SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FÅLLA fol3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (äv. konkretare: fåll, Sönnerberg Loder 448 (1799)).
Ordformer
(folla 15601749. fålla 1541 osv. fall- i ssgr)
Etymologi
[fsv. falda, motsv. d. folde, isl. falda, got. falþan, mnt. volden, fht. faltan, faldan, t. falten, urspr. ett reduplicerande verb; till samma rot som föreligger i -FALD, adj.-suffix; i nu br. anv. uppfattas ordet närmast ss. avledn. till FÅLL, sbst.1]
1) (†) motsv. FÅLL, sbst.1 1: vika samman (ngt), lägga samman (ngt). Helsingius K 2 a (1587). Lind (1749). (Insektvingar som, då insekten vilar) hvarken fållas, rullas eller annars hopläggas. Retzius Djurr. 183 (1772).
2) (†) motsv. FÅLL, sbst.1 1: förse (ngt) med veck l. rynkor o. d., vecka, rynka; särsk. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. (ofta, motsv. FÅLL, sbst.1 1 a, naturvet.): försedd med veck, rynkor, vulster o. d. Siide och follede kiortler. GR 29: 442 (1560). Fållad .. (dvs.) med höge, trubbige och ojämne fåror. Retzius Djurr. 204 (1772). Marklin Illiger 324 (1818). — särsk. refl. (Man) låter Lifmodren sakta fålla och ryncka sig omkring handen. Hoorn Jordg. 2: 19 (1723).
3) motsv. FÅLL, sbst.1 2.
a) förse (ngt) med fåll, kant, bräm o. d.; göra l. sy fåll på (ngt); äv. bildl. Fålla näsdukar. Schroderus Comenius 504 (1639). Alla segel fållas rundt ikring för att göra dem starkare. Frick o. Trolle 79 (1872). — jfr BRED-, SMAL-FÅLLAD m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl.: kanta, bräma; utom med nära anslutning till den eg. bet. föga br. Skyarna fållas / Med gull. Sehlstedt 3: 27 (1867). De små husen, som fållade Teneriffas bergiga fot. Essén KessGen. 78 (1915).
b) (mindre br.) med obj. betecknande fåll, kant o. d.: sy, sömma. Een boorda omkring hoffuudzsmoghet fållat, at thet icke skulle gå sönder. 2Mos. 39: 23 (Bib. 1541). Bred fåll bör alltid tråcklas, innan den fållas, ty utan detta försigtighetsmått blir den lätt ojemn och ”dragen”. Berg Handarb. 22 (1873).
Särskilda förb.: FÅLLA IHOP l. TILLHOPA. (†) jfr HOPFÅLLA, TILLHOPAFÅLLA.
1) till 1: vika l. lägga samman. VetAH 1812, s. 128.
2) till 3 b, med obj. betecknande kant o. d.: sömma. 2Mos. 28: 32 (Bib. 1541).
FÅLLA SAMMAN l. TILLSAMMAN(S). (†) till 1: vika l. lägga samman; äv.: knäppa (händerna). Wollimhaus Ind. (1652). Lagerström Bunyan 1: 44 (1727). jfr SAMMANFÅLLA.
FÅLLA SIG INÅT. (†) till 1: vika sig inåt. Kanterna (på laven) fålla sig merendels inåt emot stenen där Lafven växer. VetAH 1794, s. 98.
FÅLLA TILLHOPA, se FÅLLA IHOP.
FÅLLA TILLSAMMAN(S), se FÅLLA SAMMAN.
FÅLLA UPP10 4 l. OPP4.
1) (†) till 1: vika upp (ngt). Linc. (1640). IndSvec. (1641). särsk. med avs. på klänningskjol: vika upp, slå upp (en klänningskjol, så att den icke rör vid marken o. blir våt l. smutsig); äv. abs. i förb. fålla upp om(kring) sig. Weste (1807). Cavallin (1875).
2) till 2: (gm att avtaga l. vika upp nedre kanten av en kjol, en klänningsvåd o. dyl. o. sy en ny fåll) göra (kjolen l. våden) kortare; äv.: sy fåll (på en kjol, ett tyg o. d.). Klänningskjolen, som vid starten ansågs vara överdrivet modern i fråga om korthet, blev snart genomvåt .. och måste .. fållas upp ett stycke till. TurÅ 1919, s. 230. jfr UPPFÅLLA.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Jfr ssgrna under FÅLL, sbst.1): A: FÅLL-BORD, förr äv. FALL-BORD. (fall- 16591852. fåll- 1753. fålle- 1554) [fsv. faldabordh, ”fålleskiva”; formen fall- utgår kanske delvis från FALLA, v.] (†) bord vars skiva kan fällas ned, slagbord; äv.: nedfällbar bordsskiva, fastsatt i en vägg; jfr FÄLL-BORD. VgFmT I. 8—9: 90 (1554). Kalm Resa 1: 123 (1753). GotlLT 1852, nr 52, s. 4.
-BÄNK, förr äv. FALL-BÄNK. (fall- 16581893. falle- 1654 (: Fallebäncks Järn). fol(l)- 16421879. fål- 16201686. fåll c. 1621 osv. [sv. dial. (Skåne) fållbänk, säng som fälles tillsammans om dagen o. uppreses mot väggen (Rietz); jfr d. foldebænk samt etymol. avd. under -BORD] (i sht förr) bänk, bord l. skåp som därjämte kan användas ss. säng, därigm att på den som sängplats inredda bänken sätet uppfälles, l. därigm att en i bordet l. skåpets underdel inskjuten sängplats utdrages l. dyl. VgFmT II. 1: 56 (efter handl. fr. 1565). En grön wändstohl medh fallbänk utj. BoupptSthm 25/8 1658. Gubben satte sig tryggt ned på en fållbänk. Dalin Arg. 1: 57 (1754; uppl. 1733: Fallbänk). Köksbordet, så inrättadt inunder, att det kunde fällas ut och blifva en säng åt Pigorna, eller så kallad follbänk. MeddNordM 1897, s. 60 (1824). Erixon Möbl. 1: XXIV (1926). -BÄNKS-JÄRN. gångjärn medelst vilket fållbänkens rörliga del (lock) kan fällas upp o. ned. OrdnLilleTull. 1658, s. D 3 a. OrdnLilleTull. 1686, s. G 2 b. — -KNIV. (†) kniv med i skaftet nedfällbart blad, fällkniv. Sjögren (1795). BoupptVäxiö 1832. — (3) -STYNG. handarb. styng som användes vid fållning; jfr FÄLL-STYNG. AHB 34: 16 (1869). SFS 1906, nr 10, s. 48.
B (†): FÅLLE-BORD, -BÄNK (FALLE-), -BÄNKS-JÄRN, -KNIV, se A.
-SKIVA, r. l. f. ned- o. uppfällbar bordsskiva, fastsatt i vägg. VRP 12/2 1723 (1670).
Avledn.: FÅLLELIG, adj. (†) till 2: som kan veckas l. rynkas. Cellarius 148 (1699). Hamb. (1700).
Spoiler title