SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖR- ssgr (forts.):
(II 2 a) FÖR-ISA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [efter t. vereisen]
a) (i fackspr.) göra (ngt) till is. Snö, som under långa tider blifvit hopad och förisad på .. (packisens) yta. De Geer SkGeogrUtv. 43 (1896).
b) (företrädesvis i högre stil, mindre br.) bildl.: göra (ngn l. ngt) kall(t) som is; särsk. i pass. med intr. bet.: ”stelna till is”, isas. Bloden förisas af nordliga kölden. Ling As. 641 (1833). Då förisas jag av skräck. Östergren (1923). särsk.
α) (föga br.) i p. pr. i adjektivisk anv.: isande. Förisande .. ögonkast. Almqvist GMim. 1: 127 (1841). Cygnæus 5: 491 (1860).
β) i p. pf. i adjektivisk anv., övergående i bet.: förstelnad, kall. Förisade känslor. CLivijn (1803) hos Hjärne DagDrabbn. 52. Förisad stod jag qvar på hennes bud, / En blodlös bild, ur marmorns klyfta huggen. Runeberg 2: 184 (1830). Wieselgren Hvirfl. 2: 28 (1891).
(II 1 c α) -IVRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -an (numera föga br., Sahlstedt (1773), Östergren (1923)), -ing. [efter t. sich vereifern]
1) refl. l. (numera knappast br.) dep.
a) om person: bliva alltför ivrig l. häftig, överila sig, uppträda överilat, förgå sig (av iver); förr äv.: bliva uppbragt l. vredgad (på ngn l. över ngt). Förivra sig mot, förr äv. på ngn. Föriffrade H. M:tt sigh hårdeligen deruthöffuer och svor, att (osv.). OxBr. 3: 15 (1613). Han .. förifrar sig på dem, som .. låta märka mindre andagt. VDAkt. 1783, nr 615. Hur kan Herrn, som är en förnuftig karl, förifra sig emot et vanvettigt qvinfolk? Envallsson Niugg 52 (1784). Han råkade i träta .. och förifrades dervid så, att han befallde sin betjent prygla Flyggen. Fryxell Ber. 14: 122 (1846). NDA 1912, nr 279, s. 4. särsk.
α) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: uppbragt; vredgad (på ngn). L. Paulinus Gothus MonTurb. 352 (1629). (Amiralen) blef änu werre förifradt på dem. BtÅboH I. 4: 130 (1632). Han! — utbrast fru Margret förifrad, — Nej, du. Topelius Vint. I. 2: 299 (1860, 1880). Schulthess (1885).
β) ss. vbalsbst. -ing, ngn gg äv. -an, överilning; förr äv.: vrede; äv. i konkretare anv. En stor förifring (är) dem emillan oppväxt. Ekeblad Bref 2: 222 (1660). Sahlstedt (1773). Ur sitt manliga sinnelag hemtade han äfven kraft att erkänna förifringar. NF 8: 583 (1884). Östergren (1923).
b) (†) om sjukdom o. d.: bliva häftigare. VDAkt. 1719, nr 153. Därs. 1725, nr 199.
2) (†) tr.: göra (ngn) uppbragt. En bokstaf .. (av sanningen) förifrar honom (dvs. den högmodige) genast. Hoffmann Förnöjs. 324 (1752).
(II 1 a ε) -JAGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), förr äv. -JÄGA; -else (†, Tegel G1 2: 2 (1622), Lind (1749)), -ning (numera knappast br., Linc. (1640), Schulthess (1885)); -are (Linc. (1640), Bremer Nina 564 (1835)), -erska (Muræus Arndt 2: 289 (1648)). [fsv. foriägha, efter mnt. vorjagen; jfr t. verjagen]
1) bortjaga (ngn l. ngt), driva l. köra bort, fördriva (se d. o. 1); driva på flykten. Förjaga ngn ur (förr äv. av) landet. GR 2: 88 (1525). Satte sich en hoop vp emoot honom, och förieghade honom vtåff landet. OPetri Kr. 37 (c. 1540). Alle tienstelösa driftekonor .. (skola) förjagas ifrå den ena landzorten til andra. KOF II. 1: 204 (1659). Paul Betti .. mötte .. 2000 Polske Kosacker, dem han dels förjagade dels nederlade. Hallenberg Hist. 3: 71 (1793). Forssell i 3SAH 3: 265 (1888). särsk.
a) (†) i uttr. förjaga ngn på flykten, jaga l. driva ngn på flykten. Schroderus Liv. 630 (1626). KKD 3: 203 (c. 1710).
