SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRAKT förak4t l. fœr-, sbst.2, n. ((†) r. l. f. Messenius Svanhv. 14 (1613), KFÅrsb. 1913, s. 284 (1730)); best. -et.
Ordformer
(-acht(t) 15881756. -act 1633. -agt 17731799 (: föragtfulla). -akt (-ackt) 1614 osv.)
Etymologi
[liksom d. foragt av mnt. voracht, vbalsbst. till vorachten (se FÖRAKTA, v.2)]
handlingen att förakta (ngn l. ngt) l. förhållandet att ngn l. ngt blir föraktad (föraktat); ofta i förb. förakt för, förr äv. av l. emot l. (ngn l. ngt); förr äv. med objektiv genitiv (l. däremot svarande uttr.); förr särsk. i vissa numera obr. uttr. ss. vara l. stå i förakt, komma l. råka i l. på förakt, falla i förakt o. d., hava l. komma l. bringa (ngn l. ngt) i förakt o. d.
a) motsv. FÖRAKTA, v.2 a: brist på aktning l. vördnad (för ngn), missaktning, ringaktning, vanvördnad; känsla av ovilja (emot) l. avsky (för ngn l. ngns handlingssätt l. karaktär o. d.). Visa ngn förakt. Hysa förakt för ngn. Vara föremål för allmänt förakt. Prisgiva någon l. ngns gärning o. d. åt (det allmänna) föraktet. Se på ngn med djupt (stolt) förakt. Behandla ngn med kallt förakt. Med en åtbörd av förakt. Han väcker (l. ingiver) förakt mera än medlidande. JErici (1588) i 2Saml. 4: 176. Sij, Wällusten hon framhastar med pracht / Och hafwer Dygden i stoor föracht. Rudbeckius Starcke B 3 b (1624). Schroderus Os. III. 1: 341 (1635). Pharisaiskt föracht emoot andre Menniskior. Muræus Arndt 1: 30 (1647). Wårt elände, fattigdom, bedröfwelse, förackt, demödighet skal räknas och anses in för Gud, som en prydning och herlighet. Spegel Pass. 78 (c. 1680). Han var i et stort föracht hos alla Menniskior. Lagerström Bunyan 1: 99 (1727). (Sv.) Komma en i förackt, (eng.) To bring one into disesteem. Widegren (1788). Minst stå handtverkarne i förakt hos Corinthierne. Carlstedt Her. 1: 356 (1832). Föraktet för öfverheten. Wijkander OSam 30 (1875). Med ett förnämt förakt behandlade han sina motståndare. De Geer Minn. 2: 61 (1892). — jfr GUDS-, KVINNO-, MÄNNISKO-, SJÄLV-FÖRAKT m. fl. — särsk. (†) övergående i bet.: nedsättande tal o. d. (om ngn), hån, försmädelse, smälek, skymf; särsk. i uttr. göra förakt av (ngn; jfr b α), håna, försmäda (ngn), göra spe av (ngn). RA 3: 171 (1593). Hwadh haffuer tu sacht, / Min Herre alt til stoor föracht. Messenius Svanhv. 14 (1613). Herren Jesus .. / Stod på korszet i föracht. Ps. 1695, 278: 6. Den dåraktige gör förakt af Nästan i nöden. Nicander SalOrdspr. 24 (1760). Ödmann AnvPred. 88 (1807).
b) motsv. FÖRAKTA, v.2 b: ringaktning (för ngt), brist på uppskattning (av ngt), underskattande (av ngt); ofta övergående i bet.: försmående (av ngt), hånfullt avvisande (av ngt) o. d. Ded som föracht werdt ähr, ded förachta. AOxenstierna Bref 4: 360 (1647). (Inblandningen av främmande ord i talet) Lärer .. ock understundom .. komma af sitt egit modersmåls förakt. Hof Skrifs. 32 (1753). Landtlefnaden begynte komma i förackt. Botin Hem. 197 (1755). Det Brittiska föragtet för alt hvad utländskt är. Lanærus Försök 74 (1788). Förakt för rikedom. Agardh ThSkr. 1: 66 (1843, 1855). Hvarigenom visar en menniska förakt för predikan och Guds ord? Kat. 1878, nr 39. Lättja .. och förakt för vanligt arbete. EkonS 1: 211 (1891). — jfr LAG-, RELIGIONS-, VÄRLDS-FÖRAKT m. fl. — särsk.
α) (†) i uttr. göra förakt av (ngt; jfr a slutet), förakta (ngt). Om hoon upsåtl(igen) giorde föracht af sine Saligheets medel. OfferdalKArk. N I 1, s. 103 (1717). Det föracht hon giör af fåfäng prydning. Ehrenadler Tel. 926 (1723).
β) (†) motsv. FÖRAKTA, v.2 b α. Det leda stongejernet, som nu i Bergslagerna slåss, måste förbiudass at utföra, på det at vårt jern icke må komma i föract utrikess. OxBr. 11: 73 (1633). PrivBergsbr. 1649, s. E 2 b.
γ) motsv. FÖRAKTA, v.2 b δ. Att gälda med förakt, föraktets oförrätt. Leopold 1: 31 (1790). Från man till man, från trakt till trakt / det (dvs. ryktet om förräderiet) möttes blott af stolt förakt. Runeberg ESkr. 1: 3 (1852). — jfr DÖDS-FÖRAKT.
Ssgr (till a o. b): FÖRAKT-FULL. som visar l. röjer l. innebär förakt, föraktlig (se d. o. 2). O icke denna mörka föragtfulla upsyn! Rutström Schiller 67 (1799). Grekerna betraktade med föraktfull undran egyptiernas egendomliga bruk. Boëthius HistLäsn. 1: 21 (1895). Ögonen .. blickade föraktfullt ned på hopen. Hallström Than. 34 (1900).
-VÄRD, adj. (numera bl. tillf.) som är värd att föraktas, värd (endast) förakt, föraktlig (se d. o. 3). MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 87. Denna föraktvärda, farliga och landfördärfveliga lasten. Tessin Bref 2: 348 (1755). Bremer Brev 3: 304 (1853).
Spoiler title
Spoiler content