SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
FAGER fa4ger, adj. fagre, fagra; fagrare (B. Skytte (1656) i Hist. tidskr. 1912, s. 121 osv.) ((†) fägre L. Petri Kyrkost. 20 b (1566), C. De Geer i VetAH 1740, s. 467, Sv. folks. 336 (1849); fäger Brenner Dikt. 1: 261 (1712, 1713; rimmande med äger), Schultze Ordb. 951 (c. 1755); fägrare Verelius Götr. 149 (1664), Björner Kong Alf 38 (”36”) (1737). superl. fägerst P. Erici Musæus 4: 40 a (1582), Lind (1749); fägst Bureus Suml. 23 (c. 1600), Brenner Dikt. 1: 42 (1684, 1713: fäg'ste), Möller (1745); fägrast Sv. forns. 1: 234, N. Holgeri Troijenborgh B 3 b (1632), Berghult Kalkon. 50 (1775); fagresta (best.) Bælter Strid. o. segr. christen 157 (1743, 1748), Nordenflycht Svea 5 (1746)). adv. -T; jfr FAGERLIG.
Ordformer
(fäger Spegel Guds verk 135 (1685: then fägra Hyacinthen), Liljeblad Flora 46 (1798: Fäger-Gröe))
Etymologi
[fsv. fagher, motsv. d. fager, faver, isl. fagr, got. fagrs, tjänlig, användbar, fsax. o. fht. fagar, feng. fæȝ(e)r, eng. fair. Ordet är ett med r-suffix bildat adj., trol. av samma rot som, med olika avljudsstadier, föreligger i FÄGNA, FEJA, FOGA samt lat. pax, fred (jfr PAX), o. gr. πήγνυμι, fastgöra, fastslå. Ordets ursprungliga bet. antages vara ’lämplig', ’passande'. Möjl. föreligger beröring med en annan rot med bet. ’glänsa'; se Walde Lat. etym. wb. (1906; under paciscor). Formen fäger i positiv torde, liksom ä. d. fejr, bero på anslutning till komp.-formen fägre; jfr emellertid äv. den etym. avd. under FAGERHET. Beträffande komp. fäger jfr sv. dial. fäger, ävensom t. ex. biformen bätter till BÄTTRE. — Med avs. på ordets bet.-utveckling inom sv. jfr särsk. SKÖN o. VACKER]
Anm. Sin nuvarande poetiska prägel synes ordet hava haft ända sedan början av 1800-talet, medan det tidigare sannol. haft samma mindre utpräglade stilvärde som VACKER i våra dagars spr. Enl. G. A. Silfverstolpe Stjernhjelms Herc. 44 (1808) brukades fager emellertid på hans tid sällan annat än ”i burlesk mening”. Om detta påstående är riktigt, torde därmed åsyftas ordets nuv. skämtsamma anv. Jfr Lindroth Stiernhielms Herc. 219. — Ordet, som i Bib. 1541 endast förekommer 3 ggr (1 Mos. 39: 6, 1 Sam. 16: 12, Est. 2: 7; på alla ställena i bet. 1), synes hos vissa förf. på 1600-talet, ss. Verelius o. Reenhielm, hava erhållit ökad anv. gm bekantskapen med isl. litteratur. Bland förf. som under senare tid med förkärlek användt detsamma märkas Rydberg, Bååth o. Fröding. Den förstnämnde har brukat ordet i puristiskt syfte för att undvika det från tyskan inlånade synonymet vacker.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., feng. o. eng.] (numera i sht i poesi o. högre stil; jfr dock c, d o. f) som gör ett behagligt intryck på synsinnet, skön, vacker, intagande, ”dejlig”; numera i sht i fråga om kroppens, framför allt ansiktets (rena l. strålande) skönhet, särsk. hos kvinna (l. yngling); ofta äv. om landskap, trakt, natursceneri o. d. Var. rer. 59 (1538). (Ester) war een fagher och degheligh pigha. Est. 2: 7 (Bib. 1541). Then fagre Mälars Strand. