SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
FÖRUNDRA förun4dra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (föru´ndra Weste; förùnndra Dalin), v. -ade; l. (i bet. 1 b β) FÖRUNDRAS -un4dras resp. 032, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE (†, OxBr. 3: 200 (1630), Stiernman Com. 3: 960 (1672)), -ELSE o. -ING, se avledn.; -ARE (†, Linc. (1640; under mirator; i bet. 1 b), 1Saml. 9: 357 (1777; i bet. 2)).
Etymologi
[fsv. forundra, forundras (i bet. 1 a, b), liksom d. forundre efter mnt. vorwunderen; jfr t. verwundern; till FÖR- II B o. UNDRA]
1) väcka l. känna undran o. d.
a) med sakligt subj. l. (oftare) opers. med efterföljande inf. l. att-sats l. konditionalsats o. d., i sht förr äv. indir. frågesats (förr äv. bestämning inledd av prep. ): väcka undran (hos ngn), förvåna (ngn); vanl. med indir. personobj., äv. (i sht i vitter stil) abs.: väcka undran, vara förvånansvärd, förvåna. Det som förundrar mig mest i denna sak är att (osv.). Det har högeligen förundrat mig att höra (se) detta. Fförwndrar oss ganska storliga hwi te goda frver saa .. förholles. GR 1: 142 (1523). Forundrar oss nooch paa saadana theres scriffuilsze. Därs. 3: 113 (1526). Sannerligen migh förundrar storligen, at (osv.). Schroderus Sleid. 145 (1610). Hvad här jag skådar mig knappt förundrar. Tegnér (WB) 5: 91 (1825). Det måste .. förundra att Krysanteus .. icke var en praktisk .. ande. Rydberg Ath. 36 (1859). PT 1913, nr 148 A, s. 2.
b) med personligt subj.: känna undran, förvåna sig.
α) (†) intr., abs. l. med bestämning inledd av prep. om l. l. över, l. tr. med sakobj. l. att-sats l. konditionalsats l. indir. frågesats: undra på l. över, förvåna sig över (ngt l. att l. huru osv.); undra (om osv.). The ther förundradhe att hanns N. haffuer lagtt tunga oppå lannditth. GR 1: 123 (1523). The förundradhe stoorligha på hans (dvs. Jesus') lärdom. Mark. 1: 22 (NT 1526). Om the monge oc starke breff förwndre wii nog sielffue. GR 6: 340 (1529). Fienden .. förvndrade the Romares hastige ankomst. Schroderus Liv. 701 (1626). Wil man och see til Lärostand, / Skal man storligh förvndra. PolitVis. 303 (1644). Alla the som förundra öfver mitt tal. Ekeblad Bref 1: 281 (1653; rättat efter hskr.). Förundra ej, om Under kunna finnas. JGOxenstierna 4: 311 (1815).
β) refl., äv. (i sht i vitter stil) dep.: känna undran l. förundran, undra, förvåna sig, bliva förvånad; vanl. med bestämning inledd av prep. över, äv. (numera föga br.) på, förr äv. om; äv. med att-sats (utan inledande prep.); förr äv. med indir. frågesats: undra (vad l. huru osv.). Jag kan inte nog förundra mig. Det är ingenting att förundra sig över. Thå Moses thet såågh förundrade han sigh om then synena. Apg. 7: 31 (NT 1526). Monge förundra sigh på hans wijsheet. Syr. 39: 9 (Bib. 1541). H. N. .. förundrade sig hvad å färde var. HH 20: 152 (c. 1565). Ingen må förundra sig, at vi i början göra små Påminnelser til vår fördel. Dalin Arg. 1: 6 (1732, 1754). Förundras ej, om i min blick du röjer, / Af längtan född, en oförgänglig tår. ESjöberg 122 (1819). Det är ej att förundra sig på. Klint (1906). (Gustav Vasa) Böjer .. sig i ödmjukhet och förundras över sitt öde. SvD 1923, nr 168, s. 13.
