SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ESTET äste4t l. e-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(ä- AB 1898, nr 76 A, s. 2 (: ästetflabbar))
Etymologi
[sannol. eg. skämtsam bildn. till ESTETIKER i anslutning till ord sådana som POET; jfr dock eng. æsthete, efter gr. αἰσϑητής, person som varsebliver, förnimmer]
(i sht vard.) estetiker; vanl. med mer l. mindre klandrande innebörd: person för vilken litteratur o. konst o. över huvud taget det estetiska spelar en alltför dominerande roll, o. vilken i sitt tal o. i sitt handlande med förkärlek sysselsätter sig med dessa ting. WoJ (1891). En uppskrufvad estet. G. Göthe i NordT 1894, s. 10. Flertalet af .. (damerna) voro lidelsefulla esteter. De refvo sitt hår, då det gällde plyschramar (o. d.). Lindqvist Dagsl. 3: 89 (1904). Den gamla esteten (dvs. C. R. Nyblom) kämpade (i sina feberfantasier på dödsbädden) sin sista kamp mot otillräckligheten hos estetiken. Hallström i 3 SAH 23: 49 (1908).
Ssgr (starkt vard.): ESTET-FJANT.
-FJANTERI.
-FLABB. AB 1898, nr 76 A, s. 2. —
-FLABBERI.
-SNOBB.
-SNOBBERI.
Avledn.: ESTETISM, r. (mindre br.) esteticism. Kleen Kvinn. 247 (1910). Högberg Baggböl. 2: 36 (1911).
Spoiler title