publicerad: 1926
FÅLE få3le2, m. l. r.; best. -en ((†) fåln, i vers Bellman 2: 150 (1783), Cygnæus 7: 256 (1841)); pl. -ar.
Ordformer
(fol- 1526 osv. foll- GR 12: 89 (1538: Follar, pl.). fool- GR 18: 438 (1547: Fooler, pl.). få(h)l- 1544 osv. — -le 1542 osv. -la oblik kasus 1526—1794, nom. 1604—1727. Anm. Spegel 114 (1712) uppför ett feminint fola, översättande det med lat. eqva, t. stutte. Sannol. har Spegel missuppfattat bibelöversättningarnas oblika form fola. Samma förh. torde ligga till grund för pl.-formen fålorne hos CAEhrensvärd Brev 1: 240 (c. 1795), såvida denna icke är en medveten, skämtsam bildning. Något femininum fola torde knappast ha funnits i normalt sv. språk)
Etymologi
[fsv. foli, motsv. d. fole, isl. foli, got. fula, mnt. vole, fht. folo, feng. fola, eng. foal; besläktat med gr. πῶλος, föl; jfr äv. lat. pullus, unge. — Jfr FÖL]
unghäst (innan den börjat tagas i arbete; vanl. i åldern 1—3 år, mindre ofta om yngre), föl; stundom särsk. om unghäst av manligt kön; äv. om ungdjur av åsna, zebra o. dylika hästen närstående djur; i de ä. bibelöversättningarna vanl. om ung åsna, äv. om ung kamel; numera, utom i bibliskt o. bygdemålsfärgat spr., bl. i bet.: springare (se nedan). (I) warden .. finnandes en fola bunden. Mark. 11: 2 (NT 1526; gr. πῶλον, Luther: Füllen; Bib. 1917: åsnefåle). Oxar och folar ther åkren medh brukas. Jes. 30: 24 (Bib. 1541; Luther: Füllen, Vulg.: pulli asinorum; Bib. 1917: åsnorna). Folar och Yngslen. IErici Colerus 1: 135 (c. 1645). Di värsta sto bära di skönaste fålarna; alltså skall min fru mor få se, hocka sköna barn jag skall få. Horn Lefv. 106 (c. 1657). Fåhlan (hålles) 2 dygn från Stodet, och släppes til at en gång dya sig väl mätt. Salander Gårdsf. 27 (1727). 2:ne Fålar i 3:dje året en föllja i 1:sta året. VexiöBl. 1819, nr 45, s. 4. MeddNordM 1893—94, s. 131 (om föl av gotländsk skogsruss). jfr FODER-, HINGST-, HÄST-, KAMEL-, UNG-, ÖLANDS-FÅLE. — särsk. (i högre stil., fullt br.): häst, ofta med bibet. av att den är ung o. yster, springare. JGHallman Vitt. 12 (c. 1756). Jag äger blott en fåle, / Men yr som all di skam. Kellgren 1: 118 (1788). Carleson är icke det enda exempel jag sett på huru statsrådsselen förmår göra äfven de ystraste fålar spakare. De Geer Minn. 2: 175 (1892); jfr slutet. jfr SPRAK-FÅLE. särsk. mer l. mindre bildl., om man. Wingård Minn. 1: 17 (1846).
Ssgr: A: FÅL-FOT, se B. —
-UNGE. (†) fölunge; jfr FÅLSUNG. Serenius (1734; under horsecolt). Dalin (1851). Lundegård DrMarg. 2: 196 (1906; i skildring av medeltida förh.). —
-UNGE-FÖTTER, pl. (fålunga- 1824—1831. fålunge- 1845. fålungs- 1762) (†) växten Caltha palustris Lin., kabbelek; jfr FÅLSUNG-FÖTTER. Rothof Bbb 1 a (1762). Dybeck Runa 1845, s. 67 (antecknat fr. vissa trakter av Västmanl.).
B: FÅLA-FOT (fål- c. 1870. fåla- 1709—1905. fåle- 1751) (†; se dock slutet) en (ung) hästs fot. Jesus drog sig öfver ett leed, / Så illa han sin fåhlafoot wreed. Landsm. 2: XLVI (1709; i en besvärjelse). särsk. [anledningen till namnet är bladens form; jfr namnet ”hästhov” på samma växt] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i pl.: växten Tussilago Farfara Lin., hästhov. Linné Vg. 20 (1747; fr. Västergötl.). BotN 1896, s. 10 (fr. sydvästra Finl.). Lundegård DrMarg. 1: 78 (1905; i skildring av medeltida förh.).
C (†): FÅLE-FOT, se B.
Avledn.: FÅLA, v., -ning. (fo(h)la 1654—1749. foll- Visb. 1: 72 (1573: folla, ipf.). få(h)la 1581 osv.) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) få (föl); i allm. intr.: föla. Visb. 1: 72 (1573). (I april) Begynna Stooden at Fåhla. Brahe Oec. 106 (1581). At Stodet fohlar itt Fööl medh sådan slags Färga man hafwa wil. Hildebrand MagiaNat. 117 (1654; rubrik). Sundén (1885). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content