publicerad: 1927
FÖRGRIPA förgri4pa l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förgri´pa Weste; förgri`pa Dalin), v. -griper, -grep, -grepo, -gripit, -gripen; se för övr. GRIPA. vbalsbst. -ELSE (se under avledn.); jfr FÖR-GREPP.
Etymologi
[fsv. forgripa; liksom d. forgribe efter mnt. vorgripen, motsv. t. vergreifen; till FÖR- II 1 c (i bet. 1 till β o. γ, i övriga bet. till β)]
1) (†) refl.: gripa fel; vricka sig (i handen, då man söker gripa ngt). (Sv.) Jag har förgripit mig om boken, (lat.) Aberravi in eligendo libro. Schultze Ordb. 1627 (c. 1755). (Sv.) Förgripa sig med handen (lat.) manum luxare. Lindfors (1815). Meurman (1846).
2) (†) refl.: göra ett missgrepp l. misstag; misstaga sig. Thenne är nu then Goderich, på hvilken våre Chrönikoskrifvare sigh förgripit och felat hafva, sättiandes honom .. ibland Sveriges Konungar. LPetri Kr. 9 (1559). Och kan den Klokaste sig .. förgrijpa, thet the beklageliga Exemplen hoos sombliga Skribenter utwijsa. Hoorn Jordg. 1: 56 (1697). Om jag ej befarade at förgripa mig, kunde jag väl ha mina tillbörliga gissningar. Björn Okände 27 (1791).
3) refl.: förgå sig; försynda sig, förlöpa sig; numera bl. i förb. med prep. på (jfr 5) l. (numera särsk. i fråga om ngt abstr.) prep. (e)mot: göra sig skyldig till grovt åsidosättande av den vördnad l. hänsyn som man är skyldig att hysa l. iakttaga mot (ngn l. ngt), våldföra sig på (ngn), bära hand på (ngn), (grovt) kränka (ngn l. ngt l. ngns rättigheter). Huilckin szom .. forgriiper eller forförer sig j tretto på then annenn. GR 10: 135 (1535). Om tu jw moste vmgå honom (dvs. den mäktige), så förgrijp tigh icke, at han icke tagher tigh lijffuet aff. Syr. 9: 19 (Bib. 1541). The, som förgripa sig emot Fremmande Härrskapers Ministrar. Nehrman JurCr. 282 (1756). Mimer och hans söner skola visserligen icke förgripa sig på en gäst. Rydberg Gudas. 120 (1887). Jag vet, att jag med dessa påståenden förgriper mig på katalanernas heligaste trosartiklar. Vising Span. 86 (1911).
4) (†) refl., i förb. med prep. (ut)i: göra intrång l. ingrepp i (ngt). Chesnecopherus Skäl Ll 1 a (i handl. fr. 1595). (Bokbindaren klagar över en gesäll som skulle) hafwa förgrijpit sigh uthj hans handtwärk, och arbetat uthom gårds. ConsAcAboP 4: 248 (1675).
5) (i skriftspr.) refl., i förb. med prep. på (jfr 3), liktydigt med: olovligen taga av (ngt), göra tillgrepp i (en kassa o. d.). Förgripa sig på någons egendom. Möller (1790). Efter att hafva förgripit sig på Konungahusets egodelar. Kolmodin Liv. 1: 158 (1831). Den där .. förgripit sig på det tillspillogifna. Jos. 7: 15 (öv. 1896).
1) till 3; äv. konkretare; numera bl. om handling varigm ngn våldför sig på l. kränker ngn l. ngt. Swåra förgripelser emot then Käyserlige Plenipotentiarien .. och hans betiente. Schmedeman Just. 1230 (1689). En brottslig förgripelse mot det heliga. Fehr Und. 303 (1894).
FÖRGRIPLIG, adj.; adv. -en (numera föga br., Emporagrius, Weste (1807)), -t (4GbgVSH XI. 3: 21 (1812) osv.). (-elig 1650—1812. -lig 1764 osv.) till 3: som innebär en förgripelse; ärerörig, kränkande, smädlig. Vthi sitt samtaal medh Job, hafwer han (dvs. Elifas från Teman) fuller offta feelat och förgrijpeligen emoot Gudh, Sanningen och Job talat. Emporagrius CPiper A 4 a (1650). Att Bilberg i sitt votum yttrat sig förgripligt. Annerstedt Rudbeck Bref cxcix (1905). jfr O-FÖRGRIPLIG.
Avledn.: förgriplighet, r. l. f. förhållande(t) att vara förgriplig; äv. (numera föga br.) konkretare: förgriplig handling, förgripelse. VDAkt. 1674, nr 107. Framför allt i Stockholm .. hade den nya tron vunnit ivrige anhängare, som stundom tilläto sig bullersamma uppträden och förgripligheter emot bestående kyrklig ordning. SvSpörsm. 7: 14 (1893).
Spoiler title
Spoiler content