SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ESTETIK äs1teti4k, r. (m. Lindfors (1815)); best. -en; pl. (om olika estetiska system samt i bet. 1 slutet) -er. (förr skrivet ä- (æ-). — Förr äv. i lat. form (Lidbeck Anm. 244 (1817)) med därtill svarande sv. pl. ästhetikor (SvLitTidn. 1814, sp. 678, Almqvist i Skandia 1: 264 (1833))
Etymologi
[av nylat. æsthetica, efter mönstret av andra vetenskapsnamn på -ica, gr. -ική, bildat av gr. αἰσϑητικός, adj. till τὰ αἰσϑητά, det sinnliga, till αἰσϑέσϑαι, förnimma (jfr AUDIENS). Ordet användes först, i bet. 1, av den t. filosofen Baumgarten i hans Æsthetica (1750—58) i anslutning till den Wolfska filosofien, enligt vilken det sköna är en sinnlig framställning av det fullkomliga. Kant upptog det sedan i annan anv. (bet. 2)]
1) vetenskap(en) om det estetiska, det skönas filosofi; estetiskt system. SvEncycl. 40 (1781). Atterboms estetik (har) .. ingenting personligt eller eget. Tegnér 6: 167 (1831). Första terminen (i Uppsala) .. läste (jag) mest vitterhet och estetik. De Geer Minn. 1: 42 (1892). — jfr FORM-, INNEHÅLLS-ESTETIK. — särsk.: lärobok i estetik. SvLitTidn. 1814, sp. 678. Larsson Id. 77 (1908).
2) [anv. först införd av Kant (Critik d. rein. vernunft 21 (1781))] filos. vetenskap(en) om det sinnliga o. dess former (rum, tid osv.). Transcendental estetik. Lidbeck Anm. 3 (1796). VStyckUplKantPhilos. 31 (1798). Kritiska studier till Kants transcendentala ästetik. Bendixon (1885; disputationstitel).
3) (†) emblematik, sinnebildskonst. Æstetiquen eller sinne-bilds konsten, kan med ej mindre förmon (än poesien) nyttjas til underhållande af goda seder i Samhällen. Armfeldt BorgelSed. 43 (1765).
Ssgr: (1) ESTETIK-PROFESSOR.
(1) -PROFESSUR.
Avledn.: ESTETICISM, r. åsikt l. riktning för vilken det estetiska (litteratur o. konst o. över huvud taget det sköna) spelar en ensidigt dominerande roll på bekostnad av övriga livsvärden. Om man med esteticism menar, som vanligt, en riktning som flyr lifvet och handlingen, allvaret, så användes detta ord oftast orättvist. Larsson Stud. 68 (1895, 1899). A. Nilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 61.
ESTETICIST, m.||ig. person som teoretiskt l. praktiskt omfattar esteticismen. SvTidskr. 1893, s. 358. Böök SvStud. 356 (”456”) (1913).
ESTETICISTISK. adj. till ESTETICISM o. ESTETICIST. Böök 1Ess. 59 (1913).
ESTETIKER, se d. o.
ESTETISERA, v. (ensidigt) syssla med estetik l., allmännare, med litteratur o. konst l. dyl.; ofta: (huvudsakligen l. enbart) anlägga l. bygga på estetiska synpunkter. De ästhetiserande unga svärmarne, som nu äro i ordningen för dagen. JournLTh. 1810, s. 367. Eklund Herdabr. 21 (1907). Den estetiserande filosofien bygger på osäker grund. Hallström Skepn. 325 (1910).
Spoiler title
Spoiler content