SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖR- ssgr (forts.): (II B) FÖR-SLÄCKA. [jfr t. verlöschen] (†) släcka, utsläcka; bildl. (Lat.) Explere animum (sv.) fför sleckia sÿn losta, eller villia. GlTer. 6 (c. 1550).
(II A) -SLÄMMA, -slämning (Schultze Ordb. 4546 (c. 1755)); -are (Linc. X 4 b (1640)). (-slem- 1618. -slemm- 1562c. 1755. -släm- 1555. -slämm- 16161695. -slömm- 1547) [jfr ä. d. forslemme; av t. verschlemmen, av schlemmen, leva i sus o. dus (se SLÄMMA); jfr äv. mnt. vorslomen (se FÖR-SLUMMA)] (†) slösa bort i sus o. dus, ruckla upp; förslösa, onyttigt förstöra (pänningar, egendom o. d.). GR 18: 361 (1547). Onyttelige försläme och fördämme på en affthen tilgörendis någre hundrede march. Därs. 25: 65 (1555). At han .. icke alt vpdricker och förslemar. ALaurentii Fischer 226 (1618). Gudz håfwor .. miszbrukas och förslemmas. Swedberg SabbRo 1063 (1690, 1712). Schultze Ordb. 4546 (c. 1755). Särsk. förb.: förslämma bort. (†) = FÖR-SLÄMMA. (De kristnas) håfwor skal jagh bort förslämma. Brasck Apg. D 1 a (1648).
-SLÄPA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). (-slepa 1739) [jfr d. forslæbe, t. verschleppen]
1) (†) till II B: släpa (ngn l. ngt ngnstädes hän), släpa bort l. åstad. Jer. 22: 19 (Bib. 1541). Att H. Kåhre mig ingalunda såsom itt Apespel till flere domstolar försläpa lärer. VDAkt. 1694, nr 42. Möller (1790).
2) (föga br.) till II B; bildl.: framsläpa (sitt liv o. d.). Försläpa sitt lif i uselhet. Cavallin (1875). Östergren (1923; angivet ss. mindre vanl.).
3) till II 1 a γ: överanstränga (ngn), ”slita ut” (ngn) gm för hårdt arbete o. d.; numera bl. (föga br.) refl.: släpa ut sig, ”slita ut sig”, ävensom i p. pf. ss. adj.: utsläpad, ”utsliten”. Iag .. är nästan .. försläpad. VDAkt. 1717, nr 198. Jag .. / .. bär .. en börda, likt en åsna, / Försläpas grymt af flackarn Bolingbroke. Hagberg Shaksp. 3: 112 (1848). Östergren (1923; angivet ss. mindre vanl.).
(I 2) -SLÄTFIL3~02. tekn. fil med vilken den första (förberedande) slätfilningen av ett arbetsstycke göres. Almroth Karmarsch 309 (1839). 2NF 8: 189 (1907).
(II 3) -SLÖA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing (†, JournLTh. 1812, nr 276, s. 3). (-slög- c. 16201807) göra slö l. slöare l. mindre skarp l. vass; i pass. med intr. bet.: bliva slö osv.
1) (i sht i skriftspr.) i eg. bet., i fråga om värktyg l. vapen o. d.; äv. i bild (jfr 2). Förslöa lagens svärd. EP 1792, nr 17, s. 1. Mot stenarnas häll förslöade yxor. Adlerbeth Æn. 188 (1804). De efter längre begagnande förslöade rundfilarne. Eneberg Karmarsch 2: 676 (1862). Oscar ii 3: 204 (1872, 1889; i bild).
2) bildl.; särsk. med avs. på själsförmögenhet l. själsvärksamhet, sinne, förstånd, känsla, intryck o. d. l. med avs. på person (med tanke på förståndskrafter l. moraliska egenskaper o. d.): beröva skärpan l. livligheten, avtrubba, göra oemottaglig l. mindre mottaglig, förslappa, försvaga; med avs. på person l. intelligens o. d. äv.: försoffa, omtöckna o. d.; äv. i uttr. förslöa (ngn l. ngns sinne o. d.) för ngt, minska mottagligheten l. intresset för ngt; i akt. bl. med sakligt subj.; ofta i pass. med intr. bet. l. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Veklighet förslöar kropp och själ. Förslöande njutningar. En gammal förslöad livstidsfånge. Min smak förslöad blef af mer än måttlig föda. Kellgren 3: 95 (1781). Mina kroppskrafter äro minskade, syn och hörsel förslöade. Kolmodin Liv. 2: 190 (1832). Cirken och amfiteatern hade nästan fullständigt förslöat romarne för de vanliga teatrarnes ädlare nöjen. Rydberg KultFörel. 1: 93 (1884). Hans sedliga känsla har ej förslöats. AQuennerstedt i KKD 5: X (1909). i numera obr. anv. Honom bör .. draga nitälskan, at icke krigsordningen må varda förslögat och nederlaght. Gustaf ii Adolf 49 (c. 1620). Släpp honom ej, förslöa ej hans vänskap. Hagberg Shaksp. 3: 350 (1848; eng. orig.: blunt).
