SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FÄBOD 3~2d, vard. ~bω2, r. l. f.; best. -en ~bω2den, vard. ~bω2n; pl. -ar ((†) -er NorrlS, Verelius 218 (1681)).
Ordformer
(fäbo NorrlS 296 (1543: febostedle), Linné Ungd. 2: 251 (1734: fäboar, pl.), LAHT 1912, s. 338 (: fäbobetet). Anm. Formen fäbo förekommer i sht ss. första led i ssgr)
Etymologi
[av o. BOD, sbst.1; eg.: mindre o. primitiv byggnad som är avsedd för kreatur]
primitiv utgård (l. byggnad) där man vistas (periodvis) för att kunna hålla kreatur på betesmark som ligger mer l. mindre avlägset från den gård som äger boskapen; fäbodvall, ”säter”; ofta o. urspr. i pl. Haffwer han åkor och engh viid sina feboder i Trijhörningen. NorrlS 293 (1543). I Melpad etc. hafver folket sina fäbodar, där öfver säts en piga, h(vil)k(e)n för hvar ko skall skaffa 1 Lpd smör, 1 Lpd ost och 1 Lpd mesosmör. Linné Skr. 5: 182 (1732). Kolmodin Liv. 1: 19 (1831). Fäbodar, stundom odlade, finnas öfverallt (i Stora Kopparbärgs län). Höjer Sv. 1: 404 (1874). (†) Iagh moste gråta och jemra migh på berghen, och beklagha migh widh the fääboodhar j öknenne. Jer. 9: 10 (Bib. 1541). — jfr HEM-, LÅNG-FÄBOD m. fl. — Anm. Ordet användes ng gg i den etymologiserande bet.: fähus, boskapsstall. Heidenstam Folkung. 1: 46 (1905). Söderhjelm ItRenäss. 166 (1907).
Ssgr: A: FÄBOD-ALLMÄNNING~020. (-bode- 18951906) allmänning varav nyttjanderätten tillkommer visst fäbodlag l. viss större samfällighet (t. ex. en socken). PT 1895, nr 123, s. 4. 1NJA 1906, s. 586. —
-BYGD. Siljansområdets fäbodbygd. Frödin (1925; boktitel).
-JÄNTA. kvinna som sköter sysslorna på en fäbod. LbFolksk. 281 (1890).
-LAG, n. (-bode- 17991908. -bodes- 1901) grupp av personer l. hushåll som gemensamt bruka fäbod l. betesmark vid sådan. LBÄ 32: 96 (1799).
-LAGE. (†) medlem av ett fäbodlag. Fäbodlagarne i Vall-Run koka ej messmör af ostvasslan, utan gifva den åt kor. NorrlS 104 (1798).
-LAND. (-bode- 18601864) (numera föga br.) om den avröjda (l. odlade) marken omkring en fäbod l. samling fäbodar. Broman Glys. 3: 321 (1733). TurÅ 1907, s. 47. —
-LIV(ET). (-bods- 19021912) liv(et) i fäbodarna. Lära känna det för öfre Dalarne typiska fäbodlifvet. TurHb. 1: 22 (1894).
-LÄGENHET~102 l. ~200. (-bode- 18921911) i sht kam. fäbodställe. Till hemmanet hörande fäbodelägenhet. PT 1892, nr 247 B, s. 2. —
-PIGA. (numera mindre br.) fäbodjänta. Wasenius NorrlBoskSk. 120 (1751). NorrlS 143 (1896).
-RÄTT. (-bode- 1901. -bodes- 1897) betesrätt (lötesrätt) i viss fäbodskog. PT 1897, nr 104 A, s. 1. —
-SKOG. (-bode- 18361911) skog som är belägen intill en fäbod l. en samling fäbodar o. i vilken denna (dessa) har (hava) sina betesmarker. Broman HelsB 143 (1733). Afrösningsjorden eller Skogen .. (må) utan underställning till Ägodelningsrätt .. läggas i 3 skiften, Hemskog, Fäbodeskog och Utskog. SFS 1836, nr 32, s. 2. —
-STINTA. (bygdemålsfärgat) fäbodjänta. LbFolksk. 281 (1890).
-STUGA. (-bode- 18981913) till bostad avsedd stuga på en fäbod(vall). Linné Ungd. 2: 292 (1734).
-STÄLLE. (-bode- 17801910) ställe där en fäbod befinner sig, fäbodvall, ”säter”. Wnder sama by ligger eth febostedle nempth Warmvanth. NorrlS 296 (1543). Vid de fäbodeställen, dit Dalallmogen under en större del af sommaren flyttar sina hushåll, finnas ängsvallar, som .. äro tämmeligen gräsbärande. Järta Kopparb. 36 (1823).
-VALL. (-bode- 18071917) inhägnad ängsvall l. odlat område på vilken en fäbod l. en samling fäbodar är belägen; ofta: fäbod(ställe), ”säter” (i sht då man främst tänker på dennas (dettas) mark o. belägenhet). Slå sina Fäbo-vallar tvänne gångor om året. Wasenius NorrlBoskSk. 47 (1751). På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten. Lagerlöf Holg. 2: 275 (1907).
-VÄG. väg som för till en fäbod. Körbara fäbodvägar. TurHb. 1: 95 (1894).
-VÄSEN l. -VÄSENDE. (-bode- 1865. -bods- 1908) LAT 1865, s. 24.
B (i sht i kanslispr.): FÄBODE-ALLMÄNNING, -LAG, -LAND, -LÄGENHET, -RÄTT, -SKOG, -STUGA, -STÄLLE, -VALL, -VÄSEN(DE), se A.
C (i kanslispr., föga br.): FÄBODES-LAG, -RÄTT, se A.
D (mindre br.): FÄBODS-LIV, -VÄSEN(DE), se A.
Spoiler title