SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FÄLLA fäl3a2, v. -er, -de (Spegel Dagb. 55 (1680) osv.), -t, -d (KOF 1: 259 (1575) osv.) ((†) ipf. -te OPetri Kr. 268 (c. 1540), Vasenius Top. 1: 378 (i handl. fr. 1831). — p. pf. -t GR 3: 34 (1526), Humbla Landcr. 58 (1740: fälte, sg. best.); fällen Ekeblad Bref 1: 178 (1652); fäldna, pl. PJGothus Luther Sät F 5 b (1593)). vbalsbst. FÄLL (se FÄLL, sbst.2), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.); jfr FÄLLA, sbst.2—5, FÄLLE.
Ordformer
(fälde- i ssg Fatab. 1913, s. 31 (1678: fäldebenker). fäldt- i ssg Wrangel TessPal. 33 (i handl. fr. 1735: fäldt knif))
Etymologi
[fsv. fälla (-te o. -de), motsv. d. fælde, isl. fella, fsax. fellian, ffris. falla, fella, feng. fellan (eng. fell), fht. fellan (t. fällen); kausativum till FALLA. P. pf. fällen beror sannol. på kontamination av fallen o. fälld]
göra att ngt faller, låta falla. jfr AV-, BORT-, BOTTEN-, FRAM-, HOP-, IGEN-, IN-, KNÄ-, KORG-, KULL-, MOD-, NED-, ROT-, RÅD-, SAK-, SAMMAN-, STÅNG-, SYR-, TILL-, UPP-, UT-FÄLLA, SVEDJE-FÄLLANDE, HUG-(HÅG-), MOD-FÄLLAS, ävensom HALV-, HAND-, NY-, O-, STORM-, VIND-, VINTER-FÄLLD m. fl.
A. komma ngt (gm att lösa det från dess fäste) att på grund av tyngdkraften ofrivilligt röra sig nedåt o. i bet. som närmast sammanhänga med denna bet.
1) (numera föga br. utom i Finl.) låta falla, frivilligt släppa. Fylle .. (bägaren) bräddfull af .. watn. Och fälle sedan .. foghligen en Ducat effter then andre ther uthi. Stiernhielm Arch. C 1 a (1644). Är någon gastakramad, .. fälles en eldglöd emellan lintyget och bara kroppen. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 192 (1863).
2) (numera nästan bl. i uttr. fälla tårar, se a) med avs. på vätska: hälla, gjuta, slå ut, spilla. Juslenius 18 (1745). Derpå uppdrog hon en flaska, .. fällde några droppar på Lunkentus' näsa. CFDahlgren 3: 254 (1821). — särsk.
a) [fsv. fälla taara] (fullt br.) i uttr. fälla tårar o. d., gråta. Fälla bittra, salta (förr äv. hjärtliga) tårar, äv. (med anstrykning av folkmål) fälla (sina) modiga tårar. Hes. 24: 16 (Bib. 1541). Han fäldte .. icke een tåhr. ConsAcAboP 2: 368 (1662). Dina ögon fälle inga tårar. Jer. 31: 16 (öv. 1898). — i numera obr. uttr. Then ädhle konnunge dotter, / hon felte tåhrer aff kinn. Visb. 1: 32 (1572). För mijn skul fäll ey tåår på kinn. Messenius Sign. 47 (1612).
b) med avs. på blod l. svett. Blod, som hustrun säger sig hafva fält ur sin näsa. BrevMForsander 3/1 1799. Plöj och så .. / För hvar droppe svett du fäller, får du tunnor gull igen. Nicander 1: 199 (1824).
3) (numera föga br. utom i Finl.; jfr slutet) ofrivilligt släppa, tappa; stundom närmande sig l. övergående i bet.: förlora; jfr 4. Cantzleren .., som hölt Cronan på sina händer .. (svimmade) och .. fälte Cronan på golfwet. Tegel E14 297 (1612). När hon gick til brunnen, fällde hon krukan. Sahlstedt (1773). Han har fällt boken i golfvet. Därs. Liotti .. fäller hatten, vacklar (i sadeln). Palmstjerna Snapph. 1: 53 (1831). — särsk. (mindre br.) i fråga om stickning, i uttr. fälla maskor o. d., tappa maskor; om person l. om strumpsticka l. (del av) stickmaskin. Hjertelius Stickm. 23 (1892).
4) från sig avskilja o. släppa (ngn del), avlägga; i sht om en levande varelses periodiska avstötande av delar som ersättas med nya; äv. om avskiljande på grund av sjukdom l. dyl. o. i detta fall faktiskt liktydigt med: tappa, förlora (se 3); äv. bildl. Hjortarna fälla sina horn årligen. Fälla mjölktänderna. I tempererade klimat fälla nästan alla träd sina löv om hösten. Fälla fjädrarna, rugga. Fälla håren, äv. om pälsvärk: avhåras, släppa håren. Linc. (1640; under amitto). Om Wårtijdh fälla .. (kräftorna) sina Skaler. IErici Colerus 1: 309 (c. 1645). När .. et Får .. fäller tänderna af siukdom. Alströmer Får. 55 (1727). (Sälungen) går (ej) i vattnet, förrän han .. fällt den hvita ulldrägten. Quennerstedt Resa 179 (1867). De gulnade bladen, som björkarna fällt öfver strandhöjdens vissna gräs. Rydberg Varia 189 (1894). — (†) bildl.: byta, ombyta. (Han) hade .. allareda både hugh och sinne och åthäfwor fält frambför han war tillförende. Brahe Kr. 68 (c. 1585).
5) (vard.) intr. till 4; pregnant: fälla håren resp. fjädrarna; om hårbeklädnad: släppa håren, håra av sig; äv. om pälsvärk; mera sällan liktydigt med fälla löven l. dyl. Tag inte katten upp i knäet, han fäller. Mattor av rådjursskinn vilja gärna fälla. Om våren då hästen fäller. Florman HästKänned. 25 (1794). (Älgkalvarna) fällde nu näftals. VetAH 1819, s. 218. Kommer vintern och alla löfträden fälla. Strindberg TrOtr. 4: 145 (1897).
6) i uttr. fälla färgen, förlora sin klara l. friska färg, bliva blackig, (ur)blekas; förr äv.: bleka; äv. bildl. Sorgen fäller snart rosenfärgan. Grubb 752 (1665). (Tygets) färg blir fält. Rydelius Vitt. 112 (1717). Auerbach (1908).
7) intr., förr äv. refl. med intr. bet.; om färg, tyg l. dyl.: förlora sig, (ur)blekas, bliva black, changera. En rödaktig svärta, som är böjd at fälla sig och rodna. Miniatursk. 85 (1784). Jag tror knappt .. (klänningen) hade fällt det aldraminsta. Wetterbergh Penning. 190 (1847).
8) avsöndra, avlagra, avsätta.
a) om tarm- l. blåsuttömning hos djur: kasta (sitt vatten); träcka; numera bl. (föga br.) om kreaturs tarmuttömning. Kiöping Resa 131 (1667). När .. (hästen) intet kan fälla sitt vatn. Broocman Hush. 3: 34 (1736). Den gödsel fåren under fållning fälla om sommaren på trädes-åkren. Gadd Landtsk. 3: 230 (1777).
b) (†) zool. om vissa djurs äggläggning l. befruktande av äggen. Några (insekter) fälla och fästa sina ägg på Törnbuskar. Linné i VetAH 1739, s. 121. Först framtåga (fisk-)honorna och lägga sin rom i vattnet, derefter följa hannarna och fälla sin mjölke. Nilsson Fauna 4: XIV (1855); jfr 2.
c) (numera i sht i högre stil) om moln m. m.: komma (rägn l. annan nederbörd) att falla; ej skarpt skilt från 9 a. Den ömnoghet af meteoriske vatten, som fjäll vanligen samla och fälla. VetAH 1763, s. 271. Molnen .. hade fällt snö öfver de nyss grönskande betesmarkerna. Strindberg Utop. 173 (1885).