b) i överförd o. bildl. anv.: fördriva (se d. o. 2 o. 2 a). Föriäga dieffuulen, och all freestilse. LPetri Wijgd. A 4 a (1538). Dagsens lius förjagar mörkret. Dalin Hist. 1: 355 (1747). Från ditt kungliga hufvud de svarta bekymren förjaga! Stagnelius (SVS) 3: 66 (1817). särsk. (i fackspr., numera föga br.): avlägsna (ett ämne ur en kemisk förening o. d.), utdriva. Hiärne Berghl. 453 (1687). Upphettar man ett stycke lackmuspapper till dess att all vidhängande fugtighet är förjagad. Berzelius Kemi 1: 410 (1817). SvFarm. 38 (1901).
2) (†) i p. pf.: jagad, förföljd. Han skal wara såsom een föriaghat Råå. Jes. 13: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: jagade gaseller).
3) [jfr motsv. anv. av d. forjaget] (föga br.) i p. pf. i adjektivisk anv.: jäktad, ”jagad”. Hvad hade han icke allt att hinna med, den förjagade mannen! Carlén Skuggsp. 1: 116 (1861, 1865).
Särsk. förb. (till FÖR-JAGA 1, †): förjaga bort. Hes. 29: 12 (Bib. 1541). Eneman Resa 1: 234 (1712).
förjaga tillbaka. jaga l. driva tillbaka (ngn). Celsius G1 1: 130 (1746).
(I 2) -JAKT. (†) tidigare jakt. Uti Skånske Gouvernementet den rättighet och härlighet, som Konungarna af urminnes tider hafft til at hålla Förjacht, förr än Adelen har fått jaga, har Konungen .. sig förbehållit. Abrahamsson 238 (1726; efter handl. fr. 1681).
(II 1 a γ) -JOLLRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). (tillf.) jollra bort (tiden). Runeberg 3: 247 (1830).
(I 2 d) -JORDISK3~20. (i sht i fackspr.) tillhörande tiden före den jordiska tillvaron. Wikner Vitt. 51 (1869). En förjordisk tillvaro. Björling Dogm. II. 1: 289 (1869).
(I 2) -JULS-VINTER. [jfr FÖRE-JULS-VINTER] (nästan bl. i Norrl.) vinter(väder) före jul. Högberg Baggböl. 2: 67 (1911).
(II 1 c β) -JUMPA. (†) refl.: förplumpa sig, fela (mot ngn l. ngt). Ihre 1: 548 (1769). Måhända att jag äfven här förjumpar mig mot allmänna opinionen. Wingård Minn. 5: 156 (1847).
(II A) -JYNGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), förr äv. -JUNGA, v. -er, -de, -t, -d; -ning. (-jung- 17461846. -jyng- c. 16951891) [efter t. verjüngen, eg.: göra yngre] tekn.
1) (†) förminska (ngt). Måttstocken eller en gifwen Diameter at förjynga till 1 halfpart. Grundell AnlArtill. 2: 25 (c. 1695). Rinman 2: 322 (1789). Weste (1807).
2) (i fackspr.) göra (ngt) mindre l. smalare mot ena ändan; särsk. ss. vbalsbst. -ning, avsmalning mot ena ändan, äv. konkretare. Grundell AnlArtill. 2: 36 (c. 1695). Att förjynga Stycken (dvs. kanoner). Dens. UnderrArtill. 92 (1705). Magnetskänklarne äro, med undantag af .. någon förjyngning för formningens skull, raka. TT 1888, s. 100.
-JÄGA, se FÖR-JAGA.
(II 2 b α) -JÄRNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ing. [efter t. vereisen; jfr JÄRN] tekn. överdraga (ngt) med en hinna l. ett tunt lager av järn. Deleen (1836; under vereisen; angivet ss. nytt ord). Under året (ha) 39 kartplåtar blifvit förjernade. SFS 1893, Bih. nr 7, s. 17.
-JÄSA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [efter t. vergähren]
1) till II 1 b α resp. c α: jäsa för mycket.
a) i p. pf.: för mycket jäst, fördärvad gm jäsning. Lind (1749). En förjäst och svampig ost. LB 3: 559 (1905).
b) (föga br.) refl.: bliva för mycket jäst. Degen står och förjäser sig. Bremer Fad. 16 (1858).
