SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EVOLUTION e1vωlɯtʃω4n l. ev1-, l. -o- l. -å-, l. -ɯʃ-, äv. -u-, l. 01—, r. (f. Lindfors (1815), WoJ (1891); m. Weste); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i sht i bet. 1) -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. evolution, fr. évolution, av lat. evolutio (gen. -ōnis), vbalsbst. till evolvere (se EVOLVERA)]
1) om vissa slag av rörelse. — särsk.
a) (numera mindre br.) mil. truppavdelnings rörelse vid övergång från en formering till en annan, manöver. Störste dehlen aff Batallionernes evolutioner och förwäxlingar, medh figurer at designera och wijsa. Söderman ExBook Dedik. A 6 a (1679). Militäriska evolutioner af hundratals man till häst och fot. Rydberg KultFörel. 1: 96 (1884). 2NF (1907).
b) sjömil. flottavdelnings rörelse vid övergång från en formering till en annan l. vid förändring av kurs l. fart. SP 1779, s. 771. 7 Rang-Skepp skola utrustas, för at i Sommar kryssa i Canalen, och göra Evolutioner. GT 1788, nr 65, s. 1. Wrangel SvFlBok 314 (1898).
c) (numera knappast br.) ridk. Evolution är den allmännaste benämning på allt hvad ryttarn kan företaga, och uti tre stora klasser fördelas alla manége-evolutioner, nemligen volter, hvarf och passader. Ehrengranat Ridsk. I. 2: Föret. (1836). — jfr MANEGE-EVOLUTION.
d) [bildl. anv. av a, b l. c] invecklad, i sht hastig rörelse. G. Myhrman (1799) hos Wrangel TegnKärlekss. 140. De foglar som ha 1:sta eller 2:dra handpennan längst, ha merendels den snabbaste flygt; om de tillika hafva stjerten spetsklufven eller spetsig, så kunna de göra de snabbaste evolutioner i luften. Nilsson Fauna II. 1: VII (1858). (På badhustaket) satt man i långa rader .., åskådande evolutionerna i djupsumpen. Nyblom Minn. 1: 144 (1904).
2) i sht filos. o. naturv. gradvis skeende förändring, i sht om sådan framkallad gm inneboende tendenser; särsk. om förändring till ett högre l. mera fullkomligt tillstånd, utveckling; stundom motsatt: revolution. Geijer I. 5: 245 (1820). (Den) protestantiska kyrkan, som enligt sitt grundbegrepp måste vara stadd i en ständig evolution. Tegnér 6: 233 (1833). Förestår en allmän revolution eller håller Ryssland redan på att omdanas i evolutionens tecken? Jensen Tsard. Förord (1905). Det ena elementets gradvisa evolution till det andra. KemT 1907, s. 48.
Ssgr: (1 b) EVOLUTIONS-FART. sjömil. fart som fastställes ss. full fart, då flera fartyg gå tillsammans. Inom en eskader bestämmes .. en s. k. evolutionsfart, som bör vara så långt under det långsammaste fartygets fart att detta vid behof må vara i stånd till en betydligt större fartutveckling. Bæckström Sjökr. 1: 82 (1887). 2NF 7: 1412 (1907).
(2) -LÄRA(N). = -TEORI(EN). Boström 2: 213 (1840). särsk. = -TEORI(EN) 2. Verd. 1884, s. 114. Enligt utvecklingsläran eller som är detsamma evolutionsläran (ha) alla varelser utvecklat sig ur lägre former, utan att därmed utsäges, huru denna utveckling försiggått. VerdS 141: 6 (1906).
(2) -TEORI(EN).
1) (förr) den åsikt enligt vilken utvecklingen av ett embryo beror på utväxande av delar som redan förut finnas fullt utbildade inom detsamma. Gynther ConvHlex. (1846). Den af Haller, Bonnet, Spallanzani m. fl. hyllade evolutions- eller preformationsteorien. NF 20: 670 (1897).
2) den filosofiska o. naturvetenskapliga teorien att allting i naturen är underkastat utveckling från lägre till högre former. Förfäktarene af utvecklings- eller evolutions theorien tala om språkets sjelfständiga lif och jemföra språket med andra lifägande varelser. E. Lönnrot i Suomi 1841, 5: 32. 2NF 24: 376 (1916). särsk. den biologiska teori enligt vilken de olika arterna av organismer utvecklats, den ena ur den andra l. ur gemensamma lägre stamformer. Den Darwinska evolutionsteorien. Nathorst JordH 33 (1888). (Spencer har) redan före Darwin uppställt evolutionsteorien som grund för arternas uppkomst. 2NF 26: 655 (1917).
Avledn. (till 2): EVOLUTIONISM(EN), r. evolutionsteori(en). Norström EKey 53 (1902). Den afgörande vändning, som gaf evolutionismen en central betydelse inom det moderna tänkandet, åstadkoms af naturforskaren Darwin. Wirsén i PT 1909, nr 30 A, s. 3.
EVOLUTIONIST, m.||ig. anhängare av evolutionismen. E. Lönnrot i Suomi 1841, 5: 37. Norström EKey 52 (1902).
EVOLUTIONISTISK. adj. till EVOLUTIONISM o. EVOLUTIONIST. AB 1890, nr 32, s. 4. Den naturvetenskapliga eller evolutionistiska etiken. Norström EKey 62 (1902).
Spoiler title