SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
EXTEMPORE äkstäm4pore l. -å- l. -ω-, äv. 0302, adv.
Ordformer
(vanl. skrivet ex tempore)
Etymologi
[av lat. ex tempore, efter tillfällets fordringar, oförberedt, av ex, ur (se EX-), o. tempus (gen. -ŏris), tid (se TEMPUS)]
1) utan förberedelse, oförberedt, på stående fot; ”på rak arm”. Tala l. översätta ex tempore. At .. (Gorgias) varit qvick och spitzfundig ses af hans förmätenhet, då han, ex tempore, orerade öfver alla de mål, som man ville sättia fram. Lagerbring HistLit. 354 (1748).
2) farm. i fråga om beredning av läkemedel som icke får hållas på lager: för tillfället, vid behov, ”för var gång”. Nyblæus Pharm. 54 (1846).
3) (†) genast, omedelbart. Swedberg Schibb. 270 (1716). Wolframen upptäcker sig extempore genom sin löslighet i Ammoniak. VetAH 1802, s. 74.
Ssgr: (1) EXTEMPORE-ANFÖRANDE~0200, n.
(2) -PULVERISERING. farm. Extemporepulverisering af mjöldryga. Ahlberg FarmT 103 (1899).
(2) -TAXA. farm. Extemporetaxa, som omfattar ersättningen för alla tillfälliga beredningar. 2NF 17: 1437 (1912).
(1) -ÖVERSÄTTNING~1020.
Avledn.: EXTEMPORERA, se d. o.
EXTEMPORISERA, v. (†) intr.: extemporera; improvisera. Rydén Pontoppidan 232 (1766). Atterbom PoesH 3: 139 (1848).
EXTEMPORISATION, r. (†) Leinberg Skolv. 2: 493 (1806).
EXTEMPORÄR, adj. (knappast br.) oförberedd, som sker ”på stället”. SP 1779, s. 167. Dalin (1871).
Spoiler title
Spoiler content