SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRSTÖRA förstö4ra l. fœr-, l. -stœ4r-, i Sveal. äv. 032 (förstö´ra Weste; förstö`ra Dalin), v. -stör l. (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) -störer (Förspr2Tess. (NT 1526), Ps. 1819, 493: 4, Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 6 (1854)), -störde, -stört, -störd ((†) pr. sg. -ar Ordspr. 15: 27 (Bib. 1541), Spegel SalWijsh. 36 (1711). p. pf. -ad Jes. 61: 4 (Bib. 1541), VexiöT 1814, nr 97, s. 4; -et, n. GR 13: 29 (1540), Tegel G1 1: 69 (1622)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (ss. enkelt ord numera bl. i bet. II 1 a, b, Chesnecopherus Skäl Hhh 4 a (i handl. fr. 1599) osv.), -ING (ss. enkelt ord numera bl. i bet. II 1 a, b, OPetri MenSkap. 21 (c. 1540; i bet. I 1 a) osv.), -NING (†, GR 24: 387 (1554), Juslenius 96 (1745)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (Linc. (1640; under perturbatrix) osv.).
Ordformer
(-styr- 1526. -stör- 1523 osv. -störr- 1543 (: förstörret, p. pf. n.))
Etymologi
[fsv. forstöra, liksom d. forstyrre (ä. d. o. fd. äv. forstør(r)e) av mnt. vorsturen, vorstoren; jfr t. verstören; jfr FÖR- II A samt (det senare inlånade) STÖRA]
I. (†) störa; förvirra.
1) störa (ngt l. ngn i ngt); oroa; hindra (ngn i l. från ngt). GR 1: 60 (1523). På det the ey må blifwa förstörde uti sin Roo. Hoorn Jordg. 1: Förtal. 7 (1697). Jagh har .. altidh af mellankommande tillfällen .. blifvit förstördh ifrån mitt skrifvande. Carl xii Bref 91 (1708). (Hon) kom .. in och förstörde vårt samtal. AsiatB 2: 255 (1747). Snapphanarne .. förstörde allmänna säkerheten. BL 7: 227 (1841). Om mina visor din ro förstöra, / så skola de aldrig nå ditt öra. Melin Prins. 11 (1885); jfr II 1 a. — särsk. närmande sig bet.: skrämma bort, driva bort (ngn från ngt). J warde förstörde jfrå landena. 5Mos. 28: 63 (Bib. 1541; Bib. 1917: I skolen ryckas bort). The förstörda diwr skola förskreckia tigh. Hab. 2: 17 (”3”) (Bib. 1541).
2) bringa i oordning; förvirra, ”rubba”.
a) bringa (ngt) i oordning l. oreda; äv. ss. vbalsbst. -else, -ing i konkretare anv.: oreda, oordning, villervalla. OPetri MenSkap. 21 (c. 1540). När han hafwer om dagen förmycket Corasie watn (dvs. kuragevatten”, brännvin) intaget, så förstörer han heela huushållet. VDAkt. 1707, nr 509. All ting råkade i vanmagt och yttersta förstöring. 1VittAH 4: 120 (1783). Lindfors (1815).
b) [jfr motsv. anv. av sv. dial. förstörad] i fråga om sinnesrubbning o. d., i uttr. sinnenas förstöring, sinnesrubbning, ävensom i uttr. förstörd i l. till huvudet l. sinnet o. d.; ss. p. pf. äv. pregnant: ”rubbad”, förryckt, vanl. i försvagad bet.: ”galen”, ”omöjlig”. Een .. Wethlös och uthi sitt förstånd förstörd Qwinna. Sylvius Curtius 583 (1682). En Hustru .. föll .. efter sin första Barn-säng i yra och sinnens förstöring. VetAH 1768, s. 361. Allting går .. / Så bakvändt och förstördt. Bellman SkrNS 1: 371 (1790). Han ser förstörd ut till hufvudet. ATegnér (1807) hos Wrangel Räm. 44. Jag menar att de barnen äro alldeles förstörade. VexiöT 1814, nr 97, s. 4.
