SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRNEKA förne4ka l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förne´ka Weste; förnèka Dalin), v. -ade, äv. (numera knappast br. utom möjl. i vers) -te, -t, -t (GR 17: 639 (1545), Hagberg Shaksp. 10: 290 (1850; i vers)); se för övr. NEKA. vbalsbst. -AN (föga br., Linc. (1640; under repulsa), RBerg i NyaSv. 1920, s. 182), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ERI (i ssgn GUDS-FÖRNEKERI), -NING (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (tillf., (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 357 (1915)).
Etymologi
[till FÖR- II 1 c α o. NEKA]
neka. Anm. Utom i bet.: neka att erkänna ngn l. ngt (se 2, 4) föredrager man numera på det hela taget konstruktioner med neka.
A) i fråga om ett faktum av ett l. annat slag.
1) (i sht i skriftspr.) neka (att ngt finnes till l. förhåller sig så l. så), neka till sanningen l. riktigheten l. befintligheten av (ngt), bestrida; äv. i överförd anv. Han förnekar att han har, förnekar sig hava (förr äv. förnekar (att) hava) gjort det. Härmed vill jag icke förneka (icke hava förnekat) att han i det stora hela har rätt. Han förnekar (all delaktighet i, all kännedom om) förfalskningen. Sanningen härav kan ej förnekas. Förneka själens odödlighet. Vij haffve befrågett vår fogthe, um och så skeede, thet han doch platt förneker. GR 23: 316 (1552). Förnekande emot fulla bevis gäller intet. Möller (1790). Detta vacklande är svårt att förklara; men sjelfva factum låter icke förneka sig. Agardh ThSkr. 1: 22 (1842, 1855). Gudarne, hvilkas tillvaro han .. bestämdt förnekade. Rydberg Ath. 252 (1859). Beskyllningar, hvilkas giltighet hans samvete förnekar. Cavallin (o. Lysander) 10 (1879). Det är frågor, som måste både förnekas och bejakas. Böök SvStud. 232 (1913). Det skall inte förnekas, att hos oss i Värmland voro skogarna vida på den tiden och åkrarna små. Lagerlöf LöwR 80 (1925). — särsk.
a) med pleonastisk negation; numera bl. ngn enstaka gg ålderdomligt i att-sats, då förneka själv har negation l. därmed likvärdig inskränkning. TbLödöse 77 (1587). At Hildebrander aldrig wille förneka sigh at icke wara Konung Thidreks mann. Peringskiöld Wilk. 237 (1715). Ingen förnekade, att det ju ej var en utmärkt man i sin sort. Lundgren MålAnt. 2: 56 (1858, 1874).
b) (numera föga br.) abs.: neka. TbLödöse 140 (1589). Nej, det gjorde jag inte, — förnekade flickan. Strindberg Hafsb. 159 (1890).
c) [efter motsv. konstr. vid NEKA] (†) intr., med prep. till. TbLödöse 91 (1588). Photinus .. förnekade til then helge Andes icke mindre än til Gudz Sons Guddom. Schroderus Os. 1: 417 (1635). VRP 5/7 (1736).
d) (numera knappast br.) språkv. o. log. i fråga om omdömen l. satser samt om ord (negation) varigm innehållet i ett omdöme l. sats blir nekande; i sht i p. pr. ss. adj.: nekande, negerande. Giese Sprachm. 1—3: 418 (1730). Förnekande omdömen gifva ingen positif kunskap om föremålet. Tuderus Kiesewetter 120 (1806).
e) [jfr finl.-sv. neka i sten; sannol. efter fi. kieltää kiven kovaan] (i Finl.) i uttr. förneka i sten, neka hårdnackat. (Infödingen) förnekade naturligtvis i sten att han haft någonting att skaffa med skjutandet. Zilliacus Hågk. 147 (1899).
2) eg.: neka att känna till (ngn l. ngt), vägra att erkänna l. kännas vid (ngn l. ngt); äv.: i handling visa att man vägrar att erkänna (ngn l. ngt).
a) med personobj.; ofta övergående i bet.: icke vilja veta av. Förneka Kristus l. Gud, äv. (jfr 4): avsvärja, avfalla från. Apg. 3: 13 (NT 1526). Wij .. wilie .. myckit heller döö, än at wij Christum wår frelsare förneecka skulle. GR 17: 639 (1545). När Petrus war i öfwersta Prestens gård, tå förnekade han Christum. Spegel Pass. 363 (c. 1680). Förneka honom kan jag ej för slägtskapens skuld. HLilljebjörn Hågk. 2: 4 (1867). Förnekar du dina fäder? Forsslund Djur 16 (1900). — jfr GUD(S)-FÖRNEKANDE.
