SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ERBARMLIG ærbar4mlig l. är-, äv. er-, ngn gg 3~20 (ä`rbárrmligg Dalin), l. (numera föga br., emfatiskt) ERBARMELIG -elig (erba´rmelig Weste); adj. -are. adv. = (†, Kolmodin Qv.-sp. 2: 588 (1750)), -LIGA (†, Serenius (1741), Lind (1749)), -LIGEN, -LIGT.
Ordformer
(-barmelig Tegel, Hagberg Shaksp. 1: 314 (1847). -barmlig Schenberg (1739) osv.)
Etymologi
[efter t. erbärmlich, bildat till erbarmen (se ERBARMA); jfr d. erbarmelig, holl. erbarmelijk]
ägnad att väcka medlidande l. ömkan; ömkansvärd, ömklig; numera nästan bl. övergående i bet.: jämmerlig, (genom-) usel, miserabel, eländig; ynklig (o. löjlig), bedrövlig; ss. adv. stundom närmande sig bet.: över all måtta, förskräckligt, rysligt. Ett omenniskligit och ärbarmeligit Tyrannij. Tegel G. I 2: 272 (1622). Biudandes .. genom ett erbarmeligit Breff .. sin käre och högbedröfwade Man det sidsta fahrawääl. Gezelius ASilfversparre F 1 b (1665). Såsom änkians tillstandh mäkta ehrbarmeligit och helt beklageligit är. VDAkt. 1690, nr 398. (Han) snarkade så erbarmligt, att jag slutligen ledsnade. Cederborgh OT 3: 68 (1814). Den bleka, pussiga och erbarmliga race, som nu i våra statkarlsstugor uppfödes vid potatis och bränvin. Frey 1850, s. 418. Bondeson Chronsch. 1: 24 (1897).
Avledn.: ERBARMLIGHET, r. l. f. förh. l. egenskap(en) att vara erbarmlig; jämmerlighet, ömklighet, ynkedom, elände; äv. konkretare. Tegnér 3: 408 (1838). En ohygglig tafla af .. halft löjlig, halft förtviflad erbarmlighet. Hallström Thanatos 79 (1900).
Spoiler title