SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EPOK epå4k, r. (m. Heinrich (1814), WoJ (1891); f. G. Dalin (1871), Lundell); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ch 18071871. -che 17681797. -cher, pl., 17411857. -k 1792 osv. Med fr. stavning 17551800. Förr äv. i lat. form: epocha 17191793)
Etymologi
[av fr. époque, av senlat. epocha, av gr. ἐποχή, stannande, en planets ställning, fix tidpunkt, av ἐπέχειν, stanna, intaga en ställning, av ἐπί, på (se EPI-), o. ἒχειν, hålla; rörande formen -che jfr t. epoche]
1) (i vetenskapligt fackspr., numera knappast br.) tidpunkt (händelse) från vilken man daterar en ära l. ett nytt skede i historien; hållpunkt i tidräkningen. Höpken 2: 19 (1768). (För den republikanska tiden i Rom) kunna följande stora händelser tjena till epocher och minneshjelp, nemligen: Plebejiska Tribunatets införande; Roms eröfring af Gallerna; Puniska krigen. Regnér Begr. 1: 59 (1807). Dessa .. beräkningar äro hänförde till år 1834 såsom epok. Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 1: 48 (1854). — (†) med prep. till, övergående i bet.: inledning. Clostersewenska stilleståndet är .. epoquen till alla derpå fölljande olyckor. Höpken 2: 619 (1760).
2) allmännare: avgörande l. betydelsefull tidpunkt; vändpunkt; förr äv., ytterligare förbleknat: tidpunkt. Vid Academierna var .. vid vissa epocher vissa sciencer i mode och flor. Linné Bref I. 1: 25 (1741); jfr 3. Barnens första inträde i en skola är en märklig epok i familjens lif. PT 1883, nr 36 A, s. 3. (Gorkijs) författareskap betecknar en epok i den ryska vitterheten. Jensen Tsardömet 187 (1905). — särsk. [jfr t. epoche machen; efter fr. faire époque] i uttr. göra l. bilda epok, åstadkomma l. bilda l. utgöra en vändpunkt, utgöra inledningen till en ny tid. Friherre Wrede (har) gjort Epok i Svenska Landthushållningen. Adlerbeth ÅmVetA 1796, s. 28. (Det) var .. reformationen, som i de Germaniska nationernas bildning skulle göra epok. Geijer I. 1: 209 (1845). Noreen VS 1: 134 (1903).
3) tidrymd (i mänsklighetens, ett folks, en rörelses, en närings osv., numera knappast i en enskild människas historia), i allm. av större utsträckning, karakteriserad av ngt l. ngra genomgående drag; utvecklingsskede, skede, tidevarv, period. En ny epok börjar l. begynner (vid en viss tidpunkt l. med en viss händelse). (En viss händelse, ngn gg: en viss person) inleder l. börjar en ny epok. Under (förr äv. i) en (viss) epok. En märklig epok i mänsklighetens historia. Linné Bref I. 1: 217 (1768). Under .. sin första Epok idkade .. (målaren Josua Reynolds) Konsten .. såsom Handtverkare. SP 1792, nr 73, s. 3. Undersökning om Handels Historiens Märkeligaste Epoker. Spongberg Peuchet (1807; boktitel). De vigtigaste epokerna i den svenska bildningen, nämligen reformationstidehvarfvet och den svenska nationallitteraturens uppblomstring mellan 1810—1850. Nyblæus Bref 7 (1881). Stavenow G. III 74 (1901). jfr HUVUD-, KULTUR-, STIL-EPOK m. fl. — särsk. om geologisk utvecklingsperiod. Hisinger Ant. 4: 129 (1828). Tertiära epoken. Hammargren Jordkl. utv.-hist. 114 (1854). särsk. [benämning antagen på den internationella geologkongressen i Bologna 1881] geol. inskränktare: benämning på geologiskt utvecklingsskede som utgör en underavdelning av en ”period” o. som självt sönderfaller i ”åldrar”. Svenonius Stenr. 208 (1888). Ramsay Geol. gr. 1: 7 (1912). — jfr BILDNINGS-, SÄNKNINGS-, TERTIÄR-EPOK m. fl.
Ssgr: (2) EPOK-BILDANDE, p. adj. Det uti menniskoslägtets allmänna historia epokbildande 15:de århundradet. Thelaus Skog. 98 (1865).
(2) -GÖRANDE, p. adj. Epokgörande upptäckter. Claëson 1: 239 (1858). Karl XII är och förblir .. en epokgörande personlighet. Hjärne K. XII III (1902).
(3) -INDELNING~020. SvLittFT 1836, sp. 166.
(2) -SKAPANDE, p. adj.
Spoiler title
Spoiler content