-SLÖGA, se FÖR-SLÖA.
(II 2 b) -SLÖJA, v. -ade. [efter t. verschleiern; till SLÖJA, sbst.] (†) beslöja; äv. bildl. Hade Henrik .. kunnat se den förslöjades ansigte, så hade .. hon .. behagat hans öga. Spiess Hohenstaufen I. 2: 2 (1799). En förslöjad inconsequence. Biberg 1: 162 (c. 1820). SvLitTidn. 1821, sp. 366 (bildl.).
(II 1 a ϑ) -SLÖSA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -an (†, Lind 1: 1602 (1749)), -ning; -are o. -erska (se avledn.). (-slos- 15271629) [jfr ä. d. forsløse] (onyttigt) förstöra l. göra sig av med l. göra slut på, slösa bort, öda bort (ngt, i sht pänningar o. d.); förr äv.: förskingra (andras egendom); äv. med avs. på tid: onyttigt förspilla l. förnöta; ofta med bestämning inledd av prep. på, förr äv. till, betecknande det vartill l. den person för vars skull pänningarna osv. användas; ss. vbalsbst. -an, -ning förr äv. konkretare: slöseri; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Förslösa sina pängar på spel, sina krafter på ogenomförbara uppgifter. Han hade förslösat många tusen kronor på sin älskarinna. Förslösa sin tid med lek och fåfängligheter. OPetri Tb. 158 (1527). Han samlar åt androm, och andra skola förslösat. Syr. 14: 4 (Bib. 1541). Länge öst, blijr snart förslöst. Grubb 484 (1665). Hafver gäldenär bedrägeliga förmådt sina borgenärer, at förtro honom theras egendom i händer, och han then förslöst. HB 16: 4 (Lag 1734). Onödiga förslösningar. Gyllenborg PVetA 1757, s. 3. Har jag förfelat min bestämmelse och förslösat min lycka? Rydberg Ath. 235 (1859). Jak. 4: 3 (Bib. 1917). i numera obr. anv. The (dvs. soldaterna) haffve mest förslösedt theres värier. GR 20: 144 (1549). Alla Guds under och hans tjenares profetior äro förslösade (dvs. bortkastade) för otrons barn. Thomander 1: 85 (1829). jfr BORT-FÖRSLÖSA samt KRAFT-FÖRSLÖSNING m. fl. Avledn.: förslösare, m.||(ig.). person som förslösar (ngt); numera bl. (tillf.) med bestämning betecknande det som förslösas; förr äv. abs.: slösare. Helsingius L 7 a (1587). Han var ingen förslösare. Lagerström Bunyan 3: 138 (1744). Förslösaren av det gamla släktarvet. Östergren (1923). förslöselig, adj. (†) som kan förslösas. Lind 1: 567 (1749). förslöserska. fem. till FÖRSLÖSARE. Dett hon är en förslöserska och frijkostigh. BtÅboH I. 8: 40 (1636). Östergren (1923).