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Döden trampar i Träck, alt hwad här fagert, och fijnt är. Dens. Herc. 70 (1658, 1668) [jfr d. faver og fin]. (Prästen har sagt sig) Jntz wara kommen på p(re)dijkestolen för deras fagra nääsa skull, och många andra uthkastadhe försmädelser föröfvadt. Växiö domk. prot. 1678, s. 13; jfr SNUT-FAGER. (Bikungens) Hoff haar fägre Drächt än Salomos haar brukat. Spegel Guds verk 26 (1685). Marken blifver åt slätten alt mer och mer grön och fager. Linné Sk. IX (1751). Fagra rosor vill jag strö, / För att dofta kring din hjessa. Wallin Vitt. 2: 245 (1806). Morgonens stråle / dubbelt så fager / leker i Kungssal. Tegnér 1: 121 (1822). Liten elfvadrottning med fagra läppar log. B. E. Malmström 6: 36 (1839). Den jungfrun hon var fager, ja fager som en dag. Därs. 48 (1845); jfr DAG II 1 g α. Två gossar, fagre som Hylas och Ganymedes, förde årorna. Rydberg Ath. 115 (1876; uppl. 1859 o. 1866: vackra). I hennes ögon det fagert glänser / En hjärteglädje förutan gränser. Bååth På gr. stig. 38 (1889). Lauras hem (låg) invid den fagra kullens fot. F. A. Wulff i Finn 1903, s. 47. jfr: Seger god vinnes ej utan strid, / mång fager dröm får offras dervid. Melin Huml. 30 (1882). jfr FÄRG-, GLANS-, GULL-, HÅR-, PINGST-, SNUT-, SNÖ-, SOL-, STRAND-, TROLL-FAGER m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. God Diæt giör fager och feet. Grubb 104 (1665) [jfr d. god diæt gör faver og net]. Fager Kropp, seedigh Siäl .. Man håller så före, at en wäl skapad Kropp, skal och wara aff en godh natur. Dens. 199. Fattigh man blijr altijdh miszvndt fager Kohna (dvs. hustru) och feet Häst. Dens. 203 [jfr liknande ordspr. i d.]. Lijten stund fager, som ens annars drager .. (dvs.) Fåfängt pråla medh andras Kläder, och låånta smycken. Dens. 458 [jfr motsv. ordspr. i d.]. Mycket fagert fägnelöst .. (dvs.) Man glädz intet åt alt som wackert är til syna. Dens. 537 [jfr motsv. ordspr. i nor. dial.]. Mycket fult i fagert skinn. Rhodin Ordspr. 96 (1807) [jfr isl. opt eru flǫgð i fǫgru skinni]. Fager utan tukt är en ros utan lukt. Sv. ordspråksb. 33 (1865) [jfr motsv. ordspr. i d.]. Fager kropp och sedig själ finnas inte alltid tillsammans. Därs. Mången låter bedåra sig af ett fagert skinn. Kindblad (1870). Fager mö bär hemgiften i sitt ansigte. Granlund Ordspr. (c. 1880) [jfr motsv. ordspr. i d.].
b) i numera knappast br. förb. (jfr e). (David) war brwnachtigh medh fagher öghon. 1 Sam. 16: 12 (Bib. 1541; öv. 1786: vackra, Bib. 1917: sköna). Templen borde prydas med fägre målningar och bätre stoder. Elvius Tal i VetA 1746, s. 8.(†) Ded ene sättet är lättare, reenligare, fägre än däd andre. Columbus Ordesk. 3 (1678; i fråga om olika alfabet). En långt fägre, grönachtig och half genomskinlig grytstens art. Bromell Bergart. 22 (1730). Det fägre Kiönet. Mörk Ad. 1: 3 (1742; om kvinnokönet). I Svartmylla och sandaktig Jord är Vårsäden .. fager och trefven på Roflandet. Sv. Merc. 2: 594 (1757).
c) (numera bl. arkaiserande l. skämts. arkaiserande) i förb. fager under ögonen l. fager under ansiktet (se ANSIKTE 8 d; jfr äv. DEJLIG 3 a γ). Joseph war degheligh och fagher vnder ansichtet. 1 Mos. 39: 6 (Bib. 1541; öv. 1774: var väl växt och af vackert utseende, Bib. 1917: hade en skön gestalt och var skön att skåda). Pyramus är fager under ögonen. Hagberg Shaksp. 1: 17 (1847). Topelius Planet. 1: 31 (1886, 1889).
