SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRARGLIG förar4jlig l. fœr-, i Sveal. äv. 032, adj. -are. adv. -A (†, Cavallin Herdam. 3: 154 (i handl. fr. 1680), Serenius (1741)), -EN (†, Emporagrius Cat. A 7 a (1669), Möller (1790, 1807)), -T.
Ordformer
(-arg- 1703 osv. -arge- 15581895. -arger- c. 16301872. -lig 1558 osv.; adj. n. o. adv. -ligit 15961769)
Etymologi
[jfr d. forargelig, t. ärgerlich; till FÖRARGA]
— jfr OFÖRARGLIG.
1) (†) som kan giva anledning till att ngn förföres till synd; svårt att skilja från 2; jfr FÖRARGA 3. Undfly alt förargeligit Sällskap. Kyrkol. 11: 9 (1686). I, som .. gå edra anförtrodde Barn före, med allahanda förargelige Exempel och Odygder, såsom Fyllerij (osv.). Fernander Theatr. 103 (1695). Nohrborg 147 (c. 1765).
2) (†) som väcker l. är ägnad att väcka anstöt l. ogillande; förargelseväckande, anstötlig; sårande, stötande; jfr FÖRARGA 4. Falck Und. 123 b (1558). Och .. skola Lärarena .. fly den lättfärdigheet, som nu mycket fins hoos een partt medh .. stoore förargelige Skiortekragar. SUFinlH 5: 193 (1617). Någre Booktryckare, som eij allenast trycka fuula och förargelige Wijsor, utan och desamma genom Gåssar debitera och öfwer alt kringbära låta. AntecknSaml. 268 (1691). Med verlden förstås de oomvända menniskorna samt deras .. förargliga lefverne. Kat. 1878, nr 190.
3) (i sht vard.) som väcker l. är ägnad att väcka förtrytelse l. harm; som man är förargad över; förtretlig, harmlig; jfr FÖRARGA 5; stundom med försvagad bet., övergående i bet.: ”ledsam”, ”tråkig”. Förargligt nog började det att rägna. Det var förargligt, att jag glömde det. Det är .. ganska förargeligit at höra. Hiärne Orth. 56 (1717). Dalin Arg. 1: 56 (1733, 1754). De krypande rötterna (på kvickroten), förargerlige för åkermän och trägårdsmästare, äro en läckerhet för Svinkreatur. Fischerström Mäl. 293 (1785). Dä va en rasande förarglig händelse. Cederborgh RK 3 (1816). Jag vet ingenting mera förargerligt än dessa damer, som beständigt ligga med fingrarne i lockarne. Kullberg Mem. 1: 130 (1835). Denna signatur (dvs. F—n), hvilken Franzén allt framgent bibehöll, kunde .. lätt få en förarglig tolkning. Wirsén i 3SAH 2: 180 (1888).
4) (vard.) som är benägen för att förarga ngn, retsam; äv.: som visar l. uttalar sin förargelse (i bet. 3) (mot ngn), stygg l. elak (mot ngn); jfr FÖRARGA 5. Vad du är förarglig i dag! Och så förargligt han frågade det se'n! När hon var rik, så var hon beständigt ledsen och förarglig, men nu är hon alltid glad och vänlig. Wetterbergh Altart. 485 (1848). Denna pojkaktiga munvighet, hvilken .. längre fram skulle ådraga honom ett oförtjent rykte att vara kitslig och förarglig. Snoilsky i 3SAH 9: 26 (1894). Du vet ju att han var förarglig mot mamma för att vi fick sängarna och soffan. Öberg Makt. 2: 19 (1906).
Avledn.: FÖRARGLIGHET, r. l. f. särsk. (numera, i bet. 3 o. 4, i sht vard.) konkretare; ofta i pl. VDAkt. 1676, nr 327. särsk.
1) (†) till 1: förförelse. Beder Gud Fader i himmelen, at han wille förtaga werldennes lustar och förargeligheter. Swedberg Cat. 311 (1709).
2) (†) till 2: anstötlighet. Swedberg Ungd. 27 (1709). Serenius (1741).
3) (i sht vard.) till 3. Dalin (1851).
4) (i sht vard.) till 4. Dessa versifiserade förargligheter. Sturzen-Becker 1: 66 (1861).
Spoiler title
Spoiler content