SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ENVÅLD e3n~vol2d, n.; best. -et (Franzén Skald. 6: 239 (1838)).
Ordformer
(ene- Linder Suurbr. fr. 22 (1718: enewålds medicament), Oelreich 22 (1755: Enevåldsoket). ens-, se ENVÅLDIGHET (under avledn.). envald Rudbeck Atl. 1: 276 (1679: enwaldz Konung), Hiärne Orth. 106 (1717: eenwalds Regent))
Etymologi
[trol. lösgjort ur ssgr, ss. ENVÅLDS-KONUNG o. d., som bildats efter d. enevolds-, isl. einvalds-; jfr dock isl. einvald]
(numera knappast br. utom i ssgr) envälde, envåldsmakt. Dalin Vitt. II. 5: 45 (1742). Dygden blir et brott der envåld lagar ger. Kellgren 1: 29 (1786). Franzén Tal 67 (1821, 1835). H. Tigerschiöld i LfF 1902, s. 295.
Anm. I uttr. Een Enwåldz allom biudande och rådande Souverain Konung. Stiernman Riksd. 2098 (1693) användes gen.-formen av ordet ss. adjektivisk bestämning [jfr ä. d. eenevolds arvekonge]. Möjligen är förhållandet detsamma i en del särskrivna ssgr (jfr t. ex. ovan under formen envald).
Ssgr: A (†): ENVÅLDA-MAKT, se B.
B (numera i sht i historisk framställning): ENVÅLDS-FURSTE. jfr -KONUNG. Schönberg Bref 2: 152 (1778).
-HERRE. envåldshärskare; enväldig herre; numera i sht bildl. Dalin Arg. 2: 249 (1734, 1754). Den stränga fonetismen, hvilken uti intet lefvande språk är envåldsherre. Rydqvist SSL 4: 498 (1870). (†) Himmelens och Jordens Skapare och Envålds-Herre. K. Bref 12/9 1793, s. 2. —
-HÄRSKANDE, p. adj. (mindre br.) jfr -HÄRSKARE. Svedelius Statsk. 2: 256 (1868). Hansson Kås. i mystik 160 (1897).
-HÄRSKARE. enväldig (l. ensam) härskare; äv. bildl.; jfr -KONUNG. Nicander G. sann. 36 (1766). Anm. Ordet synes först under (senare hälften av) 1800-talet ha kommit till allmännare anv. ss. ersättning för det i ä. tid vanliga -HERRE.
-KONUNG, i sht i poesi äv. -KUNG. enväldig konung. Rudbeck Atl. 1: 276 (1679). LbFolksk. 586 (1892). Anm. Ss. övers. av isl. einvaldskonungr användes ordet om fornnordisk konung som ensam härskar över ett helt rike. —
-MAKT. (enwålda- Swedberg) oinskränkt l. enväldig makt; envälde; äv. bildl. Sahlstedt Crit. saml. 50 (1759). Envåldsmagtens införande i Sverige. LittT 1796, s. 287. Det lumpnas terrorism, det plattas envåldsmakt. Tegnér 2: 183 (1840). (†) om Gud. Swedberg Dav. § 81 (1713). Du Envåldsmakt! en vink det kostat Dig! Lidner 1: 113 (1783).
-MAN. (numera föga br.) innehavare l. anhängare av envälde. Bellman Gellert 134 (1793). IllSvH 4: 463 (1880).
-MEDIKAMENT. (†) suveränt värkande läkemedel; jfr ENVÄLDIG 1 b. Linder Suurbr. 22 (1718).
-OK. (numera bl. i högre stil, föga br.). 2 RARP I. 2: 297 (1720). Böja nacken under envåldsoket. Kolmodin Liv. 2: 35 (1832).
-REGEMENTE. (numera föga br.) envälde. 2 RARP I. 1: 62 (1719). Oelreich 970 (1755).
-REGENT. jfr -HÄRSKARE. Hiärne Orth. 106 (1717).
-REGERIRG. = -STYRELSE. MB 4: 8 (Lag 1734).
-RIKE. (numera föga br.) = -STAT. Swedberg Schibb. 285 (1716). Emanuelsson Plut. 2: 198 (1842).
-RÄTT. (numera mindre br.) rätt att utöva envåldsmakt. Schönberg Bref 2: 193 (1778). E. H. Tegnér i SAH 58: 22 (1882).
-SPIRA. (i sht i högre stil). En envåldsspira nu snart hela riket lyder. J. G. Hallman Vitt. 98 (1756). Söderhjelm Ital. renäss. 209 (1907).
-STAT. oinskränkt monarki. Kolmodin Liv. 2: 393 (1832).
-STYRD, p. adj. De konstitutionella staterna i Europa såsom motvikt mot de envåldsstyrda. S. Clason i SvH IX. 1: 294 (1910).
-STYRELSE. Schönberg Bref 1: 45 (1772).
-STYRSEL. (†) = -STYRELSE. Tessin Bref 2: 98 (1754). J. G. Hallman Vitt. 103 (1756).
-VÄLDE. (numera föga br.) envälde. 2 RARP I. 2: 337 (1720). Riksdagsprot. 1873, II. 2: 273.
Avledn.: ENVÅLDIG, adj. (†) enväldig; egenmäktig. Swedberg Schibb. 246 (1716). (Prelaternas) envåldige upförande. Celsius G. I 1: 318 (1746). Tessin Bref 1: 154 (1752).
ENVÅLDIGHET, r. l. f. (ens- Nordberg) (†) Nordberg C. XII 1: 174 (1740).
Spoiler title