SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EXPONENT äk1spωnän4t, äv. -po- l. -på-, i bet. 1, 2 r. (m. i bet. 1: Nordforss (1805), Dalin (1850), Lundell), i bet. 3 m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. o. eng. exponent av lat. exponens (-entis), p. pr. av exponere (se EXPONERA)]
1) [ordet förekommer (i lat. form) ss. matematisk term redan hos tysken Michael Stifel Arithmetica integra, t. ex. s. 240 b (1544)] mat. (o. fys.) benämning på vissa tal varigm ett förhållande uttryckes.
a) tal som angiver digniteten (potensen), dvs. huru många gånger en faktor är tagen, i skrift betecknad med en (mindre) siffra (l. bokstav, äv. ett bråk) vid faktorns övre högra hörn; tal som angiver rotens grad, i skrift betecknat med en (mindre) siffra osv. ovanför rotmärket: rotindex. Palmquist Alg. 1: 12 (1745).
b) tal som angiver proportionen mellan två storheter, dvs. huru många gånger den ena skall tagas för att erhålla den andra. På differencen och exponenten .. beror kiännemärket af all ration. Mört Weidler 16 (1727). Lindman Alg. 89 (1875). — jfr BRYTNINGS-, RATIONS-EXPONENT.
2) [jfr motsv. anv. i eng.] i överförd l. bildl. anv. om sak (äv. om person): karakteristiskt l. typiskt uttryck av l. för ngt, karakteristiskt l. typiskt exempel på; vanl. med prep. för, äv. av l. l. med gen. (Thorild) är en ibland de märkligare exponenterna af en hel epok i sednare tiders filosofiska .. bildning. Geijer I. 5: 233 (1820). Som exponent för den litterära svenskan under tiden närmast före vår egen välja vi .. ”Frithiofs saga”. E. H. Tegnér i 3SAH 6: 218 (1891). Rousseau .. är den yppersta exponenten för en strömning, som är hela seklets. Lamm Oxenst. 17 (1911). — jfr NAMN-EXPONENT.
3) (knappast br.) motsv. EXPONERA 2: utställare. JernkA 1852, s. 368. Medaljer .., som tilldelades svenska exponenter i London. Oscar II IV. 1: 9 (1862, 1890). WoH (1904).
Ssg (till 1 a; se äv. under EXPONENTIAL): EXPONENT-BETECKNING. Exponentbeteckningen .. infördes af Cartesius. NF 4: 893 (1881).
Avledn.: EXPONENTIAL, adj. o. sbst. r. [till 1; jfr t. exponential, adj., exponentiale, sbst., eng. exponential, adj. o. sbst.]
1) adj.; i sht ss. ssgsform till EXPONENT.
2) sbst. Det värde ett tal erhåller genom derå anbragt exponent kallas samma tals Exponential. ASScF 4: 41 (1856).
Ssg: exponential-ekvation. ekvation i vilken den obekanta storheten förekommer ss. exponent. Björling Logar. 18 (1833).
Spoiler title