SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EPITET ep1ite4t l. e1p-, n. ((†) r. 3 Saml. 1920, s. 27 (i handl. fr. 1793)); best. -et; pl. = (Ödmann Anv. t. pred. 104 (1812), J. Paulson) l. -er (Sahlstedt, Noreen VS 5: 177 (1906)). Äv. i lat.-gr. form: epitheton, pl. epitheta (t. ex. Arvidi 26, 27 (1651)); särsk. i det lat. uttr. epitet(h)on ornans.
Etymologi
[y. fsv. epitett (i bet. 2); av lat. epitheton, gr. ἐπίϑετον, ’adjektiv', av ἐπίϑετος, tillagd, av ἐπί, (där)till (se EPI-), o. τιϑέναι, sätta, ställa (jfr DÅD); jfr fr. epithète]
1) estet. o. gram. bestämning som utsäger ngt naturligt l. självfallet om sitt huvudord; vanl., inskränktare, om det i den episka stilen använda, stående l. fasta ”karakteriserande” epitetet. Sahlstedt Crit. saml. 249 (1759). Svedbom Satsl. 34 (1843). De för den klassiskt-episka dikten så kännetecknande stående epiteten. J. Paulson i 4 Gbgs VSH VII—VIII. 1: 12 (1904).
2) allmännare: (karakteriserande) beteckning, benämning, namn. SP 1780, s. 367. (Luuth) var .. en ”persona ingrata” för kon. Johan och fick .. nöja sig med sådana epiteter som ”förrädare, trosspillare”. Hagström Herdam. 1: 353 (1897). — jfr HEDERS-EPITET.
Avledn.: (1) EPITETISK, adj. Skrifarten .. är .. (uti Apulejus' Asinus) .. förmycket blomstrande och epithetisk. Atterbom PoesH 3: 159 (1848). Epitetiska adjektivattribut. Brate Sv. spr. 192 (1898).
Spoiler title
Spoiler content