publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 c γ) FÖR-BLOMSTRA, v.1 (†) refl.: sätta en sådan myckenhet blommor att växtens kraft utsuges o. växten dör. Sådana slagz frucht-trän snarare förblomstra sigh och döö bort, än de som på en fast grund äro satte. Hiärne 2Anl. 328 (1706). —
(II 1 b β) -BLOMSTRA040 (jfr anm. sp. 2313), v.2 [efter t. verblühen] (i vitter stil, föga br.) = FÖR-BLOMMA, v.1 SvMag. 1766, s. 493. Hastigt förblomstrar kärlekens vår. Stagnelius (SVS) 3: 274 (c. 1815). Berndtson (1880). —
(II 2) -BLOMSTRA, v.3 [efter t. verblümen] (†) = FÖR-BLOMMA, v.2; anträffat bl. i p. pf. ss. adj.: förtäckt, förblommerad. Knorring Illus. IV (1836). —
(I 2) -BLOMSTRING 3~20. bot. höstblomstring av knoppar tillhörande en följande vegetationsperiod, på prolepsis beroende höstblomstring; motsatt: efterblomstring. BotN 1883, s. 21. —
(II B) -BLOTTA, v.1, -else, -ning. (-blutth- 1523. -blött- 1536) [fsv. forblotta av mnt. vorbloten; jfr BLOTTA, v.1] (†)
1) blotta (huvudet). The .. sågho hans hedhersamme gråå hufwudh wara förblåttat. Schroderus Liv. 162 (1626).
2) blottställa (ngn l. ngt), göra värnlös, lämna försvarslös l. obevakad l. oskyddad. The (vilja) ecke .. forblotta then Landzendan Vestergötland. GR 9: 142 (1534). Muren war förblottat och vthan wacht. Schroderus Liv. 920 (1626). AOxenstierna Bref 4: 468 (1648). Commissarierne i Wiborg .. meente (icke) rådeligit wara, aldeles förblotta Gräntzen (mot Ryssland) medh Krijgzfolck. Widekindi KrigsH 177 (1671).
3) utblotta, utarma, utplundra, ödelägga; ofta med prep. (ut)av l. med l. på o. sbst. betecknande det varpå ngn l. ngt utblottas. GR 1: 108 (1523). Nöden är stoor och Chronan aff mynt förblottat. Därs. 6: 261 (1536). Ingen Konung förmåtte, / Twinga på sådent sätt, / Tina, och them för blotte. PolitVis. 237 (1617). Kon. Carl XI:s reduction (hade) förblottat (adeln). Rääf Ydre 4: 288 (1865). —
(II A) -BLUFFA förbluf4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förblu´ffa Weste; förblùffa Dalin) v. -ade; -else (om tillståndet att vara förbluffad, Sturzen-Becker 2: 113 (1861) osv.), -ning (föga br. o. bl. om tillståndet att vara förbluffad, Wingård Minn. 9: 70 (1848), Hollander Ordl. (1895)). (-bluffa 1793 osv. -blöffa 1793—1832) [liksom d. forbløffe av nt. verbluffen, verblüffen (varav t. verblüffen), av mnt. vorbluffen, bildat till en icke anträffad motsvarighet till nt. bluffen (se BLUFFA). Formen med -ö- utgår trol. närmast från d.] göra häpen l. flat l. försagd, slå med häpnad, överraska; bringa ur fattningen; ofta förekommande dels i p. pr.: förvånande, överraskande, häpnadsväckande, dels i p. pf. ss. adj.: häpen, flat, (högeligen) förvånad. Jag blev något förbluffad av detta tilltal. Visa förbluffande prov på vighet. Han låter ej förbluffa sig av ett vägrande svar. Stå alldeles förbluffad. Han förbluffade alla genom sin fingerfärdighet. Eurén Kotzebue Orth. 1: 56 (1793). Om de andra syntes förvånade, såg gamle Crawley alldeles förblöffad ut. Morgan FloraM 2: 62 (1827). Kyrkoherden .. förbluffades af .. (Lars') argumenter. Rydberg Vap. 92 (1891). Att avrättnings- och bestraffningsscener räknades till förströelser av kineserna, är ju ägnat att förbluffa. Böök ResSv. 79 (1924). (†) i p. pf.: ”tafatt”, ”bortkommen”. Ja, han är också litet förbluffad i Vitterheten, vår Tellheim. Björn MvB 10 (1793). —
-BLUFFENHET, r. l. f. [efter t. verblüffenheit, avledn. till verblüffen (se FÖR-BLUFFA)] (†) förbluffelse. Almqvist Ekols. 2: 82 (1847). —
(II 2 b) -BLYA040 (jfr anm. sp. 2313), -ing, -ning (†, Rinman 1: 544 (1788: Förblyningssmältning, till 1), JernkA 1847, s. 320). [efter t. verbleien]
1) (förr) metall. sammansmälta (silverhaltig malm l. annat silverhaltigt material) med bly l. glete för frigörande av silvret; förr äv. refl.: ingå förening med bly. Hülphers Dal. 606 (1762; refl.). Rinman (1788). Eneberg Karmarsch 2: 94 (1859).
2) i sht tekn. överdraga (metallyta) med ett tunt lager av bly; äv. i pass. med intr. bet.: få en beläggning av bly; särsk. ss. vbalsbst. -ing i fråga om eldvapen: avsättning av bly på loppets innersida. Fischerström 2: 193 (1780). Billmanson Vap. 49, 55 (1880). Förblyad plåt. SvD(A) 1917, nr 319, s. 16.
3) (†) förse (glasruta) med fönsterbly, inrama med blystrimlor; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ing. Adler Meyer 311 (1894). —
-BLÅSA 040 (jfr anm. sp. 2313), v. [efter t. verblasen]
1) (†) till II 1 b γ: blåsa över. Ett wädher, thett hastigt förbläser och aldrigh meer återkommer. PJGothus (c. 1595) hos Dahlgren Gl.
2) till II 1 a γ: i p. pf. ss. adj.: hårdt utsatt för l. illa medfaren av blåst. Min physik, detta svaga instrument .. var så illa förblåst. Ahnfelt StudM 2: 92 (1857). Nakna, ödsliga, förblåsta stränder. Lagerlöf Holg. 2: 167 (1907). —
(II 1 a α) -BLÅSARE0400 (jfr anm. sp. 2313). [efter t. verblaser] (i sht i fråga om ä. förh.) glasbruksarbetare som har till uppgift att till passande storlek utblåsa det av ”anfångaren” på pipan upptagna glaset, uppblåsare; ngn gg oeg.: ”benmakare”. Schultze PVetA 1762, s. 40. SLorS 17: 22 (1899). —
(I 2) -BLÅSNING3~20. metall. första blåsningsperioden vid färskning av tackjärn enligt Thomas-Bessemer-processen. JernkA 1898, s. 59. —
Spoiler title
Spoiler content