SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EPIGRAF ep1igra4f l. e1p-, r. (m. Meurman (1846), Björkman (1889)) ((†) n. Ahlman (1872), Hahnsson (1888)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[ytterst av gr. ἐπιγραφή, inskription (jfr EPIGRAM)]
1) (i fackspr.; föga br.) (i sht forntida) inskrift (på byggnad, monument, gravsten, mynt osv.). Björkegren (1784; under épigraphe). Frey 1850, s. 488. 2 NF (1907). — jfr PSEUDO-EPIGRAF.
2) (numera föga br.) motto. Hjärne Dag. f. drabbn. 177 (i handl. fr. 1805). Tittelbladet har till epigraf af Theokrit: ”Satis omnibus Homerus”. JournLTh. 1810, s. 494. Böök 5 Ess. 169 (1920).
Avledn. (till 1): EPIGRAFIK, r. vetenskapen om inskrifters klassificering, tolkning o. bearbetning. AntT 2: 375 (1869).
EPIGRAFIKER, m.||ig. forskare inom epigrafiken, inskriftsforskare. MeddSlöjdf. 1898, 1: 6.
EPIGRAFISK. adj. till EPIGRAF o. EPIGRAFI.
Spoiler title