FÖRVARNA, v. -ade. vbalsbst. -ING (se FÖRVARINGanm.).
Ordformer
(-vardn- 1605—1637)
Etymologi
[fsv. forvarna, sv. dial. (Finl.) förvarna; till FÖR- II B]
(†)
1) lägga (ngn ngt) på hjärtat; äv. i förb. med prep. till: uppfordra l. uppmana (ngn) till (ngt), förmana (ngn) att hålla sig till l. sköta (ngt). När Jagh J förlijdenn höstas skildes ifrån honom, förwardnade min Junckare migh, huad migh af nödenn skulle wara, Skulle Jagh besöökie Eders Godachttighet. SUFinlH 2: 206(1605). Till deeres kall förvarna. RP 1: XI (1625). Gertrudh (har) bruggit uthi Karin Moszenbekz pört, der till Karin jempte henne sin medtienarinna Karins piga Gertrudh förvardnadh hafuer. BtHforsH 1: 226(1637).
2) varna. Will h: kon: Ma:t .. än nw forwarne eder, för sådana bedrägerij. GR 13: 2(1540). Then rijke Mannen i Helfwetit begärade igenom Lazarum at förwarna sina Brödher. Schroderus Os. 2: 559(1635). Heinrich(1814; med hänv. till varna).
3) refl.: taga sig till vara. Man hafwer sigh vppå alla sidhor noghsampt omseedt och förwarnat. Schroderus Liv. 567(1626).