II. fördärva o. d.
1) komma (ngn l. ngt) att gå under, göra slut på (ngn l. ngt), föröda o. d.
a) med sakligt obj. (jfr b): tillintetgöra (ngt), göra slut på, omintetgöra, förgöra, förinta; undanröja l. undanskaffa (gm att riva sönder l. bränna upp o. d.); kullkasta; vålla förlust av (hälsa, heder, glädje l. dyl.); stundom utan klar gräns övergående i 3. Förstöra gamla brev. Förstöra ngns utsikter, anseende, goda namn o. rykte. Förstöra glädjen, trevnaden (för ngn). Ett förstört människoliv. Messenius Blanck. 31 (1614). Mån kärlek nu hos mig min vänskap platt förstörer? Dalin Vitt. II. 5: 191 (1738). Så att Greta och Elsa / och hela deras här få förstöra sin hälsa / hos sockerbagar Smitt på konfekt. Fröding Stänk 91 (1896). Energien kan förvandlas till olika former men icke förstöras. Moll Fys. 5: 32 (1897). Är .. pluralitet redan gifven, bör .. (den förseglade sedeln) ouppbruten genast förstöras. SFS 1908, nr 61, s. 9. — jfr SJÄLV-, VÄRLDS-FÖRSTÖRING. — särsk.
α) i numera obr. anv. (jfr γ). Tu förstörer hans reenheet, och kastar hans stool til iordena. Psalt. 89: 45 (Bib. 1541; Bib. 1917: Du har gjort slut på hans glans). Han predicar nu trona som han foordom förstöörde. Gal. 1: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: ville utrota).
β) ss. vbalsbst. -else, särsk. i konkretare anv.: förstört tillstånd; förintelse; förr stundom med gen.-bestämning angivande vad som förstöres; förr äv. pregnant, om döden. Redelige Swenske Mäns påfödde laglighe Rättz och Frijhetz förstörelse. Chesnecopherus Skäl Hhh 4 a (i handl. fr. 1599). Ryckningar förkunnade den nära annalkande förstörelsen — ögat slocknade. Eurén Kotzebue Orth. 3: 113 (1794). De homeriska sångerna säges .. (kejsar Kajus) hafva ärnat allmän förstörelse. Rydberg RomD 38 (1877). — jfr SJÄLV-, VÄRLDS-FÖRSTÖRELSE m. fl.
γ) (†) i uttr. göra en förstöring på ngt, göra slut på ngt. (Lapparna dyrkade en viss avgud) in tilldess att Birklarne (dvs. birkarlarna) .. här upå en förstöring giorde. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 27.
b) rasera (byggnad, fästning o. d.), ödelägga (samhälle, stad o. d.), nedriva, jämna med marken, demolera, lägga i ruiner; förr äv.: härja (land o. d.), skövla. Thz förstörda landet skal igen plögt warda. Hes. 36: 34 (Bib. 1541). Sedhan weko Ionathas och Simon .. in vthi öknena, vthi en förstörd Byy Bethbesen. 1Mack. 9: 62 (Därs.). Her Götstaff .. lett .. (Klara) Clöster i grund förstöra. Svart G1 65 (1561). Effter Trojæ förstöring. Rudbeck Atl. 3: 154 (1698). Ödman VexlBild. 145 (1893). Magdeburgs förstörelse. Auerbach (1908). — särsk.
α) i uttr. Jerusalems förstöring, förr äv. förstörning, om Jerusalems undergång år 70 e. Kr.; ofta (i sht vard. o. skämts.) i jämförelse l. bildl. Här ser ut som Jerusalems förstöring. Och motte thette här väl lichnas vid Jerusalems förstörning. GR 24: 387 (1554). Clenod. 1633, Ev. o. ep. s. Q 7 b. Sedan Maroco undergått en Jerusalems jämmerliga förstöring. Agrell Maroco 1: 636 (1796).
β) (†) ss. vbalsbst. -else, -ing i konkret anv., övergående i bet.: ruin. Kiöping Resa 73 (1667: Förstöringen). (Biskopen) gaff migh .. sitt eget Handebreeff, att iagh hoosz thesse Förstörelser (dvs. Babylons ruiner) warit hafwer. Därs. 75. För det öfriga står Zion ett öde och en ödemark, en förstöring, där sten ligger på sten efter husen. Eneman Resa 2: 124 (1712).
c) (numera knappast br.) med personligt l. ss. personligt tänkt obj.: vålla (ngns l. ngts) undergång, bringa i elände l. olycka. Een ond tunga .. förstörer Förstadöme. Syr. 28: 18 (Bib. 1541). Then girughe förstörar sitt eghet hws. Ordspr. 15: 27 (Därs.; Bib. 1917: drager olycka över sitt hus). Despotismen .. (skulle) åtminstone hädanefter eij .. få magt att förstöra Riket. FTersmeden (1809) i HT 1918, s. 186. — särsk.
α) (†) förgöra, döda (ngn). Är icke thenne här som j Hierusalem förstyrdhe alla the som åkalla thetta nampnet. Apg. 9: 21 (NT 1526; Bib. 1917: förgjorde). (Olav Tryggvesson) förstörde i Saltenfjorden .. en stor trollman. Düben Lappl. 409 (1873).