d) (skämts. o. vard.) användt för att tillsamman med en negation angiva en hög grad av fulhet. Hon är just inte fager (att se på).
e) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Gottl.), isl. o. eng.] (numera knappast br.) om väderlek: vacker. (Det synes vara bäst) att the (kungliga barnen) .. ferdas mett her Lars Siggesons skäriebått, när Fagert och stille wedher wore. G. I:s reg. 13: 41 (1540). Effter stoort owädher .. komer fagert wädher, och effter moln, soolskijn. Balck Ridd. l 6 a (1599). Murenius Acta visit. 184 (1648).
f) (fullt br.) i bildl. o. överförd anv. i förb. fagert sken l. utseende, fager yta o. d., i fråga om ngt som till utseendet l. ytan är skönt l. ädelt o. d., men i verkligheten motsatsen; jfr 2 b slutet. Then onde Ande pläger sijne ledemoter inblåse, at the skole smycke theres falske läre .. medh ett fagert skeen. Carl IX Svar A 2 b (1606). Den usla list, som djerfs sig vishet nämna / Och nedrig vinst i fagra färger målar. Geijer I. 3: 212 (1812). Att under fager yta och fin bildning ett elakt hjerta kunde dölja sig, föll honom icke ens in. Lysander Äfv. 4 (1872). Hvad i fagra färger ljuger / Kläds af för blick, som sofra lärt. Bååth På gr. stig. 172 (1889). — jfr SKEN-FAGER.
2) (numera bl. stundom i poesi o. högre stil; jfr dock b slutet) om sådant som icke uppfattas med synsinnet: som väcker angenäma känslor, skön, vacker, angenäm, ljuv, behaglig, härlig.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., feng. o. eng.] i fråga om hörselintryck, i sht om musik o. sång. Bureus Suml. 23 (c. 1600). Skildes iag nödigt / Från then fagra sång / Jungfruer sungo / Vt wid Sotaskär. Verelius Herv. 71 (1672; isl.: fra fogrum / Flioda saungvum). Är inte Måns det fagraste Namn, som nånsin var? Dalin Arg. 2: 396 (1754; uppl. 1734: finaste). ”Framtids Danmark lefve!” — Så det / Fagert för mitt öra sang. Bååth På gr. stig. 161 (1889). En åsna .. hof upp sin just icke fagra stämma. Anholm Gog 210 (1895). — jfr KLANG-, LJUD-, MELODI-FAGER.
b) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. isl.] om betydelsen l. innebörden av ngt sagt l. uttalat. Ändoch Zacharie nampn (som uttydes Guds åminnelse l. en som talar om Gud) .. är faghert och degeligit. L. Petri 3 Post. 77 a (1555). I det man kallar ett fritt Samhälle, hvad betyder der det fagra ordet Lagar? Thorild 3: 310 (1794). (Du har alltid) fagra namn för dina fel. Thomander 1: 665 (1839). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., feng. o. eng.] (fullt br.) i förb. fagra ord, fagert tal l. snack, fagra löften o. d., vanl. satiriskt om ord, löften osv. som visserligen låta vackert men ej just äro så allvarligt menade l. att bygga på l. som direkt avse att locka den tilltalade (till ngt) l. föra honom bakom ljuset; jfr 1 f. Låta dåra sig av fagert snack. Uppehålla någon med fagra löften. (Konung Kristians anhängare försöka) at draga idher med faghre oord i frå thet huldskap .. som j oss .. sworit och tilsagt haffue. G. I:s reg. 8: 85 (1532). Cornelia hölt henne vp medh fagert taal. Lælius Jungf. A 5 b (1591). Begärandet (av nästans egendom) skeer (stundom) .. under prætext eller fagert föregifwande. Emporagrius Cat. F 4 b (1669). Fagra löften. Lind (1749). Fagert de orda förvisst, men ondt de stämpla på ryggen. Johansson Hom. Od. 18: 168 (1845). (Den unge) älskar ej fraser och fagert tal. Fröding N. dikt. 109 (1894). SD 1917, nr 136 A, s. 5. — i ordspr. Fager ord pläge altijd frögde en dåre, som man seije pläger. G. I:s reg. 15: 425 (1543); jfr: Fagra ord göra narren förnöjd. Granlund Ordspr. (c. 1880) [jfr motsv. ordspr. i fsv. o. eng.]. Fager ord fylla icke säcken. Sv. ords. A 6 a (1604). Fager Ord mätta intet Magen. Grubb 200 (1665). Man fångar fisk med krok, och folk med fagra ord. Granlund Ordspr. (c. 1880). — jfr SKEN-FAGER.
