EXKURS äkskur4s, r. (m. WoJ(1891)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. exkurs; av lat. excursus, till excurrere (se EXKURRERA)]
utvikning från det till behandling i tal l. skrift föreliggande ämnet; konkret: till ett vetenskapligt arbete o. d. fogad (utförligare) specialundersökning av ngn däri berörd fråga l. där förekommande enskildhet(er). Geijer I. 8: 40(1833). En fri kåseristil, där förefallande exkurser från ämnet dock ej få rubba .. dispositionens fasthet. PedT 1893, s. 398. En systematisk framställning af den positiva folkrätten .. med historiska exkurser och redogörelser för belysande precedensfall. 2NF 17: 1099(1912).
