SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
FÖRTJÄNST förɟän4st l. fœr-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. forthiänist, efter mnt. vordēnst, motsv. t. verdienst; jfr FÖR- II B o. TJÄNST; användt ss. vbalsbst. till FÖRTJÄNA]
I.
1) motsv. FÖRTJÄNA I 2: vinst (vid försäljning l. på en affärstransaktion l. på rörelse); betalning för l. inkomst av arbetsanställning l. tjänst l. tillfälligt uppdrag o. d. Det blev ingen förtjänst på den affären. Han har i ren förtjänst haft trehundra kronor. GR 12: 191 (1539). Haffuer en Masemästeres förtiänist waridt her på Bergitt .. 24 L ℔ tacke iärn. Därs. 19: 102 (1548). Det är förtjensten man lefver af. Granlund Ordspr. (c. 1880). De förtjänster, ett lands kapitalister göra vid affärer i utländska värdepapper. 2UB 10: 427 (1907). Böök ResSv. 55 (1924). Omkostnaderna äta upp hela förtjänsten. SvD(B) 8/10 1927, Bil. s. 4. jfr ARBETS-, PÄNNING-, VECKO-FÖRTJÄNST m. fl. — särsk. (i sht förr, bygdemålsfärgat) i uttr. gå på l. vara ute på förtjänst o. d., om arbetare: mer l. mindre tillfälligt, för längre l. kortare tid vara borta för att i andra trakter l. hos främmande människor gm sitt arbete förskaffa sig inkomster l. uppehälle. VDAkt. 1790, nr 398. Karlfeldt FridVis. 10 (1898; i bild, om göken). JulhälsnLinköp. 1909, s. 50. Jfr: (Arbetaren i Norrland på 1850-talet var oftast) bonde- eller torparson. Han var ”ute på förtjänster” och återgick för det mesta till fäderneyrket. Högberg Frib. 18 (1910).
2) motsv. FÖRTJÄNA I 3: det som ngn (på grund av tidigare handlingar, uppförande o. d.) är värd l. berättigad till l. varpå ngn kan göra anspråk (vare sig godt l. ondt, belöning l. straff), värde, förskyllan; numera i sht i uttr. efter förtjänst, så som han osv. är värd. GR 10: 189 (1535). Straffet bör wara jempt medh förtiensten. Bullernæsius Lögn. 401 (1619). Man bör .. efter förtjänst (dvs. till deras fulla värde) uppskatta den djupa känsla av inbördes förpliktelser .., om vilka .. sederna (inom byalaget) vittna. Nilsson FestdVard. 68 (1925).
3) (†) motsv. FÖRTJÄNA I 3: förhållandet att ha gjort sig värd l. förtjänt (av ngt), (på föregående värksamhet grundad) rättighet (att få l. innehava ngt); utan bestämning, pregnant, äv.: värdighet. Effter .. min aller käreste nådigiste herre, aff hans nådz szynnerlige gunst och nåde, och icke för någen min fortiäniste schuldh mig vnth och forlenth haffuer med thet heradzhöffdingedöme vtij N. GR 13: 134 (1540); jfr II 2 a. Har .. (författaren) gifvit litteraturen eller sitt språk någon ny stämpel? Ty det är detta, som afgör förtjensten till ett rum i minnets tempel. Leopold 5: 422 (1794). Dens. (1822) i TegnérPpr 169.
4) [specialfall av 3; efter kyrkolat. meritum; jfr t. verdienst i motsv. anv.] teol. till FÖRTJÄNA I 4: gm goda gärningar förvärvad rättighet (till lön l. vederlag av Gud för egen l. andras räkning); äv. konkretare: vad ngn förtjänar l. förtjänat; särsk. om Kristus' lidande o. död ss. en förutsättning för den troende människans syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse av Gud. Vthan förtieniste .. och allena genom Christum moste hwar och en rettferdugh warda. FörsprGal. (NT 1526). Epter thz .. (martyrerna) hade stora förtienst när gudi .., så vthwalde wij (under påvens välde) them för patroner. OPetri MenSkap. 87 (c. 1540). Hufwud-grund (för vår salighet), är hans (dvs. Kristus') fulkomliga förtienst och förskyllan för oss hoos Gudh. Emporagrius Cat. M 1 a (1669). Hb. 1693, s. 47. Summan av .. (helgonens) överloppsgärningar bildar jämte Kristi överskjutande förtjänst den bekanta skatt, thesaurus meritorum, varur (den romerska) kyrkan öser för att meddela avlat. Fehrman OrientK 93 (1920). Aulén AllmTron 258 (1923).
5) [utvecklat ur 2] (†) förvållan(de), förskyllan, skuld; ngn gg i uttr. efter ngns l. ngts förtjänst, gm ngns l. ngts förvållande. (Antikrist) then .. vnder jtt heligdt sken alt för länge regerat haffuer, Doch wij må clagha offuer oss sielffua, thz haffuer warit wor eghen fortienist. OPetri PEliæ e 1 a (1527). Carl IX (c. 1585) i HT 1906, s. 142.