β) (†) i fråga om ekonomisk ställning: ruinera (ngn), utarma; äv. refl.: ruinera sig; äv. i p. pf. ss. adj.: ruinerad, utarmad. Mycket rikt Follk förstörde sig i denna handelen. Botin Hem. 2: 48 (1756). Denna summa årligen använd på mig skulle alldeles förstöra mina föräldrar. JGOxenstierna Dagb. 111 (1770). O ve! jag är förstörd! — min skatt, min skatt är borta! Leopold 1: 338 (1808, 1814). Jungberg (1873).
2) (ngt vard.) (utan nytta) förbruka (pänningar, tid, kraft o. d.), förspilla, slösa bort, göra av med (på ngt onödigt l. onyttigt l. värdelöst). Förstöra en massa pängar på sötsaker. Förstöra tid med l. på att göra ngt (förr äv. utan prep.). Serenius (1741). Förstör intet Er tid att svara i fall frisk. CAEhrensvärd Brev 2: 109 (1796). På dina drömlika förslager och tomma tankar har du förstört .. din själs kraft. Almqvist Smar. 7 (1845). Om ni spart tre cents om dagen i stället för att förstöra dem. Nyblom Hum. 111 (1874).
3) göra (ngn l. ngt) oduglig(t) l. obrukbar(t) l. värdelös(t), skada, fördärva; äv.: vanställa, skämma; äv. refl.; äv. i pass. med intr. bet.: bliva oduglig osv., taga skada. Han fick sina kläder förstörda. Rägnet förstörde säden, vägarna. Hon förstörde sina händer, sina ögon. Man skall inte förstöra en god historia. Spegel SalWijsh. 36 (1711). Delicat folk .. kunna icke understå sig lefva på samma sätt, utan att försvaga och förolämpa magen, eller att helt och hållit förstöra honom. Westerdahl Häls. 96 (1768; uppl. 1764: ruinera). Förstöra sitt nerfsystem genom .. förvändt lefnadssätt. Beskow i SAH 30: 200 (1857). En platt och starkt bakåtlutande panna förstör enligt våra begrepp äfven ett för öfrigt vackert ansigte. Westermarck Äkt. 282 (1893). Jag förstörde mig i magen / med honungskaka här om dagen. Andersson MickelR 46 (1900). Kommer Aeschinus då aldrig? Maten står ju och förstörs. VLitt. 1: 384 (1902). — särsk.
a) (†) i uttr. förstöra (ngt) till (ngt), riva l. slå sönder (ngt) till (ngt); jfr 1. Stenar, alla fullritade med Hieroglyphiska bokstäfver och djur, men allt var förstördt till små stycken. Eneman Resa 1: 201 (1712). Bergarten är mycket förstörd till geschieben och sand. Hisinger Ant. 4: 105 (1828).
b) i p. pf. ss. adj., om person l. utseende o. d.: vanställd (på grund av sinnesrörelse l. kropps- l. själslidanden l. förfall o. d.); ”förbi”. Han såg förstörd ut. Hava ett förstört utseende. Tegnér (WB) 5: 23 (1825). Frun .. ligger .. där på soffan i morgon igen, förgråten och förstörd. Hallström El. 250 (1906). Han var .. bleknad och förstörd med påsar under ögonen. Lagerlöf Troll 2: 27 (1921).
4) moraliskt fördärva (ngn), demoralisera; stundom: skämma bort; äv. i p. pf. ss. adj.: moraliskt förfallen, sedeslös, demoraliserad, lastbar, depraverad resp. bortskämd; jfr FÖRDÄRVA 3. Kamratlivet förstörde honom. Sylvius Mornay 308 (1674). Det var ej utan, att han redan lyckats förstöra några yngre gossar, genom att draga dem in i sin liga. Böttiger 6: 60 (c. 1875). (Crysanthus) hade örontasslare till slafvar, som rent förstörde honom. VLitt. 1: 510 (1902). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ing, särsk. i konkretare anv.: förfall. SP 1780, s. 97. En förnäm roué, som i all sin förstöring har (osv.). Törneros Bref 2: 157 (1827). Berndtson (1880).
Ssgr (till II 1 a, 3): A: FÖRSTÖRELSE-ARBETE ~020, äv. ~200. Knäpparelarverna utförde sitt förstörelsearbete. LAHT 1881, s. 60. —
-BEGÄR. begär att förstöra. AntT 4: 266 (1880).
-FÖRMÅGA. i sht i fråga om krigsredskap. Lundell (1893). Slagskeppets förstörelseförmåga. Hägg Flottan 7 (1904).
