SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EVADAN eva3dan2, adv.
Ordformer
(ehvadan Hes. osv. eehwaden GR 16: 529 (1544))
Etymologi
[fsv. ähvadan; se E-, pref.1 4 a, o. VADAN]
(numera bl. ngn gg arkaiserande) inledande en allmän relativsats, förr stundom följt, vanl. ej omedelbart, av ett (pleonastiskt) ock l. helst (jfr anm. till E-, pref.1 8): varifrån än, vadan än. Hes. 39: 4 (Bib. 1541). Man .. (skall) icke .. föruthan åthskildnat antagha Tiänare, ehwadan the och komma löpandes. Schroderus Cogn. A 5 a (1617). Din ankomst fröjdar mig; ditt möte, son! / Är lyckosamt, ehvadan du må komma. Nicander 2: 385 (1820). Kindblad (1870). — särsk. omedelbart åtföljt av som. Ehwadan som helst lijknelsen äre taghen. Emporagrius Oxenstierna 56 (1655).
Spoiler title
Spoiler content