(I 2) -SMAK3~2. [jfr d. forsmag, t. vor(ge)schmack, fr. avant-goût. Jfr FÖRE-SMAK] eg.: smakande l. njutande (av ngt) i förväg; vanl. mer l. mindre bildl.: förkänsla, föraning o. d., konkretare: ngt som giver en känsla av l. föreställning om (ngt, i sht kommande njutning l. glädje l. lidande l. plåga o. d.). Hava, få, giva ngn en försmak av (förr äv. l. till) ngt. En försmaak aff then tilkommande Christi nådh. PErici Musæus 2: 372 a (1582). Kärleken är och en skön affmålning oc försmaak til thet ewiga lijfwet. Muræus Arndt 1: 231 (1647). (Nöjets) ofta uprepade försmak .. afmattar des styrka. VittAH 4: 17 (1779, 1783). Under bönens andakt .. känner (människan) en försmak af himlarnas salighet. Hagberg Pred. 2: 23 (1815). Dessa anmärkningar (mot representationsförslaget) .. gåfvo mig en försmak af häftigheten i de strider, jag skulle få att utkämpa. De Geer Minn. 1: 237 (1892). särsk. i numera obr. anv. (Godt är) at man ju gifwer them enfaldigom Christnom en lijten försmak, aff Gudz egenskaper. Emporagrius Cat. B 5 b (1669). (Han) tömde .. sitt lilla glas likör med en strålande min, såsom njöte han redan paradisets försmak. Sturzen-Becker 1: 186 (1861).
-SMAKTA, se FÖRSMÄKTA.
(II A) -SMALA, v.1, l. -SMÅLA, v. -ade. (-smal- 1621. -smål- 1624) [sannol. av ett (icke uppvisat) mnt. vorsmalen, till smal, liten, ringa (se SMAL); jfr t. verschmälern. Jfr FÖR-SMALA, v.2] (†) minska, förminska; förringa. (Onda förspråkarekunna) saker, som the tilförenne såsom rätte och billige beskärmade .. åter igen omwenda, och Rättfärdigheten försmala. Fosz 390 (1621). H. K. M:t (har) likwäl then (dvs. lönen) så snäffuert försmålad, att (osv.). Gustaf ii Adolf 624 (1624).
(II 3) -SMALA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2 -ade; -ning (Östergren (1923)). [till SMAL; jfr t. verschmälern. Jfr FÖR-SMALA, v.1] (i sht i fackspr.) göra smal l. smalare; i pass. med intr. bet.: bliva smal l. smalare, avsmalna. Den mellersta strömfåran bibehölls, betydligt försmalad. PT 1907, nr 248 A, s. 3. Dess (dvs. andra våningens) yta .. försmalas genom det långt nedskjutande vattentaket. SvD 1907, nr 166, s. 7.
(II B, 1 a α) -SMIDA. [jfr ä. d. forsmidde, t. verschmieden] (†)
1) infatta (ädelsten o. d. i guldsmedsarbete). En saphier, som Josth Gulsmedh upå våre vegne honum till att försmide öffverantvardett hade. GR 24: 169 (1553).
2) gm smidning bearbeta (järn), smida (järn till ngt). RP 1: 50 (1627). För-smida .. Förarbeta järn til allahanda smått smide. Schultze Ordb. 4614 (c. 1755).
(II 3) -SMIDIGA0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [till SMIDIG] (föga br.) göra smidig(are) l. mjuk(are); äv. bildl. Guld försmidigat Danaes själ. Tranér Anakr. 220 (1833). Musklernas försmidigande. KrigVAT 1841, s. 266.
(I 2) -SMIDNING3~20. (i fackspr.) förberedande bearbetning gm smidning. Eneberg Karmarsch 2: 656 (1862).
(II A) -SMITSAD, p. adj. (-smitz-) [liksom ä. d. forsmidsed av t. verschmitzt, p. pf., till schmitzen, slå, piska, med samma bet.-utveckling som i GENOM-PISKAD; jfr äv. FÖR-SLAGEN, p. adj.2] (†) förslagen, listig; illslug, ”genompiskad”. Han ähr den förnembste och (mest) försmitzadhe practiquant i heele Tysklandh. RP 7: 27 (1637). Widekindi KrijgH 104 (1671).
(II 3; jfr anm. sp. 2318) -SMOCKA, v. [jfr ä. sv. SMOCK, SMUCK, adj., o. SMUCKA, smycka] (†) försköna, framställa i en förskönande dager; anträffat bl. ss. refl. (Det onda) finnes j hiertat, ä huru härligha naturen wil försmocka sich. OPetri 2: 174 (1528).
(II B) -SMYGA. (†) smyga (sig hän l. in ngnstädes o. d.); anträffat bl. ss. refl. o. i p. pf. I naturens blomstersköte, / Der sig Linna tyst försmyger. Tranér Anakr. V (1833). Sparfungar .. / .. bland bladen af rädsla försmugna. Johansson HomIl. 2: 312 (1846).
Spoiler title