SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRBIGÅ 3rbi~gå2 l. 3r- (förbi`gå Weste, förbi`gå´(äv. fö`rbigå´) Dalin), v. -går, -gick, -gingo, -gått, -gången; se för övr. GÅ. vbalsbst. -GÅENDE; jfr FÖRBIGÅNG (se under avledn.).
Etymologi
[av FÖRBI o. GÅ; jfr d. forbigaa, ävensom t. vorbeigehen]
1) till FÖRBI I 1 o. II 1: gående passera förbi (ngn l. ngt); numera knappast br. utom i p. pr. o. (i betydelsen b) ss. vbalsbst. -ende. Linc. (1640; under prælego). Alla som förbigingo rosade tallen och gåfvo altzingen ackt på Granan, hvilcken af harm prässade sin yta och darrade i sin kiärne. Tessin Skr. 16 (1757). Den förbigående mannen. Leopold 3: 453 (1794, 1816). Björkman (1889; med hänvisning till gå förbi). — särsk.
a) i p. pr. i substantivisk anv. Brask Pufendorf Hist. 290 (1680). Han satt vid vägen och tiggde allmosor af de förbigående. Franzén Pred. 1: 179 (1841). Auerbach (1908).
b) i uttr. i förbigående, förr äv. i förbigåendet l. vid förbigående(t), då l. i det l. under det man passerar förbi, i förbifarten; numera vanl. (fullt br.) bildl., för att uttrycka att man utan att vilja närmare ingå på en sak begagnar tillfället att omnämna den l. att (helt flyktigt) ägna den sin uppmärksamhet: ”en passant”, ”inom parentes (sagt)”. Block Progn. 10 (1708). Jag hafver allenast, likasom i förbigåendet, talt therom. Rönigk Fresenius 149 (1753). Vid förbigåendet torde jag äfven få erinra den viktiga omständigheten, att (osv.). KyrkohÅ 1908, s. 188 (c. 1780). I förbigående sagdt, så (osv.). Ödman UngdM 2: 15 (1876, 1881). I regel har man blott ägnat .. (dansformerna) uppmärksamhet i förbigående. Nilsson FestdVard. 92 (1925).
2) (numera knappast br.; jfr dock a) till FÖRBI I 2 o. II 1: passera förbi (ngt) utan att stanna l. träffa o. d. Denna lustort, denna gästplats, / Hvem kan se den, och förbigå? Tranér Anakr. 25 (1827, 1833). — särsk. i överförd anv.
a) (fullt br.) med flit l. på grund av slarv l. förbiseende utelämna (ngn l. ngt); hoppa över; lämna ur räkningen; åsidosätta; förr äv.: undvika. Att man då .. intett præterierer och förbijgår uthi slijke fall öffverheeten. RP 8: 27 (1640). Så menar iagh wäl wara wärdt, at man andra fåfängio förbijgången, slår sigh något til denne fåfängian. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 b (1643). Kommer han mootwilligen til (nattvards-)bordet, warde antingen afwijst, eller förbij gången. KOF II. 2: 73 (c. 1655). Det sätt, hvarpå konungen med förbigående af sina lagliga rådgifvare styrde riket. Carlson Hist. 3: 18 (1874). (Värden o. värdinnan) äro strängt upptagna med att dricka med alla gästerna utan att förbigå någon. Nilsson FestdVard. 39 (1925). — särsk.
α) vid tillsättande av ett ämbete l. en tjänst underlåta att befordra ngn (till förmån för en mindre förtjänt person). Ty at gamble meriterade prästmän som hafua lenge suttit wid ringa lägenheet dhe äre en gång och annan förbijgångne och icke promoverade (dvs. befordrade). VDAkt. 1668, nr 18. Då han .. blef förbigången vid en befordran inom amiralitetet, .. tog han afsked. Wisén i 3SAH 4: 118 (1889).
β) i fråga om underlåtelse att (om)nämna l. behandla (ngn l. ngt). Förbigå ngt med tystnad. Här kan iagh tijgandes intet förbijgå D. Olaj Wormij obetänckte förmätenheet; Hwilken (osv.). Stiernhielm VgL Föret. 2 (1663). Denna omständighet hafva våra häfdatecknare vanligen förbigått. Fryxell Arist. 3: 137 (1846). Ännu några andra i våra språkläror förbigångna begreppskategorier .. förtjena att exempelvis här påpekas. EHTegnér i 3SAH 6: 316 (1891).