9) [specialfall av 8] komma (ngt) att avskilja sig från l. utfällas ur en vätska l. en gas.
a) tr.: få ett i en vätska befintligt (uppslammat) ämne att avskilja sig (o. sjunka till botten); i sht kem.: ur en (klar) lösning (gm viss behandling l. gm tillsats av ngt ämne) i fast (l. flytande) form avskilja ett i lösningen befintligt ämne, precipitera; äv. om det ämne som åstadkommer utfällningen; äv. om avsöndring av ngt (i fast l. flytande form) ur luften l. ur ngn gas. De (ämnen) som hwar andra fälla och nederslå, äro af heel olika och widriga naturer. Hiärne Förb. 20 (1706). (Den översvämmade Nilen) fällde .. mesta dyen närmast sina bräddar. Kræmer Orient. 279 (1866). Tillsätta .. ägghvita (m. m.), .. hvilka ämnen fälla grumset till bottnen af kärlet. LbFolksk. 735 (1892). — särsk. tekn. i fråga om utformande av ett föremål förmedelst galvanoplastik. Patriserna .. å hvilka sedan på galvanisk väg matriser fällas. 2UB 10: 187 (1906).
b) (i sht i fackspr.) i refl. o. passiv form med intr. bet., med saksubj.: utfällas, sjunka till botten, avlagras, avsättas; om gas äv.: kondenseras, förtätas, övergå till flytande form; äv. bildl. EconA 1807, febr. s. 67. Den varmare vinden innehåller vatten, som fäller sig på (kalla) murar. Berzelius Kemi 1: 213 (1808). Så snart .. (vattengasen) träffar en kallare kropp, så fälles den. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 21 (1857).
10) [järnklumpen hölls med en lång tång, så att vad som smältes föll ned i härden; jfr FÄLLA, sbst.4] (†) metall. eg.: ånyo med träkol nedsmälta (en färska); framställa (osmundjärn). Störste delen aff eder felle ondt åszmundz jern, så atuj icke kunne mygit brukat her i Rigit. GR 13: 140 (1540). Rinman (1788).
11) lägga l. sätta ned, nedlägga; lägga l. ställa bort l. undan, avlägga.
a) (i högre stil, numera mindre br.) med avs. på ett konkret föremål; äv. bildl. At iag med håppet och tillika Pennan fält. Brenner Dikt. 1: 22 (1697, 1713). Jag bör en Nyårs-Skiänk för dina fötter fälla. Dalin Arg. 2: 2 (1734, 1754). Fäll nu åran, slupen lägg på svaj. Snoilsky 1: 164 (1870, 1874). Din Abelard har fällt sin staf. Wirsén Fur. 103 (1896).
b) (†) låta falla, nedlägga, avstå från. Kong Hunding fäller .. alt haat. Messenius Svanhv. 13 (1613). (David) ååt, drack och Sorgen fälte. Palmcron SundhSp. 167 (1642). Icke ens för sådane män som Erkebiskopen fällde han sina länsherrliga anspråk. Forssell Hist. 1: 14 (1869).
12) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) uraktlåta, försumma. Nej! mogna dit beslut, förn det i verket ställes, / At mångas välfärd ej, för någras nytta, fälles. Nordenflycht Svea 20 (1746). — [jfr 20 b] i pass. med refl. bet. i uttr. fälls han åt ede, brister han åt eden, kan han icke prestera eden. Tå äger hon thet bewijsa medh .. tolff manna eedhe; fälz hon åt eedhe, gälde åter. .. Lagförsl. 317 (c. 1606).
13) kasta, slänga; låta falla.
a) (numera föga br. utom i Finl.) mera eg. Hes. 6: 5 (Bib. 1541). Tå een .. Qwinna bleff honom warse, tå han kom i Stadhen, fälte hon en Tegelsteen på hans Hufwudh. Schroderus Os. 1: 483 (1635). MB 28: 1 (Lag 1734). Fahlcrantz 4: 151 (1865). Han bar in den tunga säcken och fällde den i golfvet så det dunkade. Bergroth FinlSv. 227 (1917). — (†) pregnant: kasta i backen, avkasta, ’kasta'. Drängen Pehr Pehrsson .. är blefven illa fäld ock bruten af en häst. VDAkt. 1720, nr 428.
b) (†) refl. De twå, som sig hwaran' i famnen fält. Brenner Dikt. 1: 3 (1703, 1713). (Han) Kröp fram till Svante, för hans fot sig fällde, / Och såg på honom upp. Franzén Skald. 3: 200 (1829). Ahlman (1872).
c) oeg. l. bildl.
α) (numera föga br. utom i Finl.) om person; med avs. på blick, öga, förr äv. tycke o. d.: låta falla, kasta. Fälla sin flycktige hogh uppå den Personen. JRudhelius (1665) i 2Saml. 35: 227. Hon fällde sin vänliga blick på den raske Mathias. Runeberg 1: 47 (1832).
β) (i högre stil, numera föga br.) om sak: kasta. JGOxenstierna 1: 17 (1805). De höga bergen .. fällde skuggor emot vattnet. Almqvist Mål. 88 (1840). Springbrunnen .. fälde sina strålar i en marmorbassin. Rydberg Ath. 125 (1876). Öfver torg och gator fäller aftonen sitt glesa flor. Wirsén Ton. 141 (1893).
14) jäg. intr., om fågel: slå ned; oftast om sträckande sjöfågels nedslående i vattnet i susande fart (bredvid utlagda vättar): slå till; förr äv. om rovfågel: slå ned (på ett rov). (Han) lärer förmodeligen wara bättre tambd och afrättad (dvs. dresserad) än att han skulle willa fälla på de hemtambde diuren. KKD 6: 255 (1715; skämts. om en person som hette Falck). VetAH 1783, s. 320. Eidern fäller .. trögt för vettar. TJäg. 1832, s. 202. (Rapp-)Hönsen, som spridde sig och fälde på en stubbåker. SvKennelklT 1895, s. 12.
15) (föga br.) med avs. på skott: avlossa. Skottet fäldes af en legokarl. Nyblom Hum. 148 (1874).
16) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera nästan bl. i Finl.) lösgöra l. skilja l. slita (ngt) från dess stödpunkt l. fäste l. dyl. o. komma (det) att falla ned (sjunka ned) ngnstädes; störta ned, kasta ned; med prep. från l. ur, förr äv. av. Emellanåt en vind / .. Från kronorna en blomma fäller. CVAStrandberg 3: 8 (1855; eng. orig. sweep). Han ärfver .. ett namn, som fäller vapnen ur hans fienders händer. Topelius Fält. 4: 211 (1864).
B. med grundbet.: störta omkull (ngt som står), slå omkull, samt i anv. som utgå från l. ansluta sig till denna grundbet.; eg. o. i mer l. mindre bildl. l. överförd anv.
17) (numera föga br. utom i a o. b) störta omkull, slå omkull, slå ned, slå till marken. Wärnskiöld Fortif. D 1 b (1673). Schultze Ordb. 989 (c. 1755). (Hyddans) vägg var fäld, dess tak man rifvit. Lenngren (SVS) 2: 379 (c. 1800). Det hö, hvars stackar vädren fällde. JGOxenstierna 1: 57 (1805). — särsk.
a) (fullt br.) i fråga om brottning o. d.: slå omkull, slå till marken; särsk.: vid brottning l. annars slå undan fötterna för (sätta krokben för) ngn (o. därigm komma honom att falla omkull); äv. om djur; ofta med adverbial: till marken o. d. Linc. (1640; under supplanto). Tappert sätter han (dvs. Ruus) an, med en sådan en ijfwer, och alfwar, / At han i lisla stund, skal fälla the modige Hieltar, / .. som Oxar i golfwe. Stiernhielm Herc. 197 (1648, 1668). Frithiof fällde / sin fiende till jord. Tegnér (WB) 5: 81 (1825). (Björnen) omfattar .. (trädet) med andra ramen och fäller hästen med ett enda ryck till marken. LbFolksk. 112 (1868). (Fotbollsdomaren) dömde frispark för fällning. SDS 1926, nr 125, s. 9.
b) (numera mindre br.) bildl.: bringa på fall, störta, ruinera; förr stundom med mera förbleknad bet.: besegra, övervinna; med personobj.; förr äv. med sakobj. Theras eghen tunga skal fella them, så at them bespotta skal hwar och en som them seer. Psalt. 64: 9 (Bib. 1541). Han blijr offta fälder, som andra wil fälla. Grubb 289 (1665). (Kristus) seger want; / Ther medh fällte Satans wälde. Ps. 1695, 157: 9. Egennytta och .. ett stötande högmod fällde honom. Adlerbeth Ant. 2: 95 (c. 1815). Kindblad (1871). — särsk. [jfr t. eine jungfrau fällen] (†) bringa på moraliskt fall, förföra; särsk. i fråga om kyskhetsbrott. Genom ächtenskap uprätta, then falna tiänstequinnan som han hafuer fält. VDAkt. 1674, nr 81. Ormen som wår moder fälde. Ps. 1695, 174: 2; jfr Ps. 1819, 112: 2. Schultze Ordb. 990 (c. 1755).
c) [jfr isl. felldu ver munkinn til munuðar] (†) bildl., med prep. av, från, i, under: störta (ngn från, resp. i l. under ngt); ngn gg med prep. till: förleda till. På thet .. (djävulen) må henne j förtwifflan fella. PPGothus Und. Bb 4 b (1590). Schroderus Liv. 530 (1626). Sälsam tingh .. / Som til Inbildningh stoor och hastigh skräck kun' fälla (en havande kvinna). Palmcron SundhSp. 349 (1642). Skulle jag nu .. blifwa fäldh i onåde. MStenbock (1704) i KKD 12: 226. At .. (konungar) sitt folck och sig vthi förderfwet fälla. Spegel SalWijsh. 37 (1711). Under mörksens välde / Mig verldens lustar fällde. Ps. 1819, 181: 2. Då samlades en krigshär emot honom, och han blef fälld från riket. Strinnholm Hist. 1: 397 (1834). Afzelius Sag. 6: 28 (1851).