-KRAFT. i sht i fråga om krigsredskap; jfr -FÖRMÅGA. Artilleriets företräde framför de andra Vapnen består .. uti Vapnets stora förstörelse-kraft. Hazelius Förel. 390 (1839).
-KRIG. förstörande l. förintande krig; äv. bildl. Polyfem III. 24: 1 (1811; bildl.). Peloponnesiska förstörelsekriget .. (var) urstridens grymmaste utbrott. Almqvist GrSpr. 244 (1837).
-LUST l. -LUSTA. jfr -BEGÄR. Lysander Föredr. 49 (1855). Talet om att germanerna skulle uppträdt i rå förstörelselusta .. är osant. Rydberg KultFörel. 3: 325 (1886).
-PROCESS. i sht naturv. o. med. process varunder ngt förstöres. Frey 1846, s. 53. Benröta .. är en inflammatorisk förstörelseprocess i de ben, af hvilka skelettet består. NF 2: 229 (1877). HbSkogstekn. 66 (1922).
-RASERI. jfr -BEGÄR. Samtiden 1871, s. 337. —
-REDSKAP~20 l. ~02. i sht om krigsredskap. Berndtson (1880). Dreadnoughtarnas svåra kanoner äro fruktansvärda förstörelseredskap. VFl. 1911, s. 83. —
-VÄRK, n. SvT 1852, nr 31, s. 4. Elden (har) här nästan fullbordat sitt förstörelseverk. MosskT 1892, s. 13. —
-VÄRKAN. förstörande värkan; i sht i fråga om krigsredskap. KrigVAT 1843, s. 295. Artilleriets förstörelseverkan. NF 12: 680 (1888).
B (utom i ssgn -ARBETE numera föga br.): FÖRSTÖRINGS-ARBETE~020, äv. ~200. arbete på ngts förstörande; numera nästan bl. mil. om åtgärd att medelst sprängning l. bränning o. d. avbryta förbindelse l. undanröja hinder l. föremål som skydda l. skyla fienden o. d. UB 6: 165 (1874).
-BEGÄR. förstörelsebegär. Brunius SkK v (1850). Östergren (1924).
-LUST l. -LUSTA. förstörelselust(a). Tegnér (WB) 9: 3 (1840). Östergren (1924).
-PROCESS. i sht naturv. o. med. förstörelseprocess. Berzelius Kemi 4: 222 (1827). En lindrig hectisk feber, som påskyndar organismens .. började fullkomliga förstöringsprocess. Hwasser SmSkr. 1: 181 (1835, 1839). Östergren (1924).
-RASERI. jfr -BEGÄR. Nilsson Fauna II. 1: XLI (1835).
-VÄRK, n. förstörelsevärk. Hwasser VSkr. 2: 280 (c. 1850). WoJ (1891).
Avledn.: FÖRSTÖRARE, m.||ig.
I. (†) till I: person som stör l. hindrar l. oroar ngn l. ngt. Dähnert 319 (1746). Schultze Ordb. 5069 (c. 1755).
II. till II: person som förstör l. fördärvar ngn l. ngt. Jes. 49: 17 (Bib. 1541). jfr BELÄTE-, FREDS-, HÄR-FÖRSTÖRARE m. fl. särsk. (†) till II 2, övergående i bet.: slösare. Hvar och en som känner mig, vet at jag icke är någon förstörare. Jag lefver inskränktare än någon menniska. Leopold (1787) i 2Saml. 4: 187. CMMöllersvärd (1809) i Bref 1808—09, s. 205. —
FÖRSTÖRBAR, adj. som kan förstöras; jfr O-FÖRSTÖRBAR. särsk. till II 1 a, 3. Polyfem IV. 51: 2 (1811). Det lätt förstörbara papperet. Schück MedeltKultH 58 (1907). Avledn.: förstörbarhet, r. l. f. JournLTh. 1812, nr 273, s. 2. —
FÖRSTÖRIG, adj. (†) till I 1: hinderlig. Kropsens förstörige och beswärlige Klädhebonat. Schroderus Albert. 3—4: 109 (1638).
FÖRSTÖRISK, adj. (†)
1) till II 1 a: förstörande; fördärvbringande. Kon. Magni förstöriska Regering. SthmStCal. 1764, s. 17. Den förstöriskt blixtrande Ljungelden. Almqvist Hind. 113 (1833).
2) till II 2: slösaktig. Arthur börjar lefva förstöriskt. Thackeray Pend. 2: 355 (1851).
FÖRSTÖRLIG, adj. (†) till II 1 a, 3: förstörbar. Hamb. (1700). Biberg 2: 283 (c. 1820). jfr O-FÖRSTÖRLIG.
Spoiler title