γ) (numera knappast br.) i förb. med inf.: försumma l. uraktlåta l. underlåta (att göra l. utföra l. inlåta sig på ngt). UrkFinlÖ II. 1: 80 (c. 1595). Vedh denne occasion haffver jag icke velett förbijgåå att schrijffua eder till. AOxenstierna 2: 407 (1620). Så torde .. Skiftesmännen icke förbigå att fästa rättvist afseende å mitt påstående. ArvskifteVäxiö 1830, Bil. Östergren (1924; angivet ss. förekommande mindre ofta).
b) (†) med saksubj.: underlåta att träffa l. drabba (ngn); icke komma (ngn) till del; ”gå (ngns) näsa förbi”, gå (ngn) ur händerna. Theris årspenninger, som them .. förbijgongne äre. GR 27: 286 (1557). Så äro och många goda lägenheter, som han meriterat, honom förbijgångne. VDAkt. 1723, nr 166. Äfven du måste dricka af den kalk, som förbigår ingen dödligs läppar. Wallin 1Pred. 2: 478 (c. 1830).
c) (†) (und)slippa, undgå. Såsom the sigh ifrå sijna synder nu gerna wenda wille, och Straffet förbij gåå. PPGothus Und. M 1 b (1590). Uthan att påminna eder, att I på inthet sätt kunde förbijgå all förtreet. RP 8: 109 (1640).
3) (numera knappast br.) till FÖRBI I 3 o. II 1: passera förbi, lämna bakom sig. När man nu dem (dvs. dessa blinda klippor) förbij gåt hafwer, så må man sedan inthet fruchta för några blinda Klippor vthi thet Ethiopiske .. Hafwet. Kiöping Resa 3 (1667). Palmblad Nov. 3: 78 (1817, 1841). — särsk. (†) bildl.: övervinna, lämna bakom sig. Man förhoppas at sådanne Förhinder skole mästedels wara förbijgångne. Rudbeckius KonReg. 341 (1618).
4) (†; jfr dock c) till FÖRBI II 2 a: gå till ända, förflyta, upphöra. Atth .. (herredagen i Livland) aldelis utan frucht förbij gången är. GR 26: 844 (1556). När Faran är förbijgången, kan hända Sielfklokheten torde åter inställa sig. Ehrenadler Tel. 26 (1723). Att ofta halfår förbigå innan jag kommer mig att skrifva. Tegnér (WB) 4: 189 (1822). Carlson Hist. 3: 264 (1874). — särsk.
a) i p. pf., övergående i bet.: som senast förflutit, förliden. I dänna förbij gången höst. ÅngermDomb. 1640, fol. 44. Huushyran för det halfva förbigångna åhret. Hjelt Medicinalv. 1: 94 (i handl. fr. 1733).
b) i uttr. det förbigångna, det förflutna, det förgångna. Stundom kunne vi ock hoppa tilbaka i det förbigångna och spegla oss i våra Fäders efterdömen. Dalin Arg. 2: 317 (1734, 1754). Det förbigångna är en vacker Mätress, som öfvergifvit oss. Kellgren 3: 225 (1793). Meurman (1846).
c) (numera knappast br.) i p. pr., övergående i bet.: som går över, övergående; kortvarig. Boëthius Naturr. 86 (1799). Nerfdropparne, hvilkas verkan är hastigt förbigående. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 59 (1839). Cavallin (1875).
Avledn.: FÖRBIGÅNG, r. l. m.
1) (numera föga br.) till 1: förhållande(t) att gå förbi ngn l. ngnstädes. Juslenius 347 (1745). Översten, som hade torparna att gå med hatten under vänstra armen så länge han syntes före och efter förbigången. Ekholm Torp. 7 (1923).
2) till 2.
a) (i fackspr.) om (det gm ngn särskild åtgärd åstadkomna) förhållandet att elektrisk ström passerar förbi en apparat l. apparatdel. Hvarje gång tjenstgöringen på (telegraf-)stationen slutas, sätter tjenstemannen .. på ”förbigång i åskledaren”. Nyström Telegr. 38 (1869).
b) (†) till 2 a γ: försummelse, uraktlåtenhet. Om någhot mindre til saaken giordt wore, än thet sigh boordt hadhe, måtte thet ännu förvthan någhon förbijgång, warda bättrat. Schroderus Liv. 713 (1626).
Spoiler title
Spoiler content