c) (numera knappast br.) i annan anv. Om hösten wände hann tillbaka med en fager seger och wackert byte. Reenhielm Olof Tr. 26 (1691; isl. med fagrligum sigri). Hvad fagert äre-rykte förvärfvar .. (en god regent) Sig ej af medverlden? Tessin Bref 2: 95 (1754). — särsk. [jfr fr. beaux arts, belles lettres, ävensom SKÖN o. VACKER i motsv. anv.] (†) i förb. fagra konster, fagra studier. De fägre studier, som äre Eloqventia, Historia, ok wackre Authorer. Columbus Ordesk. 4 (1678). De fagra konsters unga tropp. J. G. Oxenstierna 1: 18 (1805). jfr: De fagra nöjen, som kring Tronen hoptals vanka. Nordenflycht Svea 26 (1746).
3) (†) uttryckande en värdesättning ur etisk l. praktisk synpunkt.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., isl. o. eng. ävensom av DEJLIG (se d. o. 4) o. VACKER] passande, anständig, skicklig, tillbörlig; ärbar. Intet är fägre än een godh skickelse eller ordning j all ting. L. Petri Kyrkost. 20 b (1566). Iagh togh henne så liufflig altt i minn fampn, / medh tucht och fagertt sinne. Visb. 1: 13 (1572). Myckit fagrare sed ähr att troo uppå sin sanna Gud och skapare. Reenhielm Olof Tr. 44 (1691; isl. fegri sidur).
b) god, bra, förträfflig; ädel. Dammar, säyare .. och scholar, tå the äre wäl bestälte, så äre the .. kännetecken .. til itt fagert Regemente. Schroderus Comenius 623 (1639; i det t. originalet: feinen). Kärlek .., / Hwars angenäma namn de fäg'ste Siälar rör. Brenner Dikt. 1: 42 (1684, 1713). (Kalkonhönornas) mäst eldiga och fägraste period visar sig uti det andra, tredje och fjerde årets ålder. Berghult Kalkon. 50 (1775); jfr c. — [jfr SKÖN o. VACKER i motsv. anv.] ironiskt. Påfwen Julius II. een fager Christi Ståthållare. Isogæus Segerskiöld 1372 (c. 1700).
c) [jfr motsv. anv. i fsv. o. got.] fördelaktig, passande, tjänlig, gynnsam, förmånlig. Elden satte han i deras lägre (dvs. läger), / Det blef sedan för osz fägre. Carl IX Rimchr. 10 (c. 1600). (Den inbördes oenigheten mellan luteranerna gav) Påwens Medhållare ett fagert tilfälle .. at säya: Thet Kiättarne woro inbördes förwillade. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 423 (1680). Fagraste tiden at så. Salander Gårdsf. 85 (1727).
4) (†) glad, förtröstansfull, frimodig, hurtig. Dygd står i fagert Mod, gott Lefwern', och ährbare Seder. Stiernhielm Herc. 391 (1658, 1668). Iag .. / Nu fatter Mod igen, och reepar fagert Sinne. Lillienstedt Christus C 1 b (1694). (Gustav I:s) fagra mod frambryter sig, / Igenom tusend måln och hinder. Nordenflycht QT 1746—47, s. 56.
Ssgr (i allm. till 1): FAGER-BLÅ. [jfr isl. fagrblár] Toa, dottern, bar in gröten, barfota, i fagerblå kjortel. Heidenstam Svenskarna 1: 130 (1908).
-GRÄS. gräset Glyceria distans Wg., saltgröe, sumpgröe; jfr -GRÖÉ. Nyman Prakt. handb. i bot. 364 (1858). R. Sernander i Sv:s rike I. 2: 72 (1900).
-GRÖE. = -GRÄS. Liljeblad Flora 46 (1798).
-GRÖN. [jfr isl. fagrgrǿnn] Så långt blicken når, lysa dalliderna (på Island) fagergröna. Klinckowström Bl. vulkaner 2: 19 (1911).
