SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ERLANGA, v. -langat (VDAkt. 1684, nr 11) l. -langt (RARP 4: 387 (1650)).
Ordformer
(-långia Nyman)
Etymologi
[jfr ä. d. erlange; av t. erlangen (jfr ER- o. LANGA, räcka)]
(†) nå; uppnå; erhålla, få. Erlanga Syndernas Förlåtelse. Rudbeckius Kon. reg. 342 (1618). Emedan hon sin flycktige Mann icke ehrlångia kunde. Nyman Apulejus 57 (1666). VDAkt. 1714, nr 175.
Spoiler title