18) hugga omkull, nedhugga; avhugga; äv. bildl.
a) [jfr isl. fella fénað sinn] (numera föga br.) med avs. på människa l. djur: med ett hugg komma att falla, avrätta, slakta; med avs. på huvud: avhugga. När man fäller, eller nedhugger thry eller flere nöth aff hiorden. Stiernhielm VgL 105 (1663). Så snart rådet fällt deras dom, framkom bödeln, och fällde deras hufvuden. Fryxell Ber. 3: 118 (1828). Josephson SvartaR 38 (1888; om en bödel).
b) [jfr fsv. fälla eek .. eller nokot bärande thrä annat] med avs. på träd, skog o. d.: hugga l. såga omkull, avvärka; äv. med avs. på timmer o. (bygdemålsfärgat) ris, ved o. d.: hugga. GR 11: 293 (1537). Fälle .. timber. Därs. 15: 598 (1543). Lijten Yx fäller stoort Trää. Grubb 463 (1665; ordspr.). Hon (gick) .. med yxan upp åt skogen att fälla ris. Almqvist Grimst. 8 (1839). De träd som Bäfvern brukar till byggnadsvirke fäller han med tillhjelp af de hvassa framtänderna. Nilsson Fauna 1: 422 (1847). Min far .. lät .. fälla en hel rad .. träd. De Geer Minn. 1: 13 (1892).
c) (mindre br.) i överförd anv. av b: hugga ned skogen till (bråtar, svedjeland l. dyl.). Then menige man .. felte store brotter mest vpå alle sidher vm folcket. GR 14: 238 (1542). Then hagan och svedie the felt haffve. Därs. 22: 379 (1551). Livin Kyrk. 89 (1781). Forssell G2A 9 (1894).
d) [jfr mnl. van der tijt dat men tcoren velt] (numera föga br.) med avs. på gräs l. säd: avmeja, slå. Brauner Åker 137 (1752). Man får se flere Skördemän, den ene efter den andre, gå i ordning och fälla säden. Björnståhl Resa 3: 142 (1778). Atterbom 2: 389 (1827).
e) [närmast utvecklat ur d] (i vissa trakter) om vissa larvers angrepp på (sädes)brodden: under marken avbita (brodden), varigenom denna faller ned o. vissnar. Rågbrodden .. fälles ofta af mask. Arrhenius Jordbr. 2: 89 (1860). Juhlin-Dannfelt 101 (1886).
19) (med ett slag, ett hugg o. d.) sträcka till marken, nedlägga; ofta liktydigt med: döda; ofta om dödande (i enskild l. allmän) strid; äv. med saksubj. (betecknande vapnet, död, sjukdom osv.); äv. (föga br.) i överförd l. bildl. anv.; stundom med adverbial: till marken o. d. Fälla ngn med ett hugg, ett slag, ett skott, äv. (mindre br.) med (förr äv. genom) ett svärd o. d. Iagh skal .. fella them genom swerd. Hes. 25: 13 (Bib. 1541). (Pesten) fellte i Köpenhamn 9000 menniskior. Swedberg Dödst. 582 (1711). (Peder Fredag) föll .. sin Fiende på ryggen, och fälde i hast den största delen til marken. Celsius G1 1: 153 (1746). (Kägelklotet) slog ned med makt / och fällde kungen, ensam, bland sin vakt. Tegnér (WB) 8: 11 (1836). Gud gifve att alla, som vi, ryckt an, / Då vore så mången ej fälld. Runeberg 2: 41 (1848). — särsk.
a) [jfr ä. t. stürzt er sich über ein mauer ab und fellet sich zu todt] (†) i förb. fälla ngn till döds, sträcka ngn död till marken, slå ihjäl ngn, fällas l. fälla sig till döds, slå ihjäl sig. Schroderus Os. 1: 695 (1635). (Han) bleff fält til dödz aff en Muur. Därs. 2: 748. En förskräckelig stråle vtflög ifrån molnen, som honom .. på rummet til döds fälde. Humbla Landcr. 433 (1740).
b) [jfr fsv. þæn a ælgh ær fællir] (på jakt) nedlägga l. döda (ett vildt djur); åtm. numera företrädesvis om dödande på avstånd förmedelst skott l. dyl.; ofta faktiskt likvärdigt med: skjuta. GR 15: 316 (1543). Slår och fäller (någon) Höghdiur .. i wåra frijkallade Parcker. OrdnJacht. 1664, s. A 3 b. Det (är) ej .. hvars mans höfva, fälla .. (morkullorna) i flygten. VetAH 1755, s. 203. SkogsvT 1903, s. 162.
c) (med ngn anstrykning av fackspr.) om (rov)djur: döda, ”slå”, ”riva”. Rääf Ydre 1: 312 (i handl. fr. 1556). Dessa Loar hade .. fällt får och kalfvar samt harar i mängd. Nilsson Fauna 1: 128 (1847). Dahlgren Stanley 2: 427 (1890).
d) bildl.: göra slut på, ”knäcka”. Strindberg Fjerd. 53 (1877). (Förslaget) lyckades jag .. fälla i prästeståndet med trettien röster mot tolv. Månsson Rättf. 2: 344 (1916).
C. förklara (en anklagad) skyldig; döma (till ngt); avkunna l. avsäga (dom, omdöme, utslag); komma fram med (yttrande o. d.), låta höra.
20) [jfr fsv. wäria ellir fälla, mnt. vellen efte fryen. Bet. torde snarast utgå från bet.: kullkasta (se 17); jfr motsv. anv. av eng. cast] om domare l. domstol, nämnd, domstolsutlåtande l. utslag samt, mer l. mindre bildl., om den allmänna meningen l. dyl.: förklara (en anklagad) skyldig till det varför (han) anklagats l. beskyllts, förklara (ngn) saker till ngt; stundom i friare anv.; äv. med sakobj.: förklara (en skrift l. dyl.) brottslig; om vittne, vittnesmål, förhandenvarande omständigheter o. d.: ådagalägga l. tala för brottsligheten l. skulden osv. hos (den som är ställd till ansvar); motsatt: fria, frikänna, frisäga; ofta i sammanställningen fria eller fälla, förr äv. i sammanställning med värja, frälsa, befria. En fällande dom, ett fällande utslag. Om nempdhen kan henne werya eller fella. GR 3: 75 (1526). (Den för spetälska misstänkta) Elsa i Biörnhufda schall .. ställass på kyrkiowallen, besichtass, frijass eller fällass. Murenius AV 456 (1660). När 6 (nämndemän) felte en, och de andra 6 frelste honom så blef ingen Dom af. Rudbeck Atl. 1: 285 (1679). Domaren äger helre fria, än fälla. RB 17: 20 (Lag 1734). Ingen Jury .. skulle kunna fälla hans skrift. Wallmark Resa 71 (1819). Detta vittne, vittnesmål fäller den anklagade. Dalin (1851). — särsk.
a) i ordspr., t. ex.: Man finner snart orsak att fälla fett svin. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 18 a. Man är icke fäld derför att man är skäld. Därs.
b) [jfr fsv. ful ok fælder at mali] med bestämning uttryckande det varuti l. vartill ngn förklaras skyldig l. saker; numera bl. jur., i uttr. fälla ngn åt saken, samt ngn gg mera tillfälligt med inf. OPetri Kr. 51 (c. 1540). Så skal han på näste Tilsammenkompst gå therföre Lagh och Eedh, om han thet kan, eller ware dhå fälter åt saken. AfhBesl. 19/3 1600, s. E 3 a. Erik i Norboda kunde the huarken befrija eller fälla til spittelska. Murenius AV 187 (1649). Den som brustit åt eden, är fälld åt saken. Schlyter Ordb. 207 (1877). Historiens dom skall icke .. fälla mig att icke hafva menat väl med Sveriges allmoge. RiksdP 1880, 2 K. nr 38, s. 38.
c) [jfr fsv. fælla til fæbota, at mista hand, mnt. vellen tom dode, tom swerde] gm dom förklara (ngn) skyldig (till straff, ersättning o. d.), döma (ngn till ngt); med prep. till, förr äv. l. från, äv. (föga br.) med inf. l. (förr) med en hel sats; numera i sht jur., nästan bl. i uttr. fälla till ansvar, böter, straff, stundom till edgång. Jtem bleff Anders Ingefredzson ffælt thiil ghalghen. GR 3: 34 (1526). Aldenstundh han .. icke necka kunde, bleff han felter ifrå liiffuet. BtHforsH 1: 148 (1625). RP 4: 60 (1634). En sådan ägher .. fällas til alt thet Hinder och Skadestånd, som Wederparten kan wijsa skähl til. Sjöl. 1667, Skipml. 13. Fälla en på bötor. Sahlstedt (1773). Han har blifvit fälld till vitet. Westee (1842). Hustru H. förklarades i brist af full bevisning ej kunna till ansvar i målet fällas. 1NJA 1874, s. 276.
