EXPERT äkspær4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. expert, adj. o. sbst., eng. expert, sbst.; av fr. expert, adj. o. sbst., av lat. expertus, p. adj. till experiri (se EXPERIMENT)]
(i sht med anstrykning av fackspråk) sakkunnig; särsk. om sådan sakkunnig som tillkallas (är anställd) för att giva auktoritativa utlåtanden ang. ngt; ofta om person som är speciell kännare av gamla alster av konst l. konstindustri; äfv. (mer l. mindre skämts.) i allmännare anv.: förståsigpåare. Experten bekräftade att tavlan var en äkta Rembrandt. TT 1875, s. 28. På anförda grunder har komitén jemte de tillkallade experterna funnit skäl föreligga att ... Fennia VI. 1: 120 (1892). VL 1899, nr 97, s. 2 (ss. titel på besiktningsman). Helt säkert var han .. den främste experten på detta område (dvs. växternas bladbyggnad). G. Andersson i SvBotT 1909, s. (186). — jfr BOK-, FLOTTNINGS-, NAVIGATIONS-, PORTVINS-, SMÖR-EXPERT m. fl. — Anm. I ä. sv. har ordet en gg anträffats ss. adj. Jag lärer draga een fördel .. af min sjukdom, att jag så expert och förfahren blifver i medicinssaaker. Ekeblad Bref 1: 218 (1653).
Ssg (tillf.): EXPERT-KOMMITTÉ. av experter sammansatt kommitté. Fennia VIII. 1: 11 (1893).
Avledn.: EXPERTIS, r. [jfr. expertise] (i fackspr.) av tillfrågad(e) sakkunnig(e) värkställd undersökning l. avgivet utlåtande. Nisbeth Handelslex. (1867). —
EXPERTSKAP, n. egenskap(en) l. befattning(en) att vara expert. Laurin Våld 427 (1910).