b) med sakobj.: icke vidkännas l. erkänna; frångå. Förneka en skuld. Förneka sin tro, sitt fosterland. Förneka sin namnteckning l. underskrift, vägra att erkänna sin namnteckning osv. Förneka sin börd l. sin härkomst, dels eg.: vägra att erkänna l. tillstå l. icke låtsa om l. dölja sin börd, dels i överförd anv. (jfr 4): handla l. uppträda på ett sätt som strider emot vad som kunde väntas av en person med sådan börd. Att .. (lybeckarna gm sitt svar) aldelis förnekede och icke beståå vilde, hvadt tilförende .. skriffvit .. var. GR 20: 302 (1549). Någre tekn .. / som migh och mitt fålk beweka / At wij gamble tron förneka. Messenius Christm. 228 (c. 1616). Ett ädelt sinne förnekar icke sin öfvertygelse. Tegnér (WB) 4: 139 (1824). Ett kraf som väl kunde svikas, men aldrig förnekas eller glömmas. Hallström NNov. 66 (1912). (†) Nedhsatt godz skal man återgifwa, ey förneka. Schroderus Comenius 858 (1639). — särsk. (numera knappast br.) spelt. i uttr. förneka (en) färg, underlåta att bekänna färg (se BEKÄNNA I 7). Om .. en Spelare sätter bete för en färgs förnekande, så kastas korten, och det gifves till ett nytt Spel. Düben Talism. 2: 89 (1817). Hagdahl Fråga 15 (1882).
c) (tillf.) abs. Af alla andar, som förneka, / Är skalken den, som minst besvärar mig. Rydberg Faust 18 (1876, 1878); jfr 1.
3) (numera föga br.) med direkt o. indirekt obj. Förneka ngn ngt, förr äv. ngt åt ngn, förr äv. förneka ngn att vara ngt, frånkänna ngn ngt; äv. med indirekt sakobj. Man ville förneka Konungen den magt innom Härtigdömmen, som man tillägnade Härtigarne innom Konungadömmet. Hallenberg Hist. 4: 597 (1794); jfr 5. Redlig vilja skall man näppeligen förneka mig. Thomander TankLöj. 219 (1841). Ridderstad Samv. 1: 59 (1851). En bekännelse, hvilken förnekar åt hvarje tid myndighet i de ämnen, som ligga ofvan om tiden. Fahlcrantz 6: 63 (1839, 1865). Lindberg Moham. 60 (1897).
4) uppgiva, övergiva; dölja.
a) refl.; med person- l. saksubj.: svika sig själv l. sin natur; uppgiva sig själv (sin själviskhet); kasta bort l. dölja l. ändra l. handla mot sin natur o. d., vara l. bliva sig själv olik, underlåta att röja l. uppenbara sig; vanl. 1 uttr. icke förneka sig o. d., röja sig, visa sig, vara sig lik. Muræus Arndt 1: 27 (1647). Then som sig sielff förnekat hafwer, han är frij och säker. Preutz Kempis 355 (1675). Schröderheims goda hjerta förnekade sig ej heller nu. Crusenstolpe Mor. 3: 17 (1841). Parisarens kända nyfikenhet förnekar sig aldrig, inte ens när han är på resa. LD 1908, nr 166, s. 2.
b) (i vitter stil) tr. med sakobj.: vara falsk l. trolös mot, dölja; vanl. i uttr. icke förneka o. d., uppenbara, röja. Några (kvinnor), som förnekande sitt köhn, hafwa gifwit sigh vnder krijgsstaten. Isogæus Segersk. 592 (c. 1700). H. förnekade aldrig sitt skämtsamma lynne. HLilljebjörn Hågk. 1: 132 (1865). (Det gamla klostrets) hufvudbyggnad med de trappformigt uppstigande gaflarne förnekar ännu icke sitt ursprungliga utseende. Rydberg Jönk. 17 (1880). Varken individen .. eller folket kan förneka sitt förflutna. Hedin Fyra tal 61 (1914).
c) (†) tr.: vända sig bort från, försaka. Then som i sitt Hierta wärckeligen förnekar Werlden. Ekman Siönödzl. 8 (1680).
B) med avs. på ngt som skall förvärkligas l. komma till stånd.
5) (numera mindre br.) neka (ngn ngt, t. ex. en fördel, en tillåtelse, en bön l. begäran, en rättighet), avslå l. vägra (att göra l. giva ngt); förmena, hindra, förbjuda; äv. (i sht förr) med saksubj.: hindra, göra (ngt) omöjligt för (ngn), i pass.: ngt är omöjligt för (ngn), (ngn) saknar ngt; numera bl. med utsatt personobj. (förr ngn gg med åt); förr ngn gg med pleonastisk negation i att-satsen. Någor hafue (av rådets brev om Västerås ordinantia) tagit sigh tilfälle at forneka theris kyrkeherra sijn offeröræ. GR 5: 121 (1528). Job 31: 16 (Bib. 1541). Dumben skall icke förneekas sacramentet, om (osv.). ÄARäfst 11 (1596). The förnekade sig ingen synd. Swedberg Dödst. 219 (1711). (Stoppduken) förnekar at eij något väder eller kiöld kan komma i kroppen. Hoorn Jordg. 2: 14 (1723). (Han hade) velat förneka honom sitt frija votum (vid riksdagsmannavalet). Cavallin Herdam. 3: 185 (cit. fr. 1738). De år, då jorden .. / .. förnekade sin skörd. JGOxenstierna 2: 69 (1796, 1806). O jord, låt i ditt sköt en flykting finna / Det lugn, som åt hans irrlif blef förnekt! ESjöberg 90 (1819). (Han) kunde .. inte förneka dem nöjet att också få höra honom sjunga. Lagerlöf Kejs. 177 (1914). — särsk.