21) med sakobj.: avgiva (ett utlåtande), uttala, utsäga.
a) (†) i uttr. fälla straff l. böter på l. över ngn, avkunna dom över ngn varigm han pålägges straff osv. Schroderus Os. III. 2: 94 (1635). Ehrewördige Hr Prosten haf(v)er .. ingen gierna felt böter på, wthan saken haf(v)er warit så grooff. VDAkt. 1685, nr 226.
b) i uttr. fälla dom (förr äv. sentens), fälla utslag, avkunna dom l. utslag (i ngt mål, över l. om ngn l. ngt); ofta i överförd l. mer l. mindre bildl. anv.: definitivt avgöra l. bestämma ngt; äv., ofta i uttr. fälla utslag, med saksubj. Han har fällt sin egen dom, ofta: han har uttalat sitt fördömande av ngt o. därmed även dömt sig själv. PPGothus Und. A 6 a (1590). Rörer det verldslig sanning, så är verldsligt förnuft, verldslig vishet den röst som fäller utslaget. Thomander Pred. 1: 194 (1849). Den katolska fursteligans här fällde utslaget. Forssell G2A 29 (1894).
c) (†) i uttr. fälla ett rådslag, en röst, ett votum o. d., fatta o. uttala ett beslut, uttala en mening, avgiva sin röst l. sitt votum, fälla sin röst, sitt votum, sitt val o. d. på ngn, avgiva sin röst osv. på ngn. Hastigt felte rådhslagh och beslut. Schroderus Liv. 412 (1626). Ständerne .. fällde .. sine Röster vppå Philippum (av Valois). Brask Pufendorf Hist. 193 (1680). Iagh hafver fält mit votum att han ej skulle bliffva Rector. Rudbeck Bref 201 (1684). Swedberg Ungd. 79 (1709). Jag undrar, tviflar, gissar, vågar / I min förtviflan fälla slut. Creutz Vitt. 63 (1753); jfr d.
d) i uttr. fälla omdöme (förr äv. en dom l. en mening) om l. över ngn l. ngt o. d., uttala sin mening (en viss mening) om ngn l. ngt; äv. om själva den inre förståndsprocessen utan avs. på om resultatet uttalas l. icke. Fåfäng dom om androm han eij fell, / Män alla saker gudhi hem stell. IErici (1588) i 2Saml. 4: 177. Schroderus Liv. 416 (1626). Logican eller konsten at fälla et med sakens rätta beskaffenhet öfverensstämmande omdöme. Falkenberg PVetA 1775, s. 10. Det tillhör mig ej att fälla häröfver något omdöme. Leopold 3: 344 (1801, 1816). Odhner G3 1: 5 (1885). — jfr (†): Den ogena fördom man fäller emot kåppornas inympning. Tessin Bref 2: 194 (1754).
e) med avs. på yttrande o. d.: uttala, låta falla l. undfalla sig. Fälla ett godt ord för ngn. Fälla förböner för ngn. Han fällde några ord, som blevo illa upptagna. Herren skal sielff här om .. en dagh witnesbyrd rättferdelighen fella. PPGothus Und. B 5 b (1590). Ach! hör min bittra klageröst, / Then böön jagh nu wil fälla. Ps. 1695, 255: 1. Tenck huru mongt fåfengt och syndigt ord felles wid kortspel? Swedberg Cat. 790 (1709). Statsrådet Silverstolpe (hade) på riddarhuset fällt något uttryck, som prästeståndet fann för sig förnärmande. De Geer Minn. 1: 76 (1892). — särsk.
α) i numera föga br. uttr. Fälla en ed. Granberg Dram. 142 (1811). Leonard var för grannlaga att här fälla något skämt. Carlén Bull. 3: 315 (1847). På en tavla anteckna varje gosse, som .. fällde en svordom. KristlStudSkriftser. 56: 10 (1916).
β) (föga br.) oeg. med avs. på annat läte än ord: låta höra. Mitt skratt, som jag så olyckligt fälde. JGOxenstierna Dagb. 157 (1771). Så snart .. (tjädern) fällt klunken och börjat sisningen går halsen våglikt fram och tillbaka. Nilsson Fauna II. 2. 1: 73 (1828). — jfr (†): Ach fiskar all .. / klagan här öffuer fälle. Wivallius Dikt. 53 (1625).
f) (numera föga br.) oeg.; i uttr. fälla suckar o. d., sucka. Utan att fälla en suck. Geijer I. 8: 25 (1811). — jfr (†): Fälla innerliga suckar til Gud, at ... Dalin Arg. 1: 153 (1733, 1754) [jfr fälla böner].
D. släppa ned (ngt som är uppdraget), fira ned; lägga l. luta ned; sänka; minska; avdraga; klippa ned (väv).
22) släppa ned (ngt som är uppfäst l. uppdraget l. upprullat l. dyl.), draga ned, fälla ned. Bellman 5: 218 (c. 1775). Gardinerna (i sjukrummet) måste vara fällda för .. fönstren. Almqvist GMim. 3: 57 (1842). (Kanon-)Portarne fällas och kanonerna inhalas. Frick o. Trolle 121 (1872). Efter (teater-) pjesens slut och ridåns fällande. Wieselgren Bild. 397 (1875, 1889). Därpå fällde hon floret. Strindberg Fagerv. 185 (1902). — särsk.
a) [fsv. fälla ankar] med avs. på ankare: låta gå, kasta; äv. i bild. OPetri Kr. 268 (c. 1540). Dagligs Anckret måste altid fällas dijt åth hwar Siöwinden öpnast blåser in. Rosenfeldt Tourville 47 (1698). Där fällde hela den blå styrkan ankar. IllMilRevy 1898, s. 107.
b) med avs. på segel l. flagg.
α) [anv. beror på att seglen, då de ej användas, äro upphalade o. med gigtåg o. gårdingar sammanrullade vid rårna; jfr FALLA I 1 g β] (†) med avs. på segel: utveckla, sätta till. GR 5: 136 (1528). Dhå lätt han strax fälle sin Sägel, och emoot troo, loffue .. (bortföra Gustav Vasa) medh sigh til Danmarck. Därs. 18: 265 (1547). Stiernhielm Jub. 67 (1644, 1668); möjl. till β.
β) [jfr FALLA I 1 g α] (knappast br.) med avs. på segel l. flagg: fira ned, stryka. En sådan storm, att vij nödgades felle mest alle våre segell. AOxenstierna 2: 1 (1606). RP 8: 262 (1640; med avs. på flagg). De fälla segel och ta botten. Risberg Vallmo 54 (1906). — (†) med prep. på. Då skole de fälle på deres Topseghel och Skiuthe Swänske lössn. SUFinlH 3: 83 (1610). Serenius Hhhh 4 b (1757).