6) (†) vedergällning (för ett brott), straff. Såsom mig förhopper skall .. (upprorshopen) alredhe haf(v)e fåått nu widh dette lagh theris förtienist. UrkFinlÖ I. 2: 12 (1597). Då de som Hr Bergdahl så oskyldigt angripit, torde för sin smäde tunga, niuta sin argheets förtiänst till godo. VDAkt. 1735, nr 5.
II.
1) [jfr motsv. anv. av t. verdienst] förhållandet att ngn gm sin värksamhet har gagnat l. gagnar (ngn l. ngt); dugligt, framgångsrikt, berömvärdt arbete (till gagn för ngn l. ngt l. till befordrande l. förvärkligande av ngt); numera nästan bl. i pl., konkretare, om enskild handling av dylikt slag; i allm. med bestämning inledd av prep. om (förr äv. av) samt, med avs. på person, land o. d., äv. mot; ofta i uttr. inlägga förtjänster (förr äv. förtjänst) om osv. ngt, utföra ett dugligt osv. arbete för ngt, göra sig förtjänt om ngt; i sht förr äv. i uttr. hava (stora) förtjänster om osv. ngt, hava utfört ett dugligt osv. arbete för ngt. Förmode wij thet wår förtienst emoot Rijket skal hafwa then ähran förskylt. Girs G1 176 (c. 1630). H. Excellens Gref Sköldebrand är en Herre hvars förtjenster af Staten äro vida öfver mitt beröm. Tegnér (WB) 4: 222 (1822). (J. G. Richerts) utomordentliga förtjänster om vårt lagstiftningsarbete. De Geer Minn. 2: 34 (1892). De ojämförligt största förtjänsterna på .. (den sv. ordbildningslärans) område hafva inlagts af F. Tamm. Noreen VS 1: 296 (1904).
2) [jfr motsv. anv. av t. verdienst] duglighet, framstående beskaffenhet o. d.
a) (numera bl. arkaiserande; se dock α, β) i fråga om person: egenskapen att vara duglig l. framstående l. berömvärd (ådagalagd gm gagnande handlingar l. värk), duglighet; förmåga; förr ofta motsatt: börd l. lycka. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Hr Archiatern har at tacka sin förtjenst för detta framsteget (dvs. att ha blivit adlad) och lyckan äger deruti liten dehl. Höpken 2: 11 (1763). En man af förtjenst. GJEhrensvärd Dagb. 1: 3 (1776). All förtjenst till slut sin krona har. Tegnér (WB) 8: 9 (1836). Konungen vare .. obetaget, att .. till Lärare-befattningar vid Universiteterna (osv.) .. kalla och befordra äfven utländske Män af utmärkt förtjenst. RF 1809, § 28 (1854); jfr α. Lyckan är förtjenstens måttstock. Rydberg RomD 10 (1876). — särsk.
α) (i sht i fackspr., fullt br.) om duglighet ss. befordringsgrund (vid besättande av statstjänst), förr i sht om duglighet bevisad gm förutgående värksamhet i statens tjänst (motsatt: skicklighet; jfr FörordnFörslag 23/11 1756, s. B 1 a, ävensom StatsvT 1907, s. 185 f.). Kyrkol. 19: 31 (1686). PH 5: 3103 (1751). Konungen fäste, vid alla befordringar, afseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd. RF 1809, § 28. TjReglArm. 1889, s. 187. — särsk. (numera knappast br.) konkretare (jfr β): tjänstemerit; förr stundom i uttr. enkla l. dubbla förtjänster. Att Hr Generalen i anseende til dess bekante personelle meriter och goda förtiänster kunde så vida hugnas och understödjas. 2RARP 4: 525 (1727). Mig, fattige Prästman, som redan i 33 år med enkla förtjenster tjent såsom Adjunct och Comminister. Därs. 1795, nr 153. RF 1809, § 33. jfr LÄRDOMS-FÖRTJÄNST.
β) (fullt br.) konkretare (jfr α slutet): ngt berömvärdt, ”merit”; framstående l. utmärkt l. berömvärd egenskap (hos ngn l. ngt), ”god sida”; äv.: framstående osv. handling (av ngn); stundom i försvagad anv., närmande sig bet.: ära, beröm. Det är hans förtjänst l. han har (hela) förtjänsten av l. han kan tillskriva sig (hela) förtjänsten att saken kommit till stånd. Helsingius M 1 a (1587). Alla döde Auctorer hafva en stor förtjenst framför de lefvande ... De äro döde. Kellgren 3: 206 (1792). Handlingen (i Goethes die Mitschuldigen), äger .. utom nyhetens förtjenst, äfven den af enhet och enfald. JournSvL 1799, s. 338. En af Hjärnes stora förtjenster var vettenskapernas förallmänligande. Beskow Minnesb. 1: 199 (1856, 1860). Claëson 1: 45 (1857). (Axel Lillie) var, med sina förtjänster och fel, i många afseenden en typ för den svenska aristokrati, som fostrades under de stora krigens tid. Tegnér SvBild. 20 (1896). Hon hade haft sina förtjänster hon med. KKD 6: XLII (1912).