2) i sht tekn. till II 1 B resp. a α: jäsa; bringa i jäsning.
a) intr.: jäsa; äv.: försvinna gm jäsning. CAEhrensvärd Brev 2: 45 (1795). Sprit tillsättes många viner .. för att afbryta jäsningen, innan allt sockret i saften förjäst. NF 17: 1073 (1893). (Torvspriten) neutraliserades med kalk, hvarefter den fick förjäsa. 2NF 29: 387 (1919).
b) tr.: bringa (ngt) i jäsning; medelst jäsning förvandla (ngt till ngt); äv. med saksubj. NF 18: 631 (1894). (Pasteur) förjäste fullständigt en ren sockerlösning i vatten. Hygiea 1895, 2: 520. Jästsvamparna förjäsa .. sockret till kolsyra och alkohol. Lidforss Kås. 1: 90 (1908).
Ssg (till FÖR-JÄSA 2 a): förjäsnings-grad. tekn. vid öltillvärkning: tal angivande hur mycket extrakt (socker) som vid jäsningen försvunnit, uttryckt i procent av den ursprungliga extraktmängden. GHT 1895, nr 261, s. 2. Det s. k. lagrade svagdrickat .. har en förjäsningsgrad som ofta uppgår till 65 %. KemT 1907, s. 156.
(I 2) -JÄSNING3~20, sbst.1 tekn. Under första perioden af jäsningen (för pressjästtillvärkning) eller för-jäsningen utvecklas företrädesvis jästen. 2UB 4: 573 (1899).
-JÄSNING, sbst.2, se FÖR-JÄSA.
(II B) -JÄTTA, -ung. [jfr d. forjætte] (†) (ut)lova. E. Er. haffuer vdj sin förre scriffuelsser förjätt och vtloffuet, att (osv.). BtFinlH 3: 424 (1558). Effter samme sitt lyffte och förjättung. Därs.
-KAJUTA, se FÖR, adv.2 ssgr.
-KALKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [i bet. 1 o. 2 till FÖR- II 2 a resp. b o. KALK, i bet. 3 till FÖR- II B o. KALKA; jfr t. verkalken]
1) (†) göra (ngt) till kalk; eg. i fråga om bränning av kolsyrad kalk till bränd (osläckt) kalk; vanl. i utvidgad anv.: (alltigenom l. på ytan) förvandla ngt till kalkliknande massa (pulver); särsk. i den äldre kemien i fråga om dels oxidation, dels reduktion; äv. i pass. med intr. bet. Sådane .. ämnen, som .. förkalka de oädla Metallerna. Rinman 1: 51 (1788). Stenar, hvilka genom varmen calcineras eller förkalkas. Wåhlin Bastholm 41 (1791; d. orig.: forkalkes). I blykistan .. lågo några multnade trästycken och förkalkade tennklumpar. Brunius SkK 671 (1850). Lindström Lyell 13 (1857). Kindblad (1871).
2) i pass. med intr. bet.: inmängas med kalk, kalkvandlas; särsk. fysiol. o. bot. i fråga om avsättning av kalksalter i vävnaderna hos människor, djur l. växter; särsk. i fråga om sjuklig dylik avsättning gm vilken vävnaderna bli styva o. oelastiska; jfr KALK-DEGENERATION. Förkalkning i ådrorna. Nilsson Fauna 1: 516 (1847). Emaljens (på tänderna) fria yta beklädes af en tunn, förkalkad hinna, emalj-öfverhuden. Thorell Zool. 1: 43 (1860). De hos djur uppträdande tuberkulösa härdarne (hava) .. benägenhet att ostvandlas och förkalkas. Kjerrulf Köttbesigtn. 208 (1896). Förkalkning, beroende på inlagring i väggen (av cellen) af stora mängder kolsyrad kalk, förekommer i stor utsträckning hos de s. k. kalkalgerna. 2NF 4: 1393 (1905). jfr O-FÖRKALKAD, ävensom ÅDER-FÖRKALKNING. särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om ngt som är förkalkat. Atterbom Minn. 427 (1818). Tuberkulösa förkalkningar inom njuren kunna framträda på (röntgen-)bilden. 2NF 24: 174 (1916).
3) garv. behandla (hudar) med kalk, kalka. Hirsch LbGarfv. 236 (1898).
(I 3) -KALLA, v. [jfr FÖRE-KALLA] (†) kalla (ngn) att infinna sig inför ngn, inkalla. The lothe wtgå theris öpne breff .. forkallendis xij (dvs. tolv) men aff huart heratt tiil möthe i Arboga. GR 9: 40 (1534).
(II B) -KALLNA. (†) jfr FÖR-KOLNA, v.1
1) kallna; förfrysa; i sht bildl. Chronander Surge B 5 b (1647). Medelst springande .. upwärma det förkalnade blodet. KKD 2: 66 (1708). Förkallnade Sinnen. Dalin Hist. 2: 576 (1750). Schulthess (1885).
