SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRARE 3rare2 l. 3-, om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(-are 1538 osv. -ar Landsm. 1: 260 (1879; ss. titel framför namn). -er GR 12: 266 (1539). -ere SUFinlH 4: 233 (1614))
Etymologi
[jfr d. fører, t. führer]
vbalsbst. till FÖRA. — särsk.
1) till FÖRA 1; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; i ssgr, t. ex. AVIS-, BREV-, BUD-, LÖGN-, POST-, RAPPORT-, SMITTO-, TIDNINGS-FÖRARE m. fl.
2) till FÖRA 3: person som för ett befordrings- l. transportmedel o. d.; i sht (jfr dock b) med bestämning angivande befordringsmedlets art samt ss. senare led i ssgr. Quennerstedt Resa 177 (1867; i fråga om fartyg). Ventilkolfven H har .. öppnats medels ånga från en trevägskran i förarens hytt. TT 1899, M. s. 77 (i fråga om lokomotiv). Å automobil får ej finnas något, som från förarens plats skymmer utsikten öfver körbanan. SFS 1906, nr 90, s. 2. SDS 1926, nr 329, s. 12 (i fråga om aeroplan). — jfr (AUTOMO)BIL-, BÅT-, FLOTT-, FLYGMASKINS-, HISS-, LOK(OMOTIV)-, SKEPPS-, SPÅRVAGNS-, TÅG-, ÅNGFARTYGS-FÖRARE m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) i fråga om hästfordon o. d., närmande sig l. övergående i bet.: forkarl, forman. Weste (1807). Föraren går vid fimmelstången och hjelper. Runeberg 1: 12 (1832). SFS 1897, nr 56, s. 7.
b) ss. titel framför namnet, elliptiskt för LOKOMOTIV-, SPÅRVAGNS-FÖRARE o. d. Stockholms Rådstufvu-Rätt har beviljat offentlig stämning å Föraren Per Wilhelm Hedins borgenärer. PT 1903, nr 61 A, s. 4.
3) till FÖRA 4. — jfr BJÖRN-, BLIND-, BRUD-, DJUR-FÖRARE m. fl. — särsk.
a) (†) person som ledsagar brudgummen vid bröllopsceremonierna o. som vid bröllopskalaset för hans talan ss. värd, ”taleman”. VarR 11 (1538). (Om) wigningen skeer i affton Sången, tå ware föraren sampt brudgumme och bruudh till bordz satte när klockan ähr Sex. HSH 31: 65 (1661). BoupptSthm 1668, s. 978 Bil.
b) om person som följer o. bevakar en fånge l. fångar l. leder transporten av fångar o. d., fångförare. Eneman Resa 2: 180 (1712). Några förare följde .. (fångarna) hojtande och slogo dem med käppar som man slår laståsnor. Heidenstam End. 276 (1889).
c) person som vägleder en person l. ett sällskap på en resa l. utflykt o. d., färdledare, vägvisare; särsk. om yrkesmässig färdledare l. vägvisare (i sht vid bärgbestigningar o. d.); äv. [efter t. führer] i överförd anv., om bok o. d. som är avsedd att vägleda resande l. främlingar inom en viss ort l. trakt o. d. l. i fråga om viss samling l. utställning o. d., resehandbok, ”vägvisare”. Någre (äro) så dårachtige, at de utan eftertanka, och utan Förare gifva sig på Resan. Lagerström Bunyan 2: 123 (1727). Under en af mina resor i Schweiz hade jag en gång från Meijringen en utmärkt förare öfver Berner-Oberland. Oscar II 3: 253 (1864, 1889). Man har .. låtit affatta en ”förare” för Athén och omnäjd. LD 1906, nr 63, s. 2. — jfr ALP-, FJÄLL-, KARAVAN-FÖRARE m. fl.
d) (numera mindre br. utom ss. senare led i ssgr) person som leder l. går i spetsen (för andra l. för ngt), ledare, anförare. GR 12: 266 (1539). Heela Hoopen (följde) .. sin Förare effter. Schroderus Os. 1: 615 (1635). Tapper föhrare, giör godh fölliare. Grubb 794 (1665). En sådan förare (inom filosofien) som Fichte. Atterbom PhilH 515 (1835). Vi kunna icke tänka oss en stor historisk gärning utan en väldig förare. Kjellén Storm. 2: 224 (1905). — jfr BONDE-, HÄR-, KOR-, PARTI-, PATRULL-FÖRARE m. fl.
e) (numera föga br.) jäg. äldre, pålitlig hund som användes att vid jakt leda o. inlära de yngre hundarna, ledare. Källström Jagt 235 (1850). Dalin (1852).
f) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (förr) mil. titel för underofficer av viss grad (biträde åt fänriken). L. Paulinus Gothus MonTurb. 251 (1629). Föraren .. böhr ock hafwa noga inseende om alle Siuke wid Compagniet. Delachapelle ExBook 13 (1669). Förarens ämbete är at soulagera och hielpa sin Fändrich, uthi march bär han Fahnan, men uthi Occasioner, föllier han Fändricken och Fahnan medh sitt Kurtzgewähr. Söderman ExBook 184 (1679). KrigsVAT 1835, s. 199. Roth .. var vid utbrottet af 1808 års finska krig förare (underofficer) vid Björneborgs regemente. NF 13: 1504 (1889). Wilskman Släktb. 1: 14 (1912).
g) tekn. del av maskin l. apparat o. d. som tjänar att reglera rörelsen av en annan del, gejd. VetAH 1817, s. 204. TT 1873, s. 208. JernkA 1898, s. 74.
4) till FÖRA 10; i ssgr, t. ex. BANER-, BARDISAN-, FAN-, SPJUT-FÖRARE m. fl.
5) till FÖRA 15 (g); i ssgr, t. ex. LAG-, SAK-FÖRARE.
Ssgr (i allm. till 2): (3 f) FÖRAR- l. FÖRARE-BOSTÄLLE~020, äv. ~200. (förr) Ahlman Suppl. (1883). PT 1903, nr 102 A, s. 4.
-ELEV. Östergren (cit. fr. 1921; i fråga om motortrafik).
-HYTT. å lokomotiv, motorvagn, luftskepp m. m.: rum l. avdelning där föraren befinner sig under manövreringen; jfr -RUM. TT 1894, Allm. s. 177 (i fråga om lokomotiv). 2NF 37: 305 (1925; i fråga om luftskepp).
(3 f) -INDELNING~020. (förr) kronojord l. ränta, anslagen till avlöning åt ”förare”. (Carl Johan Spoof) befordrades .. 1796 till sergeant med furirs lön vid premiermajorens kompani af Björneborgs regemente samt erhöll 1806 förareindelning vid samma kompani. FinBiogrHb. 2025 (1903).
-MÄRKE. (Flygofficerarna buro) det smakfulla, ovala flygmärket — förare- eller spanaremärket. Knöppel Barb. 127 (1916).
-RUM. jfr -HYTT. FlygHb. 11 (1921).
Avledn.: FÖRARSKAP, n. (föga br.) särsk. till 3 d: ledarskap, anförarskap. Boklund Bost. 10 (1907).
Spoiler title
Spoiler content