23) lägga l. luta ned (ngt som förut varit stående l. upprest); sänka spetsen av (ngt) till mer l. mindre horisontalt läge.
a) lägga ned, låta (ngt) intaga horisontalt läge; stundom refl.: sänka sig ned till horsontalt läge. Järnvägsbommarna voro fällda, då tåg väntades. (Kanalbron skall vara) så inrättad, at Masterne icke behöfva fällas på de genomgående Fartygen. PrivBolag 13/12 1793, s. A 3 a. Jag fällde mig på händerna. VetAH 1819, s. 226. Stegen fäll! Ahlström Eldsl. 412 (1879; kommandoord, då en mot väggen rest brandstege skall nedläggas på marken). De i någon mån och i någon riktning fällda ställningarna (gymnastisk term; motsatt: upprätta ställningar'). Verd. 1892, s. 66. Hon hade fällt Karin öfver knät (för att aga henne). Lundegård DrMarg. 1: 36 (1905). — särsk.: med kraft l. eftertryck lägga (ngt) ned (på ngt); äv. refl. Björnen sin jernlabb öfver offret fäller. Sturzen-Becker 5: 107 (1850, 1862). En hand sig plötsligt på hans skuldra fällde. Dens. 3: 52 (1861).
b) [jfr 32] (mindre br.) landt. i fråga om behandlandet av marken vid plöjning: (låta plogen) resa upp o. lägga (den av risten o. billen lossade jordskivan, ”tiltan”) så l. så; särsk. i förb. fälla inåt resp. utåt, lägga tiltan inåt mot resp. utåt från det fält som plöjes. Fälla (en teg) isär, låta plöjningen börja vid tegens kanter så att en slutfåra bildas i midten av (tegen). Lundequist Landtbr. 246 (1855). Vanligen börjar man vändtegens plöjning vid hans inre kant och fäller tiltorna inåt. LB 1: 165 (1899).
c) med avs. på vapen, fana l. dyl.: sänka spetsen så att vapnet osv. får en mer l. mindre horisontal l. nedåtlutad riktning (ofta till anfall mot en fiende). Fälla bajonetten, piken, lansen. Borgerskapet hade .. unfått H. K. Maij:tt ståendes uti felde gevehr. RP 8: 95 (1640). Fäller edre Pijkar moot Rytterijet. Delachapelle ExBook 72 (1669). Tå fäller man Muszqueten platt i Handen, eller på Gaffelen. Söderman ExBook 53 (1679); jfr a. Stoden helsades med fällda fahnor. Crusenstolpe Mor. 5: 140 (1843). Gå på med fälld bajonett. Meurman (1846). Sabeln fälles, så att .. spetsen kommer .. omkring 15 cm. från marken. ExFältartill. 1893, 1: 13.
24) fisk. intr. till 23 c; om spö vid angelfiske på vintern: sänka den tunga bakändan (när gäddan ryckt öglan av spöspetsen som till följd därav reser sig); jfr FÄLLNING 5. Ett spö fäller. Se där borta fäller det.
25) (numera nästan bl. i vittert spr., mindre br.; jfr d, e) låta (ngt) sjunka ned, sänka (ngt); luta l. böja (ngt) nedåt; med avs. på ögon l. blick äv.: slå ned; stundom om yttre anledning l. orsak: komma att sjunka, nedslå; dels i rent materiell mening, dels mer l. mindre bildl. Wij wordo stum och steel: Wij fälte hand och mod. Stiernhielm Jub. 56 (1644, 1668). Man .. fäller wänstre Handen bredewidh Sijdan. Söderman ExBook 25 (1679). Fäll dina ögon och skäms. Bellman 3: 223 (1790). Amalia fällde sitt hufvud allt djupare emot bröstet. Almqvist AmH 1: 201 (1840). Med fällda tyglar han (dvs. ryttaren) sitter. Sturzen-Becker 5: 93 (1862). Båda jungfrurna (lyssnade) så ifrigt, att de fällde arbetet i skötet och höllo händerna stilla. Lagerlöf Drottn. 49 (1899).
a) [jfr mnl. de pauw .. vellet den staert ende vliet] (†) i uttr. fälla (lång)fjädrarna, eg. om höns- (l. påfågel)tupp: sänka l. slå ned stjärten på grund av fruktan l. blygsel; anträffat bl. bildl.: fälla modet, sluta upp att yvas. I mootgången fäller .. (den klenmodige) fiedrarne, och misztröster. Schroderus Comenius 885 (1639). Käre Påfoglar af bägge könen, beskåden Edra fötter, blygens och fällen fiädrarne. Dalin Arg. 2: 359 (1734, 1754). Lind (1749).
b) (numera nästan bl. i Finl.) sänka nivån av (t. ex. en sjö). Stora Sjöarna i Idensalmi .. kunna .. mäst alla fällas lägre, och myckenhet af brukbart Land .. därigenom ärhållas. Nordenschöld PVetA 1758, s. 8. Stenmuren fälles till 2 alnar. Calonius BrefPorthan 173 (1796). LAA 1813, s. 133. Bergroth FinlSv. 235 (1917). — jfr SJÖ-FÄLLNING.
c) (föga br.) med avs. på röst l. ton: sänka; äv. bildl.: stämma ner. Iempte thett .. (svenskarna) rösten uthi endan på meeningen någhet litet fälla och sänckia. Pourel de Hatrize Föret. 7 b (1650). Jag råder dig att fälla tonen en smula, karl! Tavaststjerna HårdaT 195 (1891).
d) (fullt br.) i uttr. fälla modet, förr äv. sitt mod, låta modet sjunka, tappa modet, bliva modfälld; stundom om yttre anledning l. orsak: komma att sjunka, slå ned. Medan detta .. påstodh, / Fälte de på Slottet sitt modh. Carl IX Rimchr. 37 (c. 1600). En sjömansdotter får ej fälla modet i onödan. Carlén Skuggsp. 2: 370 (1865). Intet har kunnat fälla modet på byggherren. NTIdr. 1898, julnr s. 18.
e) [jfr mnt. den kop vellen] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) med avs. på pris, kurs o. d.: göra lägre, sänka, nedsätta; äv. intr., med prep. ; förr äv. ngn gg med avs. på vara l. dyl.: sänka l. nedsätta priset på (ngt). Faller .. (priset), så kan Kongl. Maij:t fälla på tullen. AOxenstierna 1: 349 (1630). Då en enväldig Regent ömsom höjer och ömsom fäller Rikets mynt. Fennia XVI. 3: 73 (i handl. fr. 1761). Varorna .. fällas till halfva värdet. Chydenius 82 (1765). De följande årens rika afkastning fällde .. sädesprisen. Ekelund 1FädH III. 2: 223 (1831). Småningom fälla kursen med fyra mark om året. Odhner G3 1: 349 (1885).
f) (†) med abstr. obj., övergående i bet.: minska, nedsätta. Vid nästa conference torde .. (ryssarna) antingen stegra eller fälla (sina propositioner). CPiper (1711) i HH XXI. 1: 97. Man började å ömse sidor fälla sina anspråk. Fryxell Ber. 9: 88 (1841). Du slaf, tag rast, / Du fart, blif fäld! Wecksell SDikt. 220 (1861).
26) (†) intr. till 25 e; om vara: sjunka i pris. När thet fremmende godz begynner felle, så kann mann och tyghe (dvs. giva) bätther köp på the Jndlendske warur. HSH 27: 140 (1565).
27) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mnt.] (numera bl. ngn gg vid skildring av ä. rättsförh.) slå av, avdraga, minska. BtÅboH I. 8: 160 (1636). Abrahamsson 342 (1726; möjl. efter handl. fr. 1699). Räcker then skyldigas egendom .. ej til; fällen tå the slikt af marck som af marck, som lika rätt med hvarannan hafva. HB 17: 15 (Lag 1734). Hahnsson (1896).
28) [jfr FALLA VI] (numera föga br.) sjöt. intr.: falla av; jfr FÄLLA AV 3. Mitt förlammad roor från rätta kosan fäller. ÖB 44 (1712; i bild). Fäll! — ljöd kommandot. Briggen föll af två streck för vinden. Topelius Planet. 2: 7 (1889). Hahnsson (1896). Fälla .. Sacka. InternSignalb. (1902).
E.
29) [jfr motsv. anv. i t.; jfr FALLA XVIII 2 a] mat. draga (en vinkelrät linje) mot en annan l. dyl. Rålamb 4: 128 (1690). Igenom desze hufwuddehlar (av linjen) fälles perpendicular Linier. Grundell AnlArtill. 2: 30 (c. 1695). Dalin (1851). Lindelöf AnGeom. 4 (1864). — (†) i allmännare anv.: inrikta. Nu seer iagh thet inthet gälla (dvs. duga), / Therföre då wil iagh fälla / Min bogh på een annor koosa. Prytz G1 F 3 b (1621).
F.
30) (i fackspr.) foga (en för ändamålet tillformad del av) ett arbetsstycke in i en därför särskilt tillpassad fördjupning l. öppning av ett annat arbetsstycke; infoga, infälla; jfr FÄLLA IN 3. Ihre 1: 456 (1769). Planckor och Bräder, som fällas i Bjälkvärket. SP 1778, s. 54. Gellerstedt 2Dikt. 3 (1881; med avs. på byggsten”, bildl.). Fälla med laxstjert. Konow (1887). Hahnsson (1896).
G.
31) [sv. dial. fälla (Hof DialVg. 124 (1772)). Bet.:s sammanhang med övriga bet. är ej klart. Måhända föreligger ett annat ord] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) med avs. på säd (malt): gröpa. VRP 27/2 1724. Två dagar derefter ställde Sven om, att maltet blef vid qvarnen ordentligt fäldt. AHB 34: 36 (1869).
H.