a) (†) med predikativt adverbial inledt av till. Våre undersåther skole förneke them kåperen till köpz. GR 22: 21 (1551).
b) (†) med prep. till (jfr 1 c). Peter (hade) frågat sin Hustru om han fingo flytta till henne, der til Hustrun förnekat. VDAkt. 1779, nr 494 (1775).
Avledn.: FÖRNEKARE, m.||ig. Hamb. (1700). särsk. [urspr. snarast elliptiskt för GUDS-FÖRNEKARE] till 2 a, om person som förnekar Gud l. religionen o. d.; ofta liktydigt med: ateist, fritänkare; äv. i överförd l. bildl. anv. Smakens lagar hafva .. deras fritänkande förnekare. Leopold 6: 29 (1792). (Den som sökte) bestrida troligheten af sådana berättelser (om djävulsuppenbarelser): han utropades för fritänkare eller, som ansågs lika, för Guds förnekare. KLilljebjörn Hågk. 27 (1838). Ni spelar trollkarl och magiker för att få folket att falla ner och tillbedja förnekaren. Strindberg Hafsb. 193 (1890). jfr GUDS-, KRISTUS-FÖRNEKARE m. fl.
FÖRNEKELSE, r. l. f. särsk.
1) (numera föga br.) till 1: förnekande. Helsingius L 4 b (1587). Djerfva förnekelser af kända facta. Palmblad Norige Bih. 70 (1847). särsk. (†) språkv. negerande. Jo åtskillies uti bruket (dvs. användes särskilt) mäd förnekelse. Tiällmann Gr. 225 (1696).
2) till 2: vägrande att erkänna ngn l. ngt; konkret, om yttrande l. framställning som innebär en dylik vägran; nästan bl. med avs. på religiösa trossatser o. d. Wår eghen gåffuos förnekelse, then wij medh retta medh tacksäyelse skulle bekenna. Balck Musæus G 1 a (1596). Förnekelse af en Gud och et lif efter detta, eller af den rena Evangeliska Läran. TryckfrFörordn. 1812, s. B 3 a; jfr 1. Vår tid skulle ej vara så mättad af förnekelse, om den icke vore så öfvermättad med skrymteri. Ternstedt Hjärta 126 (1899). jfr SAMHÄLLS-, TROS-FÖRNEKELSE.
3) (i vitter stil) till 4: uppgivande, försakande. Muræus Arndt 1: 28 (1647). Lefwa .. i Christo Jesu: Hwar til hörer wår egen förnekelse och werldsens föracht. Ekman Siönödzl. 406 (1680). Detta lugn, denna upphöjda förnekelse af sig själf, kan blott förklaras genom (osv.). Janson Segr. 102 (1913). jfr LIVS-, VÄRLDS-FÖRNEKELSE.
Ssgr: förnekelse-anda, r. l. f. [jfr ANDE VIII 4] (i vittert spr.) tendens l. lust att förneka; i sht till FÖRNEKELSE 2. Topelius Fält. 5: 133 (1867). Förnekelseanda och angrepp på heliga lifssanningar. Odhner i 3SAH 17: 6 (1902).
FÖRNEKLIG, adj. (-elig 17001749. -lig LBÄ 23—24: 38 (1799) osv.) som kan förnekas; numera knappast br. utom i ssgn O-FÖRNEKLIG. Hamb. (1700). Ett verkligt, ej förnekligt bevis på brott. Almqvist Herm. 132 (1833).
FÖRNEKNING, r. l. f. (föga br.) förnekande; äv. konkretare. särsk.
1) till 2: förnekelse (se d. o. 2). (Franciscus Speira) låffuadhe sigh .. wilia .. vppenbarlighen stadfesta sijn förneekningh (av vad han förut lärt), och igenkalla thet han tilförenne bekendt hadhe. PPGothus Und. P 2 b (1690). Söderhjelm ItRenäss. 250 (1907).
2) till 4: uppgivande, försakande. (Hennes nya) lif .. (är) icke en förnekning af det, hvari hon lefvat, utan en utvidgad fortsättning af detsamma. Strömborg Runebg IV. 2. 1: 243 (1898). jfr SJÄLV-FÖRNEKNING.
Ssgr: förneknings-ed. (föga br.) jur. till FÖRNEKNING 1: ed varigm svaranden bekräftar sitt avvisande av kärandens påstående. Nordström Samh. 2: 646 (1840). Jungberg (1873).
-ord. (knappast br.) språkv. till FÖRNEKNING 1: nekande ord, negation. Strömborg SvSprSkol. 82 (1857). Lidforss FrSpr. 309 (1867).
Spoiler title