SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
EXORCIST äk1sorsis4t, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. exorzist, eng. exorcist, fr. exorciste, senlat. exorcista; av gr. ἐξορκιστής, till ἐξορκίζειν (se EXORCISM)]
teol. o. rel.-hist. person som utdriver onda andar medelst högtidlig(a) besvärjelse(r), djävulsbesvärjare; särsk. ss. benämning på innehavarna av en av de 4 lägre ordinationsgraderna inom den ä. katolska kyrkan. L. Petri Exorc. C 4 b (1562). Om någen är wärdigh at blifwa Biskop, så skal han först blifwa Ostiarius eller Dörewård, sedhan Lector eller Sångare, sedhan Exorcist eller Beswärjare (osv.). Schroderus Os. 1: 217 (1635; ur ett understucket påvebrev i de pseudoisidoriska dekretalerna). Hildebrand Medelt. 3: 91 (1899).
Spoiler title
Spoiler content