EREMIT e1remi4t l. er1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er ((†) -ar O. Petri Sacr. A 4 b(1528: hermetar)).
Ordformer
(her(e)- 1528 — c. 1817. ere- 1635 osv. erm- c. 1817. -met 1528)
Etymologi
[fsv. ärmite, (h)ermete m. fl. former; jfr fr. ermite, ä. fr. hermite, senlat. eremita, af gr. ἐρημίτης, eremit, till ἐρῆμος, ensam, l. ἐρημία, ensamhet, öken]
1) person som dragit sig undan i ensamhet (i öknen l. vildmarken) för att ägna sig åt stränga botövningar l. ett av världen ostört religiöst liv, anakoret; särsk. i fråga om kristna förh. från 200- t. o. m. 500-talet; allmännare l. mer l. mindre bildl.: person som lever avskild från världen (o. dess nöjen), enstöring. En from eremit. Haffua och så helga hermetar warit j förtijdhen, som j mong åår aleena leghat haffua j öknenne. O. Petri Sacr. A 4 b(1528). (Den unge baronen till Erik Dahlberg:) Upp med dig, eremit, och kom på bal. Snoilsky 2: 48(1881).
3) zool. benämning på vissa i (relativt) mörka färger klädda fåglar, nämligen dels den i alptrakter levande sångfågeln Pyrrhocorax pyrrhocorax Lin., dels kolibrifågeln Phaëtornis superciliosus (Lin.) Swains. 1 Brehm 2: 162, 184(1875).
-KRÄFTA. [namnet beror på den om ett eremitliv påminnande tillvaro ifrågavarande kräftdjur föra gm att hava tagit sin bostad i tomma snäckskal] zool. individ l. art l. släkte av kräftdjursfamiljen Paguridæ, särsk. arten Pagurus bernhardus Fabr. Sundevall Zool. 116(1835). —