-GUL. [jfr d. fagergul, isl. fagrgulr] Så tog han liten Lena i fagergulan lock. Sv. folkv. 1: 319. —
-GÖRDLAD, p. adj. [efter gr. εὔζωνος] Fagergördlade qvinnor. Johansson Hom. Il. 24: 698 (1848).
-HYLLT, p. adj. som har klar, vacker hy. —
-KINDAD, p. adj. [jfr isl. fagrkinnr] Solen, / .. Himmelens fagerkindade dotter. C. F. Dahlgren 1: 43 (1824). Lagerlöf Hom. Od. 181 (1908).
-KRUSAD, p. adj. Unger-Swennen .. / .. Med fagerkrusat Håår som han i Ambra drenker. Spegel Guds verk 229 (1685).
-KRÄMLA. svampen Russula lepida Fr. Romell Lindblads Svampb. 69 (1901).
-LEMMAD, p. adj. En fagerlemmad mö. A. U. Bååth i Världslitt. i urval 2: 406 (1903).
-LOCKIG. Trojas / Fagerlockiga qvinnor. (Elgström o.) Ingelgren 303 (1810). Den fagerlockiga nymf. Lagerlöf Hom. Od. 3 (1908).
-LÄTE. [jfr isl. fagrlæti] (†)
1) vackra ceremonier, pomp och ståt. När .. (de påviska) haffua skaffa med theres Messeoffer, tå gråta the och låta, nijgha och bwgha, och är ingen ende på theres fagherläte och skenrika gudheligheet. L. Petri 2 Post. 191 a (1555).
2) konkretare: prål, glitter. (I domkyrkan) glemmar och skijn, guld, silffuer, ädlestenar, och .. slijk oändelig skrymtisk fagerläte. Utl. på Dan. 583 (1592).
-MUNT l. -MYNT, p. adj. med vacker mun. Du fagermynta tärna! Modin Dikt. 118 (1878).
(jfr 3 a) -MÄTT. [jfr sv. dial. (Hälsingl., Södermanl., Östergötl. o. Finl.) fagermätt; jfr äv. nor. dial. fagereten] (vard., numera föga br.) som (av önskan att visa fina l. goda seder) äter endast litet l. låtsar sig vara mätt, som (på grund av kort förut intagen måltid) blir mätt av litet. Förmåål gör fruur fager mäth. Sv. ords. A 6 b (1604); jfr: Förmål, giör Brwden fagermätt .. (dvs.) När man haar hafft en godh dagwal, så kan man wäl sittia granner wedh middagsmål. Grubb 235 (1665) [jfr motsv. ordspr. i nor. dial. samt fsv. foreata gör faghir ätan tiidh l. faghir äptir ata, ä. d. faareaadhe gør fawer efftheraadhe]. Mans-Faten tömes mäst, alt Qwinnekönet sitter / Bå gran ok fagermätt, knapt är ther en som gitter / Få Maat. Lucidor Hel. E 4 b (1672). Spegel Gl. 97 (1712). Dalin (1850).
-MÄTTA. (†) sbst. till FAGER-MÄTT. (Jag) kan .. til wissa / Aff Fager-Mättan gissa, / At I fått Frukost för. Lucidor Hel. C 1 a (1671).
-PIL. [jfr d. fagervie, nor. dial. fagervider] buskväxten (trädet) Salix triandra Lin., mandelpil. Liljeblad Flora 198 (1792).
-RÖD. [efter isl. fagrrauðr] Den fagerröde hanen, / som Fjalar heter. Gödecke Edda 9 (1877). Heidenstam Folkung. 1: 109 (1905).
(2 b) -TALANDE, p. adj. [jfr fsv. faghertalan samt sv. dial. (Hälsingl.) fagertal, onyttigt, tomt prat] Du blott en fagertalande är, och i orden bedräglig. Lyceum I. 1: 12 (1810).
-TID. (tillf.) vacker (års)tid. Sjung in den ljusa, fulla grönsketiden, blomningstiden, fagertiden! Rosenius Sv:s fåglar 1 (1913).
-TIMRAD, p. adj. Ditt fagertimrade skepp. Johansson Hom. Od. 11: 106 (1844).
Spoiler title
Spoiler content