ett år; i sht bot. om växt: annuell. SvLittTidn. 1817, sp. 85 (om växt). Enårig militärtjänst. Anderson Reseber. 39 (1877). Denna anstalt har tio enåriga klasser. Därs. 29. Insås i en- eller tvåårig vall. Jönsson Gagnv. 162 (1910). jfr SOMMAR-, VINTER-ETTÅRIG.
-ÅRING, stundom EN-. (en- Hahnsson (1888)) sbst. till -ÅRIG 1. Fullblodsfölen säljas .. såsom ettåringar. TIdr. 1882, s. 79. —
-ÅRS-ARRENDE.
-ÅRSVALL. landt.
-ÖRE. mynt av ett (l. en) öres valör; föga br. i fråga om nutida mynt; jfr -ÖRING. A. W. Stiernstedt i VittAH 23: 43 (1857, 1863). Fornv. 1909, s. 288. —
-ÖRES-KÄX.
-ÖRE(S)-STYCKE. (enörs- PH) (om nutida mynt mindre br.) = -ÖRE. PH 1: 59 (1719). Ett kilogram brons utmyntas till .. Femhundra Ettörestycken. SFS 1873, nr 31, s. 3. —
-ÖRING. mynt av ett öres valör; ej om äldre förhållanden. Wenström o. Jeurling (1891). (Han) började räkna upp 300 ettöringar. GHT 1895, nr 221 A, s. 3.
Spoiler title