32) [jfr eng. to fell a seam. Bet. synes kunna utgå från bet.: lägga ned (se 23 a, b)] vika dubbel; lägga i veck; lägga veck, fålla.
a) med avs. på (rock)krage o. d.: vika dubbel; i sht i p. pf. med adjektivisk bet.; jfr FÄLLA NER 14. Surtouter med .. fälld krage och enkla ärmuppslag. SPF 1855, s. 289.
b) sömnad. i uttr. fälla en söm, lägga sömmens kanter över åt den ena sidan o. där sy dem fast till tyget osv. med en ny söm; fälla en kant, vika in kanten av ett tygstycke osv. o. sy det invikna fast med fållstygn; fälla veck, lägga veck på ett tygstycke l. ett plagg o. sy l. pressa dessa fast. Om qvällarne sitter hon (som vill vara modern) och tar upp sömmar, fäller veck, eller syr in. Strindberg SvÖ 3: 198 (1890). Förbundet 1907, nr 10, s. 7.
c) [ombildat av t. gefalten] (†) knäppa i hop (händerna); anträffat bl. i p. pf. Fal vppå knää, eller stat medh fäldna hender, och medh vplyfft öghon åth himmelen (då du beder). PJGothus Luther Sät F 5 b (1593).
Särskilda förbindelser: FÄLLA AV10 4. [fsv. fälla af i bet. 2] jfr AVFÄLLA. särsk.
1) (numera föga br.) till 4: fälla; äv. bildl. Fälla aff blomstren. Linc. (1640; under defloreo). Wallin Vitt. 1: 309 (1837).
2) (†) till 27: slå av, avdraga, minska. Tiderus GrLat. 139 (1626). Sälljaren (bör) fälla af i penningom, efter ty wahran sämbre är. Abrahamsson 536 (1726).
3) (bygdemålsfärgat, numera föga br.) sjöt. till 28: falla, falla av; äv. bildl. Er konst blir fälla af och efter tiden styra. Bergklint Vitt. 92 (1764). Topelius Planet. 2: 6 (1889).
FÄLLA AV SIG. (†) till 8: avsöndra, avla av sig. Odins ring Dröpner, som hvarje nionde natt fällde af sig åtta nya guldringar. Holmberg Nordb. 394 (1854).
FÄLLA BAKÅT10 40, äv. 3~2. (föga br.) till 23: lägga bakåt, luta bakåt. Fälla bokstäfverna bakåt. JALundell i Landsm. 1: 151 (1879).
FÄLLA BORT. (†) till 3: tappa bort, förlora; jfr BORT-FÄLLA. Han fälde bort sin klocka. Serenius (1741). ZTopelius (1831) hos Vasenius Top. 1: 378.
FÄLLA EFTER SIG10 32 0, äv. 40 0. (föga br. utom i Finl.) till 8 a. Den dynga, som Boskapen om nätterna fälla efter sig i Fä-huset. Kalm Resa 1: 131 (1753).
FÄLLA FRAM10 4. särsk. (†) till 21 e: komma fram med, yttra. Tå nu Biskopen aff Arras fälte fram någre vndsäyelse Ord, vnderskreff Landgrefwen. Schroderus Os. III. 1: 292 (1635).
FÄLLA IGEN10 04. jfr IGENFÄLLA.
1) (numera knappast br.) till 18 b: gm förhuggningar tillspärra (en väg l. dyl.). Schroderus Liv. 198 (1626). Fienden (hade) fällt igen wägen för oss. KKD 1: 161 (1708).
2) till 22: fälla ihop, slå ned, sluta, tillstänga. Weste (1807). Fotsacken .. fälles igen som locket på en låda. Heidenstam Tank. 195 (1899).
FÄLLA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, stundom HOP4. jfr HOPFÄLLA.
1) till 22: lägga l. vika l. slå ihop (ngt som kan dragas l. spännas l. läggas l. slås ut). Fälla ihop paraplyet, solfjädern. 1 litet rödt bord att fälla ihop. VTrolle (1770) hos Trolle-Bonde Hesselby 125.
2) (numera föga br.) till 30: foga ihop. Murenius AV 335 (1656). Ståckarne i väggen fältes i hörnen af byggningen tilhopa utan utstående knutar. Kalm Resa 3: 375 (1761).
FÄLLA IN10 4. jfr INFÄLLA. särsk.
1) (†) till 2: låta infalla; jfr FALLA IN 4. Ingen .. insiö finnes (där) .. som skulle sin ypning fälla in i Hafwet. Rudbeck Atl. 3: 607 (1698).
2) (†) till 29 slutet: rikta (ngt) in (i ngt). (Generalmajoren) fäller alla 6 styckena in i (det hotade fästnings-)verket, laddade med carduser. Kurck Lefn. 124 (1705).
3) till 30: infoga l. inpassa (ngt i ngt, särsk. i en därför enkom avsedd l. tillpassad fördjupning). Fälla stockar in i varandra. En fördjupning (i skenbenets ända), i hvilken ett utskott på mellanfotsbenet fälles in. NF 5: 1439 (1882). 2UB 1: 6 (1897). särsk. (†) med avs. på spik l. dyl.: slå in. Meurman (1846).
FÄLLA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. [fsv. fälla nidher] jfr NEDFÄLLA. särsk.
1) (numera nästan bl. i Finl.) till 1: låta (ngt) falla ned, släppa ned; äv. refl. Weise 1: 141 (1769). (Fåglarna) fälla ned på mig, fan vet, hvad för smått. CFDahlgren 1: 84 (1826); jfr FÄLLA, v. 8 a. Små, .. svarta skalbaggar, vilka, då de vidröras, fälla sig ned till marken. KalSvFolkskV 1909, s. 157.
2) (numera föga br.) till 3: tappa, förlora; stundom: spilla. ConsAcAboP 2: 14 (1654). Jag fälde ned altsammans (saltet) på duken i halfva vägen. Kling Spect. F 1 b (1735). Almqvist Col. 71 (1835). Om jag en maska fäller ner. BEMalmström 6: 111 (1842); jfr FÄLLA, v. 3 slutet.
3) (numera föga br.) till 8, 9: avsöndra, avsätta, utfälla. VetAH 1781, s. 160. Vatnet .. blef välsmakeligit, sedan det fält ned til botn all sin orenlighet. Thunberg Resa 1: 109 (1788).
4) (numera föga br.) till 11: lägga ned, lägga bort, lägga undan. Bellman SkrNS 1: 175 (c. 1770). (Därpå) fällde några bland skeppen ned årorna, och inställde rodden. Höijer Thukyd. 1: 289 (1831).
5) [fsv. fælla niþer] (†) till 12: uraktlåta, försumma. Ho som fäller nid it daxuärcke, böte — 3 m(ar)k. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 86 (c. 1600).
6) (föga br.) till 13: kasta ned; äv. bildl. Reenhielm OTryggv. 240 (1691). Midnatten öfver verlden / fäller allt tyngre sin skugga ned. Sturzen-Becker 5: 93 (1862); jfr 12. (knappast br.) låta (ngt) hastigt l. våldsamt falla ned (på ngt). Hagberg Shaksp. 6: 361 (1849). Nu på den mindres hjelm sin klubba ner / Med båda händer grofve resen fäller. Kullberg Ariosto 1: 302 (1865).
7) intr., till 14: slå ned; numera bl. jäg. Så frampt icke .. (bomben) fäller just ned uppå menniskian. KKD 1: 266 (1709). Mot hösten fälla änderna ner utåt skären. Källström Jagt 179 (1850).
8) (numera föga br.) till 17: störta omkull, slå omkull. Serenius (1741). Lars .. hade .. fällt ner det gamla märket .. och vräkt det .. i Vettern. Rydberg Vap. 65 (1891; med avs. på en runsten).
9) till 18: hugga ned, hugga omkull.
a) (†) till 18 a. Så fälle Eder hand ett brotzligt Hufwud nehr. ÖB 134 (c. 1712).
b) till 18 b. KKD 7: 23 (1702). Fäll ned dessa onyttiga buskar. Wetterbergh Genrem. 309 (1842).
10) till 22.
a) släppa ned, låta falla, draga ned. Serenius 278 (1741). Fäll ner rullgardinen til hälften. Envallsson Cass. 24 (1784). En .. fallbrygga, som .. drogs upp om kvällarne och fälldes ner om morgnarne. Rydberg Vap. 32 (1891).
b) (†) till 22 b β: fira ned, stryka. Danska standaret på tornet Tre Kronor fälles ned, och det Svenska uppreses. Gustaf III 2: 47 (c. 1785).
c) spänna ned, slå ned. Fälla ned paraplyet, hanen på geväret. En betjentgosse öppnade vagnsdörren och fälde ned fotsteget. Lönnberg Cas. 5 (1882).
11) till 23: sänka, fälla. I Landzknechter, feller idre spetzser nidh / Och specker hans lif! Hund E14 402 (1605). Tegnér (WB) 2: 6 (c. 1807; med avs. på mast).