c) (†) i p. pr. i adjektivisk anv.: som väcker undran l. förvåning, (för)underlig, förvånande. (Sv.) Förundrande, (lat.) mirabundus. Hamb. (1700). Gosselman SNAmer. 1: 108 (1833).
d) (i sht i vitter stil) i p. pf. (ss. adj.): som känner undran l. förvåning, undrande, förvånad; äv. med bestämning inledd av prep. över, förr äv. (med mera verbal bet.) av, stundom med inf. (utan inledande prep.); äv. i överförd anv. om blick, min, åtbörd o. d.: som vittnar om undran l. förvåning. Se sig förundrad omkring. Se förundrad ut. Förundrad över ngt. JGOxenstierna Dagb. 90 (1770). Förundrade att se denna förstöring. Dens. (1805). i 2Saml. 3: 33. Jag finner mig förundrad af ditt påstående det (osv.). Tegnér (WB) 8: 468 (1837). Förundrade blickar. Rydberg RomD 139 (1874, 1877).
2) (†) beundra (ngn l. ngt); vanl. tr., ngn gg refl. med bestämning inledd av prep. l. över. In för the mechtigha skal man förundra sigh vppå migh. Vish. 8: 11 (Bib. 1541; Apokr. 1921: hos de mäktige skall jag bliva beundrad). Lärdom .. ansåg han såsom konstiga Spinnelväfvar, hvilka kunde förundras, men voro för öfrigt onyttiga bördor. Mörk Ad. 1: 121 (1743). (Sv.) Förundra sig öfver .. (fr.) Admirer. Nordforss (1805).
Avledn.: FÖRUNDERLIG, adj.; adv. -t. (-und'lig Bellman 5: 78 (c. 1775; i vers)) [jfr d. forunderlig]
1) (i sht i skriftspr., företrädesvis i vitter stil) till 1: som är ägnad att väcka undran l. förundran, underlig, underbar, sällsam, märklig, märkvärdig, besynnerlig, förvånande, förvånansvärd; ofta med bibegrepp av l. övergående i bet.: mycket stor, väldig, överväldigande o. d. l.: utmärkt, utomordentlig o. d. Han är en högst förunderlig människa. Förunderligt nog lyckades det. Hamb. (1700). Recensionen (har) här uppe gjordt en aldeles förunderlig verkan. Leopold (1793) i 2Saml. 8: 94. Förunderliga makt som konstnärn äger! Tegnér (WB) 8: 3 (1836). Däri ligger det förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon. Joh. 9: 30 (Bib. 1917). Vi .. blickade (från bron) ner i det förunderligt klara vattnet (vid Motala). Böök ResSv. 107 (1924).
2) (†) till 2: beundransvärd. Swedberg Schibb. 247 (1716). Denna förunderliga byggnaden. Westerdahl Häls. 73 (1768; uppl. 1764: admirabla structur).
Avledn.: förunderlighet, r. l. f. (i skriftspr., i sht i vitter stil) till FÖRUNDERLIG 1; stundom konkretare: ngt förunderligt, förunderlig egenskap o. d. Ekblad 220 (1764). Människohjärtats förunderligheter. Nordström Piga 137 (1914).
FÖRUNDERSAM, adj.; adv. -t (Nordenflycht QT 1748—50, s. 15 (i bet. 1)). (†) till 1.
1) undrande, undersam, förundrad, förvånad. Alexander, wred ok Förundersam, åhörer sina herrars relation. Börk Darius s. 3 (1688). JGOxenstierna 5: 339 (c. 1817).
2) underlig, förunderlig, sällsam, förvånande. Storleken ifrån de störste til de minste djur är .. förundersam. Linné MusReg. XVI (1754). Wingård Minn. 5: 153 (1847).