γ) (numera bl. ngn gg arkaiserande) personifierat: de dugliga l. förtjänta osv., den duglige l. förtjänte osv. 1VittAH 5: 51 (1780, 1788). Hvad vill Förtjensten? Säg mig. — Allmänt väl. Leopold 2: 136 (1801, 1815). Svedelius i SAH 60: 279 (1883). Klint (1906).
b) i fråga om sak, i sht litterärt värk: framstående l. utmärkt beskaffenhet, (högt) värde; numera, utom i högre stil, vanl. konkretare: god egenskap, god sida, motsatt: fel. Dalin Arg. 2: nr 40, s. 2 (1734; uppl. 1754: värde). (Det) är .. obestridlig förtjenst i åtskilliga af .. (Palmblads) noveller och romaner. Sturzen-Becker 1: 19 (1861). Stilen (i romanen) vann .. erkännande, och karaktersteckningarna voro måhända icke utan förtjänst. De Geer Minn. 1: 118 (1892). Wirsén i 3SAH 11: 199 (1896).
Ssgr (i allm. till II 2): A: FÖRTJÄNST-ADEL. adel förvärvad genom förtjänst(er); äv. konkret; i allm. motsatt: bördsadel. Geijer I. 1: 24 (1818). Kindblad (1871).
(I 1) -AVGIFT. (i Finl., i fackspr.) med viss procent på hyran l. avlöningen utgående avgift som av sjöman vid avmönstring erlägges till sjömanshuset. FFS 1881, nr 27, s. 29. Lang FinlSjör. 1: 46 (1890).
-FULL. särsk.
1) teol. till I 4: som innebär l. utgör förtjänst, förtjänande (se FÖRTJÄNA I 4). Nordforss (1805).
2) till II 2: som har förtjänst(er); utmärkt, framstående, berömvärd; numera nästan bl. om sak. En mycket förtjänstfull undersökning, avhandling. Wikforss 2: 861 (1804). Argus 1820, nr 1, s. 1. (Söderköping har) en .. berömd vattenkuranstalt, upprättad af den förtjenstfulle D:r Lagberg. Thomée IllSv. 233 (1866). Manderström hade ett långt, förtjänstfullt anförande. De Geer Minn. 2: 31 (1892). Nilsson FestdVard. 83 (1925; om person).
-FULLHET—0~2, äv. ~20. (mindre br.) sbst. till -FULL. särsk. teol. till -FULL 1. Anjou Kyrkoh. 43 (1842). Holmberg Nordb. 564 (1854).
(II 1, 2) -LISTA, r. l. f. lista l. förteckning över ngns förtjänster. särsk. (†) till II 2 a α slutet: meritförteckning. VDAkt. 1795, nr 127. Därs. nr 204. —
-LÖS. (förtjänst- 1754 osv. förtjänsts- 1755) (föga br.) särsk. till II 2: som saknar förtjänst(er), obetydlig. Tessin Bref 2: 101 (1754). Den något hegeliserande ehuru icke förtjenstlöse H. F. W. Hinrichs. Bolin Statsl. 1: 11 (1868).
-MEDALJ. Wieselgren Samt. 208 (1880). En honom af Jönköpings läns skytteförbund tilldelad förtjenstmedalj i guld. PT 1910, nr 111 A, s. 2.
-ORDEN. orden av det slag som utdelas till (civila l. militära) medborgare vilka inlagt förtjänster om det allmänna; vanl. i pl., motsatt: stora ordnar o. husordnar. NF 6: 888 (1882).
-ÅR. (†)
1) till II 2 a α slutet: tjänsteår (räknat ss. merit vid befordran). VDAkt. 1758, nr 357. Därs. 1760, nr 373.
2) om det ecklesiastika år under vilket en befordrad prästman dött, men under vilket han innehar tjänsten, tjänsteår. Kyrkol. 1686, s. 377 (1697; uppl. 1845). Föda och löna nogon, som bestrider förtjenst- och nåd-året. VDAkt. 1758, nr 269.
B: (†): FÖRTJÄNSTS-LÖS, se A.
Avledn.: FÖRTJÄNSTLIG, adj. (-ligit, n. Brask Pufendorf Hist. 147 (1680)) [liksom d. fortjenstlig efter t. verdienstlich] teol. till I 4: förtjänstfull (se d. o. 1). PErici Musæus 4: 92 a (1582). Saligheten blir (i romerska kyrkan) bunden vid summan av förtjänstliga handlingar och avsikter. Fehrman OrientK 92 (1920).
Avledn.: förtjänstlighet, r. l. f. teol. Lind (1749). Den falska uppfattningen af gärningarnas förtjenstlighet. Rundgren i 3SAH 8: 89 (1893).
Spoiler title
Spoiler content