12) till 25: sänka (ned). Sylvius Curtius 643 (1682). Den illistiga lilla ungen fäller ned sina ögon. Nyblom Hum. 137 (1874). (föga br.) refl. Gossen hängde i tallen, lockade Elgen som kom, då Gossen fällde sig ned på honom. VetAH 1819, s. 228.
13) (numera föga br.) till 29; med avs. på vinkelrät linje: draga nedåt. (Då) fäller man ända nedh (dvs. rakt ned), eller .. ända opp perpendicular Blind-Linier. Rålamb 8: 24 (1691).
14) till 32 a: vika ned. Fälla ned kragen på rocken.
15) sömnad. till 32 b: fälla. Den främre kanten på framstycket omgifves af en .. tygremsa .., hvilken sedan fälles ned. Freja 1873, s. 46.
FÄLLA OMKULL10 04, äv. (vard.) IKULL04, äv. KULL4. jfr KULLFÄLLA.
1) (mindre br.) till 17, 18, 19: störta omkull, hugga omkull, slå omkull. Ehrenadler Tel. 949 (1723). Den Evige fäller / Ej trädet omkull. Wallin Vitt. 1: 144 (1838; i bild).
2) (†) till 19 d: tillintetgöra, göra slut på. Mitt lijf det (dvs. mordstålet) skall för Didos fall på stunden omkull fälla. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 125.
FÄLLA SÖNDER10 40.
1) (numera bl. i Finl., mindre br.) till 3: tappa (ngt) så att det går sönder, slå (ngt) sönder gm att tappa (det). Keppilander hade fält för honom et glaas sönder. ConsAcAboP 5: 306 (1682).
2) (†) tr. till FALLA SÖNDER: komma (ngt) att falla sönder, sönderdela. Fällas sönder til et fint damb. VetAH 1780, s. 3.
FÄLLA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. jfr SAMMANFÄLLA.
1) till 22: fälla ihop. (Instrumentet) kan .. fällas tilsammans, som en måtstock. König Mec. 61 (1752). (Örnen) fällde samman vingarna. Lagerlöf Holg. 2: 249 (1907).
2) till 30: medelst infällning foga samman. Stockarne (måste) .. fällas tätt tilsamman. Brauner Åker 119 (1752).
FÄLLA UNDAN10 40 l. 32. (bygdemålsfärgat, numera föga br.) sjöt. till 28; intr.: falla undan; äv. bildl.: giva vika l. dyl. Gifva tapt och fälla undan. Lundberg Paulson Erasmus 148 (1728). Fälla undan för vinden. Serenius 278 (1741).
FÄLLA UPP10 4 l. OPP4. slå upp, vika upp; jfr UPPFÄLLA.
1) till 22, 23. Han fick en mordisk uppsyn och fällde upp kniven. (Järnluckan) fälldes upp .. i Skårstenen och täpte honom jämt. Barchæus LandthHall. 28 (1773).
2) till 32 a. Jag frös och fällde upp kragen. Bergman Dröm. 250 (1904).
FÄLLA UT10 4. jfr UTFÄLLA. särsk.
1) i sht kem. till 9: utfälla. VetAH 1802, s. 69. bildl. Den .. uppfattning .., som fällts ut ur adertonhundratalets erfarenheter. Böök ResTyskl. 150 (1916).
2) (†) landt. till 23 b: plöja (åker) så att tiltorna läggas utåt mot åkerns kanter. Där den ene Bonden fäller ut sin åker, kommer hans granne efter, och ryggar sin. VetAH 1754, s. 112.
FÄLLA ÖVER10 40.
1) till 32 a: vika (ngt) ned över (ngt). Hon band på mig den hvita skjortkragen, som fälldes öfver tröjan. Rydberg (c. 1860) hos Warburg Rydbg 1: 35.
2) sömnad. till 32 b. Den andra delen af tyget (vikes över) och, som vi kalla det, fälles öfver, medelst fållstygn. AHB 34: 16 (1869).
Ssgr: A: (4, 5) FÄLL-ANDRAKE~020 l. (i södra o. sydvästra Sv.) -ANDRIK. (bygdemålsfärgat) jäg. ruggande hanne av gräsand. TJäg. 1832, s. 258.
-ARM, r. l. m.
1) sjöt. till 22 a, benämning på kring en dobb rörliga järnklykor i fartygssidan i vilka pliktankaret vanligen vilar o. som svängas om o. falla ned, då ankaret skall fällas. Lavén Sjövet. 50 (1853).
2) tekn. till 23 a: arm (se ARM, sbst. III 4) som är så inrättad att den kan höjas o. sänkas. TT 1889, s. 87.
(22, 25) -BALK. (†) i fråga om ladubyggnad l. dyl.: stock (l. väggavdelning?) som kan höjas l. sänkas i (resp. insättas i l. tagas ut från) därför inrättade spår i byggnadens vertikala stolpar. Brauner Åker 57 (1752). Dens. Bosk. 145 (1756).
(4, 5) -BARK. bot. bark som (i större l. mindre stycken) lossnar o. avfaller (på grund av korkbildning i innanför varande barklager); äv. oeg., om den skrovliga bark som ofta finnes på (nedre delen av) stammen hos många äldre träd, såsom ek, björk m. fl. Areschoug LbBot. 160 (1863). NF 5: 564 (1882).
(22, 23 a, 25) -BOM. (fäll- 1734 osv. fälle- 16181838 (: fällebomslås)) bom som kan nedfällas l. nedsläppas (antingen så att dess ena förut uppresta ända sänkes ned horisontalt l. så att hela bommen nedsläppes l. nedlägges resp. nedfaller), slagbom; jfr FALL-BOM. Fällebommen .. var fälld uppå förstugudörren. NorrlS 316 (cit. fr. 1618). Weste (1807). (Grindarna) ersättas af fällbommar, som genom ledningar från stationen kunna nedfällas. TT 1900, B. s. 104. särsk.
a) (i sht förr) om dylik bom (ofta beslagen med järnspetsar) som spärrar ingången till fästning (äv. oeg. om fällgaller) l. till en stad (ofta liktydigt med: tullbom). Serenius (1734; under portcullis). Wingård Minn. 3: 58 (1846). Berndtson (1880).
b) (förr) om tung i linor upphängd bjälke som från muren av ett belägrat värk släpptes ned för att krossa stormstegar o. d. Fällebommarne (släpptes) neder, som slogo af (storm-)Stegarne, och folket ihjäl. GbgMag. 1760, s. 324 (i skildring av Gullbergs belägring 1612). IllSvH 4: 36 (1878).
c) [jfr t. falle] (†) tekn. på lås: låskolv; urspr. sannol.: klinka. En ny, med Regel och Fälle-bom försedd, Lås. VDAkt. 1779, nr 271. Hahnsson (1896).
d) tekn. bom l. hake som griper in i en urtagning. (Till) Brömsverket (hör) .. Fällbommen .. eller Öfverbommen, som nedtryckes på brömsskifvans öfra kant. Rinman 2: 778 (1789).
-BOMS-FJÄDER. (†) tekn. Dhen stora fällebohms fiädren (dvs. spärrhaksfjädern) i uhrwärcket. VDR 1703, s. 1087.
-BOMS-LÅS. [jfr d. fallelaas] tekn. VGR 1795, Verif. s. 147. Fällbomslås, som blott har en regel eller låskolf med tillhörande nyckel och der hela låsinredningen ligger aldeles obetäckt. Rothstein Byggn. 502 (1859).
(22, 23 a) -BORD. (fäll- 1638 osv. fälle- 16671828) (numera föga br.) bord med skivor som kunna fällas ned (klaffbord) l. skjutas samman; äv. (i fråga om ä. förh. bland allmogen): bord som kan fällas ned från väggen l. dyl.; jfr FÅLL-BORD, FALL-BORD. 1 gl. Fällebordh uthan låda. BoupptSthm 19/6 1667, s. 632. Dalin (1851).
(22, 23 a) -BRO. upp- o. nedfällbar bro; jfr FALL-, VIND-BRO. Linc. Kkk 5 a (1640). VFl. 1909, s. 101.
(22, 23 a) -BRYGGA, r. l. f. jfr -BRO, ävensom FALL-, VIND-BRYGGA. Lind (1749). Vid ändarne äro (boggi-)vagnarne försedda med rymliga plattformar med fällbryggor för bildande af öfvergång till angränsande vagnar. TT 1899, M. s. 1.
(22, 23 a) -BYRÅ. (†) byrå med klaff, klaffbyrå, chiffonjé. Rothof 642 (1762).
(22, 23 a) -BÄNK. (fäll- 1668 osv. fälle- 1678 (: fälde-) 1805) (numera bl. i fråga om i sht äldre förh. på landsbygden) fållbänk; jfr FALL-BÄNK. BoupptSthm 24/1 1668, s. 276. Dalin Vitt. 4: 350 (1744). 1 fällbänk med sängkläder. BoupptVäxiö 1914.