Avledn.: förundersamhet, r. l. f. (†) till FÖRUNDERSAM 2. Wezel MarkÄktH 56 (1797).
förundersamligen, adv. (†) till FÖRUNDERSAM 2: förunderligt (nog). HSH 9: 183 (1639).
FÖRUNDRAN, r. l. f.
1) till 1: undran, förvåning. Väcka förundran (hos ngn). Falla i förundran över ngt. Han fann (såg osv.) med förundran l. till sin (stora) förundran att (osv.). Hwilket iag aldrig kan utan förundran läsa. Rudbeck Atl. 1: 552 (1679). De uppfylldes av häpnad och förundran. Apg. 2: 7 (Bib. 1917). särsk. i numera obr. uttr. o. förb. Mycket folck inkom medh förundran hwadh på färde war. ConsAcAboP 4: 370 (1677). Rodnande syntes hon der, i sin blyghet ljuf till förundran. Runeberg 1: 154 (1836).
2) (†) till 2: beundran; vördnad, dyrkan; äv. konkret, om föremålet för ngns beundran osv. Hela wida werlden .. vpweckes (gm de stora tingsom Gud gjort med Sverge) til Gudz förvndran och fruchtan. Swedberg SabbRo 453 (1708, 1710). H(er)r Arch(iate)rn är hennes förundran. CAlströmer (1764) hos Linné Bref I. 3: 73. Hans förundran för konungen af Preussen. JGOxenstierna Dagb. 121 (1770). HT 1918, s. 188 (1809).
Ssgr: förundrans-full. (†) till FÖRUNDRAN 1: undrande, undersam, förvånad. JIhre hos Hoffmann Förnöjs. Föret. 3 b (1752). JGOxenstierna 4: 225 (1815).
-tecken [jfr nylat. signum admirationis] (†) om utropstecknet (ss. uttryck för förvåning). Biurman Brefst. 28 (1729). Weste (1807). Tegnér (WB) 6: 418 (1827; bildl.).
-värd. adj.; adv. -värdt. 1) till FÖRUNDRAN 1: som är ägnad att väcka undran l. förvåning; förunderlig, förvånansvärd. Nordberg C12 1: 47 (i handl. fr. 1698). Försynens .. förundrans-värda tilskyndelser. Posten 1769, s. 434. En kinkig uppgift, i hvilken .. (skådespelaren) redde sig förundransvärdt väl. PT 1895, nr 63 A, s. 3. 2) (†) till FÖRUNDRAN 2: beundransvärd; vördnadsvärd, dyrkansvärd. Af så stora värck erkiänner jag ett stort, ett alsmächtigt och förundrans värdt väsende. Mörk Ad. 1: 272 (1743). Nordforss (1805).
FÖRUNDRELSE, r. l. f. (†) till 1: förundran (se d. o. 1). Helsingius M 2 a (1587). IErici Colerus 2: 153 (c. 1645). Hamb. (1700).
FÖRUNDRING, r. l. f. [jfr d. forundring, t. verwunderung; anv. i senaste tid torde bero på inflytande från d.]
1) (numera knappast br.) till 1: förundran (se d. o. 1). Phrygius HimLif. 17 (1615). Borgmästaren .. bleff vtaff förundring öfwer thenna .. handel .. betaghen. Shroderus Liv. 54 (1626). Hagberg Shaksp. 4: 78 (1848). (Han) såg .. till sin förundring att den främmande var fadern. Berger Bendel 75 (1910).
2) (†) till 2: beundran; vördnad, dyrkan. Schroderus Os. 2: 180 (1635). The gamble hafwa medh widskepeligh Förundring hollit en benämd Phara i stoor Wördning. Därs. 397. Linc. (1640; under suspectus).
Ssg (till FÖRUNDRING 1): förundrings-tecken. (†) = FÖRUNDRANS-TECKEN. Arvidi 218 (1651). Tiällmann Gr. 153 (1696).
Spoiler title
Spoiler content