2) göra (ngn) ”kall” (mot ngn). Elgström Frunt. 70 (1809; klandrat i JournLTh. 1809, nr 55, s. 4).
-KANT, se FÖR, adv.2 ssgr.
(I 2 e) -KANTARE3~200. tekn. vid vissa sågvärk, benämning på person som har att med biträde av hjälpkantare utföra kantning av sågat timmer, kantare. GHT 1895, nr 172 B, s. 2. HbSkogstekn. 489 (1922).
(II 2 b) -KAPPAD, p. adj. [efter t. verkappt; jfr KAPPA, sbst.] (†) bemantlad; förklädd. Lögn vnder sannings Nampn och skeen förkappat. LPetri DialMess. B 2 b (1542). Samvetslösa skrymtare, förkappade jesuiter och hedningar har man .. haft öfver allt och i alla tider. Wingård Minn. 12: 12 (1850).
-KAPPIG, adj. (-ug) [jfr t. verkappt; jfr KAPPA, kåpa] (†) klädd i kåpa. The förkappuge (caprönotta) Munckar. Schroderus Comenius 638 (1639).
(II 2 b) -KAPPNING 040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f. [efter t. verkappung; jfr KAPPA, sbst.] (förr) artill. metallhylsa l. dyl., avsedd att skydda antändningssatsen i tidrör till spetsprojektiler l. i brandrör till bomber. Törngren Artill. 3: 38 (1795). 2UB 3: 266 (1897).
(I 2) -KARDA3~20, r. l. f. tekn. grövre karda varmed ullen (bomullen osv.) kardas före behandlingen med finkardan. TT 1874, s. 254. NF 2: 844 (1877).
(I 4) -KARL3~2. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) om den slåtterkarl som går främst vid slåttern. Serenius X 1 b (1734). Dybeck Runa 1842—43, 3: 18.
(I 1 e) -KAST3~2, sbst.1, n. (numera knappast br.) spelt. i vissa spel: (rättigheten att göra) första kastet; förr äv. i kortspel: utspel; särsk. i uttr. hava förkastet. Lind (1749; under auswurff; i fråga om kortspel). Förkastet får den af de begge spelarne, hvilken, då de kasta hvar sin tärning i brädet, bekommit det minsta antalet ögon. Lindskog Spelb. 300 (1847; i fråga om brädspel). Dalin (1852; i fråga om kägelspel). Hahnsson (1896). särsk. (†) bildl. i uttr. hava l. få förkast för ngn, hava l. få försprång framför ngn. Serenius Ggg 1 a (1734). Dens. Ooo 3 b (1757).
-KAST, sbst.2, n. [vbalsbst. till FÖR-KASTA, v.1 Jfr FÖRE-KAST] (†) beskyllning, tillvitelse; förebråelse. GR 7: 52 (1530). Hermelin DuFour A 7 a (1683).
(I 3) -KASTA, v.1, -else, -ning; jfr FÖR-KAST, sbst.2 [efter t. vorwerfen. Jfr FÖRE-KASTA] (†) framhålla (ngt) för (ngn), föreställa (ngn ngt); tillvita (ngn ngt), anklaga, beskylla (ngn) för (ngt); förebrå, klandra (ngn) för (ngt); jfr FÖRE-KASTA 3. Han .. förkastadhe them theres otroheet. Mark. 16: 14 (NT 1526; Bib. 1917: förebrådde). Han sagdis frij för thet förräderij her Erik däken i Abo honum forkastade in for en sittiande rett. GR 7: 164 (1530). Först förkaster .. (Satan) honom (dvs. Kristus) hans hunger, och wil ther medh komma honom til förtwiflan. JMatthiæ 1: 374 (1658). Borg Luther 1: 456 (1753). Ihre (1769). särsk.
a) i uttr. förkasta ngn för l. om ngt, anklaga l. förebrå ngn för l. angående ngt. Then ene haffde forkastat them andra om scrinet. OPetri Tb. 8 (1524). Och lades 40 m(arke)r i wite den honom derföre förkastar. UpplDomb. 1: 194 (1644).
b) ss. vbalsbst. -else i konkretare anv.: tillvitelse, anklagelse, beskyllning; förebråelse, klander. OPetri PEliæ c 1 a (1527). Sara .. moste förkastelse höra aff eenne sins fadhers tienistequinno. Tob. 3: 7 (Bib. 1541; Bib. 1921: smädelser). Swedberg Schibb. 295 (1716).
Spoiler title
Spoiler content