-DÖRR.
1) (föga br.) till 22: falldörr (se d. o. 3). Nilsson Fauna 1: 209 (1820).
2) [jfr eng. folding-door] (†) klaffdörr, flygeldörr? (Att) kasta oreenligheet .. (ut på gatan) förbiudes, men eij att hafwa fälldörar och wagnsportar åth gathan. FörarbSvLag 1: 491 (1693).
(22) -FÖNSTER. (föga br.) skjutfönster. Dalin (1851). Berger Ysaïl 238 (1905).
(22) -GALLER. galler som efter behag kan fällas ned l. dragas (slås) upp.
a) [jfr eng. falling grate] om galler att släppa ned i portvalv till fästningar o. d. för att tillspärra dessa. Sturtzenbecher Förel. I. 2: 59 (1795). Mankell Fältsl. 150 (1857).
b) å hjälm: upp- o. nedfällbart visir. Björkegren (1786; under visière). Auerbach (1908).
(22, 23 a) -HAKE. (fäll- 1788 osv. fälle- 16581663) [jfr t. fallhaken] tekn. hake som kan fällas ned (i därför avsedd urtagning l. dyl.). 3. (låsar) .. en medh 3 dubbel fälle hakar. VDR 1658—59, s. 5. Tråden som skall verka på fällhaken (till rävsaxen). Swederus Jagt 119 (1832). Konow (1887).
(22) -HINNA, r. l. f. (†) anat. blinkhinna. Bergman Jordkl. 407 (1766).
(22) -KNIV. (fäl(l)- (fäldt-) 1691 osv. fälle- 16681908 (bygdemålsfärgat)) kniv vars blad kan fällas ned i skaftet; vanl. om större dylik kniv att slöjda med, att äta med l. dyl.; jfr FÅLL-KNIV. BoupptSthm 15/6 1668, s. 1127. (Folket i Roslagen) taga till fällekniffwen i slagzmål. Bolinus Dagb. 61 (1674). Gå dubbel som en hopslagen fällkniv. Törneros Brev 1: 257 (1825; uppl. 1925). jfr TÄLJ-FÄLLKNIV.
(32 a) -KRAGE.
1) (föga br.) nedliggande krage. Westee (1842). Frack .. med ståndkrage eller fällkrage. SD(L) 1898, nr 478, s. 3.
2) (förr) kort överplagg (urspr. ett slags lös krage till slängkappa l. kapprock) utan ärmar som bäres utanpå den övriga dräkten; jfr KRAGE. En .. blå Slängkappa .. Fällkragen försedd med blybitar i ändarne. DA 1793, nr 242, s. 3. Læstadius 1Journ. 126 (1831). Spak Unif. 36 (1890).
(22) -KUR, pl. -ar. (föga br.) upp- o. nedfällbar vagnskur. DA 1793, nr 86, s. 3. Crusenstolpe Mor. 6: 471 (1844).
(29) -LINJE. (†) mat. mot basen vinkelrät linje, ordinata. Swedenborg Reg. 5 (1718).
(22) -LUCKA.
1) (mindre br.) = FALL-LUCKA 1. Linné Skr. 5: 14 (1732). WoH (1904). särsk. (†) anat. i överförd anv., om hjärtats o. de stora blod- o. lymfkärlens klaffar l. valvler. VetAH 1778, s. 81. Nordforss (1805).
2) (föga br.) = FALL-LUCKA 2. Räf-båsar .. med fäll-lucka ofvantill. NorrlS 119 (1802). Lundell (1893).
3) (föga br.) = FALL-LUCKA 3. Der voro oräknelige fälluckor, som dock voro fördolde. SedolärMercur. 2: nr 10, s. 5 (1731). VL 1901, nr 59, s. 2.
(18 e) -MASK. sammanfattande folklig benämning på insektlarver (särsk. larver av ett nattfly Agrotis (Noctua) segetum Hübn. o. av en knäppare Agriotes (Elater) lineatus Lin.) vilka aväta sädesplantorna (särsk. rågbrodden) strax under jordytan, så att plantorna falla ned o. vissna; äv. om åkersnigeln. Arrhenius Jordbr. 2: 107 (1860). LB 2: 219 (1900).
(17) -PINNE. (i fackspr.) å giller o. d.: pinne inrättad att lätt lossna l. falla o. därvid lösgöra den uppgillrade fallämmen l. dyl., gillersticka, gillerpinne, ställpinne. Weste (1807). WoJ (1891).
(22) -PORT. [fsv. fälleporter] (föga br.) nedfällbar o. uppdragbar port. HB 2: 97 (1574; i fråga om en ingång på Kalmar slott). Polhem .. använde .. ”fällportar” (till slussportar), hvilka medels ett med motvikt försedt spel kunde höjas och sänkas. TT 1895, Allm. s. 118.
(23 a) -SIKTE. mil. o. jäg. sikte å eldvapen som huvudsakligen utgöres av en klaff som kan resas upp o. läggas ner efter godtycke, klaffsikte. Källström Jagt 113 (1850).
(4) -SJUKA, r. l. f. (†) benämning på en viss sjukdom hos renar, utmärkt gm svullnad i låren varvid stycken av köttet avlossas. Linné Skr. 5: 151 (1732). Möller (1790, 1807).
(22) -SKAFTS-KNIV. (numera bl. i Finl. o. Norrl.) fällkniv. BoupptSthm 18/8 1675. Hahnsson (1896).
(22) -SPJÄLL. (†) yttre, över skorstenspipan nedfällbart spjäll? OfferdalKArk. N II 1, s. 16 (1685). Toppen af skorsten (var) försedd med ett väl slutande fällspjäll. JernkA 1827, s. 517.
(22) -STOCK. jäg. = FALL-STOCK. Nilsson Fauna 1: 33, 37 (1820). Därs. 156 (1847).
(22) -STOL. (fälle- 1674) [jfr FÅTÖLJ] stol som kan fällas ihop; jfr FÄLT-STOL; äv. om vilstol av viss konstruktion. BoupptSthm 18/3 1670, s. 398. Lundquist Konstn. 25 (1890). En af dessa fällstolar, som damerna använda i kyrkorna för att sitta på. Hillman SpNov. 7 (1896).
(32 b) -SÖM, r. sömnad. NJournD 1858, s. 124. Fällsöm sys med två sömmar; vid den första sammansys de två tygstyckena, vid den andra invikes och tillsys den ena kanten öfver den andra. NF 20: 870 (1897).
(18 b) -YXA. (i Skåne, bygdemålsfärgat) långskaftad yxa (att fälla träd med), huggyxa, vedyxa. Nilsson Ur. I. 1: 55 (1839).
B (†): FÄLLE-BOM, -BORD, -BÄNK, se A.
(jfr 17) -GAMMAL. [jfr ä. d. fældgammel, ävensom FALLE-GAMMAL] utgammal o. skröplig. Hans hustru .., huilken är en fellegammall quinna. VRP 4/2 1625, s. 131. HSH 39: 295 (1644).
-KNIV, sbst.2 (sbst.1 se FÄLL, sbst.1 ssgr), se A.
(18 b) -MEDE. [jfr ä. d. mede, skära] ett slags grov kniv med kort skaft att fälla löv o. ris med? Timber mede .. Felle mede. VgFmT I. 8—9: 90 (1554).
-STOL, se A.
Avledn.: FÄLLARE, om person m., om sak r. l. m. särsk.
1) till 18. Schultze Ordb. 990 (c. 1755). En af karlarna .. kallades fällarn och hade till uppgift att hugga ned björkar tillreds åt dem, som kommo efter med kvistningen. NKeyland i Fatab. 1911, s. 103 (i fråga om lövtäkt i Värml. i slutet av 1800-talet). jfr VED-FÄLLARE.
2) till 22 a: fällarm; i ssgn ANKAR-FÄLLARE.
FÄLLBAR, adj. som kan fällas; särsk.
1) kem. till 9. Salter, fällbara med salpetersyrad silfveroxid. Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 185.
2) till 22: som kan fällas upp o. ned; äv.: som kan fällas i hop. Redskapslådan .. har .. 2 fällbara handtag. De Ron o. Virgin I. 5—7: 76 (1887). De öfre rutorna (äro) fällbara inåt. Arcadius Folksk. 30 (1903).
3) (numera nästan bl. i Finl.) till 25 b: sänkbar. Genom fällandet af fällbara Sjöar. VexiöBl. 1815, nr 15, s. 3.
FÄLLBARHET, r. l. f.
-FÄLLELSE, r. l. f. i ssgn DOMFÄLLELSE.
FÄLLNING, se d. o.
Spoiler title