SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ESKIL äs3kil2.
Etymologi
[fsv. Æskil, Eskil]
mansnamn.
1) [jfr motsv. uttr. i d. Utgångspunkten för uttr. är sannol. Saxos berättelse om det skrytsamma uppträdande som en av Lundaärkebiskopen Eskils (1181) tjänare visat, då han från Frankrike hemförde några av Eskils ägodelar; jfr Hjelmqvist Förnamn 44-47 (1903)] (†) i uttr. ha något av (herr) Eskils pängar o. d., vara l. visa sig högfärdig l. uppblåst. Grubb 312 (1665). Än har han qvar af Eskils pengar. Carlén Familjb. 1: 414 (1850).
2) [efter G. I:s skattmästare o. kamrerare Eskil Michelsson; jfr Hjelmqvist Förnamn 44 (1903)] (förr) i förb. herr Eskils (ge)mak l. kammare, benämning på G. I:s skattkammare på Sthms slott. GR 16: 497 (1544). Snoilsky SvBild. 1 (1886). jfr: Jag älskar dig som Herr Eskels kattskinspåse (dvs. pänningpungen) älskar en Offerdag. Dalin Arg. 2: 420 (1734, 1754).
3) namn på Södermanlands apostel (c. 1080).
Ssgr: (3) -DAG. [fsv. Eskils dagher] den helige Eskils dödsdag, den 12 juni; vanl. i sg. best. l., om dagarna omkring den 12 juni, i pl. (Gödslingen) sker i Eskilsdagarne. Brauner Åker 81 (1752).
(2) -GEMAK. om skattkammare. (Bonden) hade sitt Eskils-gemak likaså väl som konungen. Fryxell Ber. 6: 171 (1833).
(3) -MÄSSA. [fsv. Eskilsmässa] jfr -DAG. Dijkman AntEccl. 133 (1703).
Spoiler title