SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EPOD epω1d, r. (m. Dalin (1850)) ((†) n. Ahlman (1872)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av lat. epodos, gr. ἐπῳδός, eftersång, slutsång, av ἐπί, (där)till (se EPI-), o. ᾤδειν, sjunga (jfr ODE)]
1) i fråga om gr. förh.: på strof o. antistrof följande, avslutande del av ett lyriskt ode. Pfeiffer (1837). 2 NF (1907).
2) i den grekisk-latinska poesien: lyrisk dikt i vilken längre o. kortare versrader växla med varandra. Horatius' oder och epoder. Andersson Frem. ord (1845). Atterbom PoesH 3: 86 (1848). Andersson Lat. antol. 15 (1909).
Ssgr (till 2): EPOD-DIKTNING.
-POESI. Epodpoesiens skapare var den grekiske skalden Archilochus. Janzon Horatius 56 (1899).
Avledn.: EPODISK, adj.
Spoiler title