SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRBITTRA förbit4ra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förbi´ttra Weste; förbi`ttra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Kling Spect. B 3 a (1735), EFries (1878) hos Cederschiöld Banbr. 27), -ANDE (se avledn.), -ELSE (†, Fiellström (1738)), -ING (se avledn.).
Etymologi
[liksom d. forbitre av mnt. vorbitteren l. t. verbittern; jfr FÖR- II 3 med anm. sp. 2318 samt BITTER, adj., o. BITTRA, v.1]
1) i fråga om smak: göra bitter; numera bl. ngn gg (i högre stil) i bildl. anv.; jfr 4. Många menniskior bliffuo dödhe vthaff watnet som förbittrat wort. Upp. 8: 11 (NT 1526). Vår sorg förbittrar mödans bröd / Och ökar tyngden af vår nöd. Ps. 1819, 239: 2; jfr 4. Kindblad (1871).
2) uppväcka (häftig) vrede l. harm hos (ngn), göra ursinnig, uppreta, förtörna; förr äv. i pass. med intr. bet. o. ss. refl.: upptändas av (häftig) vrede l. harm, bliva förtörnad l. uppbragt; numera i sht i p. pf. ss. adj. o. bl. om person, förr äv. om sinne l. dyl.: upptänd av (häftig) vrede l. harm, förtörnad, uppretad, uppbragt; i p. pf. ss. adj., ävensom i pass. med intr. bet. o. ss. refl., ofta med prep.-bestämning betecknande föremålet för förbittringen, numera bl. med prep. l. över, förr äv. uppå, utöver, (e)mot. Vara förbittrad på någon, förr äv. vara någon förbittrad. Apg. 4: 25 (NT 1526). Hans hierta (är) förbittrat. 5Mos. 19: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: i sitt hjärtas vrede). Huru hefftigt förbittrar sig offta en menniskia öfver oförnufftigt fä, när thet icke rettar sig effter hennes vilja. Münchenberg Scriver Får. 11 (1725). Af godhet rörs du ej, du blott förbittras, — tiger! Remmer Ces. 27 (1829). (Gustav III) skall .. ha förbittrat den hetlefrade Paul genom ett ofördelaktigt yttrande om Fredrik den store. Odhner G3 1: 486 (1885). Fredrik IV .. (var) förbittrad emot sina fränder i Holstein och Sverige. Hjärne K12 70 (1902). jfr: Fromheet förbittrad, blijr offta raserij. Grubb 218 (1665).
3) (numera i sht i vitter stil) göra (ngn l. ngns sinne, hjärta, lynne o. d.) hätsk(t) l. fientlig(t) l. bitter(t); i pass. med intr. bet. o. (i sht förr) ss. refl.: bliva hätsk osv.; stundom i p. pf. ss. adj.: hätsk, bitter. Chesnecopherus Skäl Rr 1 a (i handl. fr. 1596). Schroderus Waldt 15 (1616). Med myckett .. förbittradt mod. RARP 2: 115 (1634). Så ung och så förbittrad, — det var i sanning sorgligt! Bremer Pres. 132 (1834). Man ser huru hatet växer, sinnesstämningen förbittras. Svedelius i SAH 46: 297 (1870). Förbittrade tankar. Fröding Guit. 107 (1891). — särsk. (†) med prep. emot o. sbst. betecknande den mot vilken ngn l. ngns sinne o. d. göres hätsk(t) l. fientlig(t) l. bitter(t). GR 17: 617 (1545). Hwad som kunde förbittra sinnen emoot .. (Sigismund) och giöra honom förhateligh, thet lät .. (Vasilij Sjujskij) vthsprida. Widekindi KrijgH 144 (1671); jfr 2.
4) göra (ngt) svårt l. smärtsamt l. bittert; giva ökad bitterhet l. skärpa åt (sorg, strid o. d., förr äv. missnöje, vrede). Warder äragirigheeten förachtat, så förbittras wreeden. PJGothus Luther ScrSent. Aa 5 b (1597). Ni kan icke hjelpa honom. Ni förbittrar endast hans död. Envallsson Schlenzh. 67 (1796). Hans lif förbittrades alltjemt af bekymmer. Tegnér (WB) 3: 241 (1819). Politiska anslag förbittrade .. de religiösa stridigheterne. Järta VSkr. 1: 375 (1836). — särsk.
a) (†) i uttr. förbittra saken, förvärra saken, bringa saken i ett svårare läge. RA 2: 257 (1568). Chesnecopherus Skäl H 4 a (1607). Tegel G1 2: 355 (1622).
b) (numera mindre br.) med obj. betecknande glädje, nöje o. d.: göra bitter, blanda bitterhet i. Sådant falskt intryck .. förbittrar .. (barnets) oskyldiga nöjen. Tessin Bref 1: 59 (1751). Cavallin (1875).
c) i p. pf. ss. adj.
α) häftig, våldsam; numera bl. i fråga om kamp. I sin förbittrade wrede. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 121; jfr 3. (Sv.) en förbittrad motståndare (lat.) adversarius asper. Cavallin (1875). En förbittrad strid. Rydberg RomD 64 (1877). I en tvekamp .. / förbittradt bröder kämpa. Söderberg Rytm. 76 (1904, 1907).
β) (vard., mindre br.) i adverbiell anv. med förbleknad bet. ss. (eufemistiskt) förstärkningsord; jfr FÖRBISTRA 4 slutet. Det är så förbittradt förargligt att vara så maktlös mot sin egen kropp. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 211.
d) (†) i oeg. anv.: göra det svårt l. plågsamt för (ngn), vålla (ngn) plågor, plåga (ngn). Tagh bokena och äät vp henne, och hon skall göra thin bwk förbittradhan. Upp. 10: 9 (NT 1526; Bib. 1917: vålla dig bitter plåga i din buk). Många plågor, som förbittra .. af frosseri och omåttlighet beherrskade nationer. Ödmann MPark 277 (1890).
Avledn.: FÖRBITTRANDE, n. särsk. (†) till 2, 3, konkretare: vrede, harm; hätskhet, fientlighet; ursinne, raseri. Schroderus Os. III. 2: 45 (1635). Qvinspersoner (anföllo mig) med stort förbittrande. Humbla Landcr. 115 (1740). Serenius (1741).
FÖRBITTRING, r. l. f.
1) till 2: harm, uppretat tillstånd, vrede. Serenius (1741). Krafvet väckte förbittring och häftigt motstånd. Rydberg RomD 50 (1877).
2) (†) till 3: hätskhet, fiendskap, fientlighet, bitterhet. Huar som tillförenne någonn förbittring emellan tesse Konungerijke, Suerige och Danmark, .. warit hade. GR 17: 605 (1545). Cronholm Lig. 24 (1839). Bremer GVerld. 6: 289 (1862). Kindblad (1871).
3) (i sht i vitter stil) till 4, dels (numera föga br.): förbittrande, inblandande av bitterhet i (ngt), dels konkretare: våldsamhet, häftighet. Johansson HomOd. 17: 446 (1845). I stridens förbittring. Fryxell Arist. 1: 10 (1845). Stormen (ökade) i förbittring. Heidenstam Karol. 1: 216 (1897).
Spoiler title
Spoiler content