SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FANA fa3na2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. FANE l. FAN, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(fane 15871626. fa(h)na (eg. o. urspr. oblik kasusform) 1565 osv. fa(a)n (fahn, phan) 1578 (: Renefan)1700. fanen, sg. best., 16341669. fanor, pl., 1614 osv. fanar, pl., c. 16001703. fan(n)er (fahner), pl., c. 15851756)
Etymologi
[fsv. fana; liksom d. fane, isl. (gunn)fani, av mnt. vane, motsv. t. fahne (fht. fano); jfr got. fana, holl. vaan, feng. fana; eg.: stycke tyg, duk; besläktat med lat. pannus, duk; jfr FAN, sbst.3]
1) (stång med en upptill vidfäst) duk, tjänande l. avsedd för ngt sinnebildligt ändamål, särsk. använd l. avsedd ss. samlings- l. föreningstecken o. d.; jfr BANER 1, FLAGGA, STANDAR; särsk. om fana använd ss. fälttecken av en truppavdelning; äv. (i sht i högre stil) övergående i symbolisk anv., vanl. med särsk. tanke på fanan ss. det sammanhållande bandet inom en truppenhet l. ss. symbol för utförandet av de uppgifter som åligger en dylik. Blotta, bära, höja, sänka fanan. Troppa fanan (mil.). Plantera en fana, sätta en fanstång med dess duk i lodrät ställning fast i marken l. på en byggnad l. dyl. Hälsa med fanan. Parad för fanan. Sverges fana. Inställa sig under fanorna l. fanan, inställa sig till militär tjänstgöring. Vara l. stå under fanan, vara i militär tjänstgöring. Tjäna (under) fanan, vara militär. Helsingius H 7 b (1587). Påviske vidskepelser .., som äre likvigningar, faner och klocker, som bäres för the dödas lik. RA 3: 95 (1593). (Kompaniet ordnas) hwar uppå Fändricken ställer sig in hoos Compagniet, med sin Fahna. Söderman ExBook 165 (1679). Lys högt du segersälla fana, / Sliten af strider sen en grånad forntids dar. Runeberg 5: 8 (1860). KKD 8: II (1913). — jfr ADELS-, BATALJONS-, BLODS-, FÖRENINGS-, KOMPANI-, KORS-, KÅR-, KÄNNE-, LANDSKAPS-, LIV-, NATIONS-, PROCESSIONS-, REGEMENTS-, RIKS-, RYTTAR(E)-, RÄNNE-, SEGER-, SIGNAL-, SKEPPS-, SORGE-FANA m. fl. — särsk.
a) i uttr. flygande fana, utvecklad fana; numera bl. i uttr. med flygande fanor och klingande spel. Rålamb Resa 23 (1658, 1679). Med .. klingande spel och flygande fahnor. Nordberg C12 1: 200 (1740). Nordensvan Mainfältt. 124 (1894). — särsk. (†) i symbolisk anv., för att beteckna (här l. trupp som befinner sig i) aktiv tjänst. Schmedeman Just. 202 (1621). Konungen i Spanien hafver .. sändt sine flygande fahnor emot Kongl. M:t. RP 2: 154 (1632). Han haf(v)er .. så svåra saker på sigh, (som) att han rymdt under flygande fahna (osv.). VDAkt. 1705, nr 115. Schlegel o. Klingspor Herald. 102 (1874).
b) i förb. med verbet svärja.
α) (i fråga om ä. förh.) i uttr. svärja fanan, förr äv. svärja under fanan, (vid fanan) avlägga krigsmannaed; avbleknat: ingå i krigstjänst l. militärtjänst, giva sig till soldat. När man vprycker, tå skole alle som Fahnan sworit hafwa, wara sin Fahna fölgachtige. Schmedeman Just. 202 (1621). Rymmer den, som i Krigstjenst .. värfvad är, och under fanan svurit (osv.). RättegOrdn. 14/3 1791, s. B 1 a. Almqvist Amor. 34 (1822, 1839).
β) (i sht i högre stil) bildl. (jfr d), i uttr. svärja ngns (l. en viss) fana, förr äv. svärja till ngns fana, obetingat ansluta sig till ngn (ngt) l. ställa sig i ngns (ngts) tjänst, svärja ngn (ngt) trohet. Mit hjerta svurit har din fana. Envallsson Tunbind. 4 (1781). Ni är visserligen öfvertygad, att ingen svensk upprigtigare svurit till er fana än jag. Ljunggren SVH 2: 208 (i handl. fr. 1806). De Geer Minn. 2: 47 (1892).
c) (numera föga br.) i uttr. förlöpa fanan, förr äv. rymma fanan o. d., om soldat: desertera; äv. bildl. (jfr d). Effter han haffver rymbdt fanan, haffver han förtientt att hängia. RP 8: 307 (1640). Förlöpa fanan. Serenius (1741). Börjesson Statshv. 41 (1866). — särsk. [möjl. eg. utgående från 2] (†) i uttr. (för)rymma sin fana, löpa från sin fana. SUFinlH 1: 182 (1601). Han hade rymdt sin phan i oppenbara felt. VRP 1630, s. 393.
d) (i sht i högre stil) mer l. mindre bildl. (jfr b β samt under c). Hålla idéernas fana högt. Svika sin fana. Samla sig l. förena sig l. strida l. träda l. ställa sig under ngns fana. Följa samma fana. Konungar och Furstar, Land och folk, stå vnder hans (dvs. djävulens) fano. PErici Musæus 4: 45 b (1582). Under skilda fanor / vi gjorde lifvets fälttåg. Tegnér (WB) 8: 11 (1836). (Lucilius) håller upp latinets fana mot hellenismen. Schück VLittH 1: 325 (1899). — jfr BLODS-, PARTI-, SEGER-, UPPRORS-FANA m. fl.
2) (förr) under egen fana kämpande mindre avdelning soldater (i Sverge vanl. ryttare), i storlek vanl. närmast motsvarande en skvadron l. ett kompani; jfr BANER 2, FÄNIKA. 7 fanner ryther och 12 fänicher knächter. HH 20: 182 (c. 1585). En fane Närikes Knecter. Rääf Ydre 1: 358 (i handl. fr. 1601). I Uplandh en fahna om .. 300 hestar. AOxenstierna 1: 366 (c. 1615). Wrangel Krigsh. 2: 222 (1875). — jfr ADELS-, HOV-, KNEKTE-, KÄNNE-, RYTTAR(E)-, SKYTTE-FANA m. fl.
3) (i sht i fackspr.) i oeg. l. utvidgad anv. av 1. Egendomliga äro ”fanorna”, hvitaktigt skimrande strimmor, som stundom i olika riktningar genomkorsa .. (ädelstenen) och skada dess utseende. SD(L) 1896, nr 477, s. 5. Till taxameterns utrustning .. (hör bl. a.) en fana af metall med påskrift ”ledig”. TT 1897, Allm. s. 21. — jfr VIND-FANA. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (i jägarspr.) om den yviga samlingen hår på svansen hos vissa djur (hundar, rävar, ekorrar); stundom (i sht skämts. samt med nära anslutning till 1) om svansen i dess helhet. Hårbeklädnaden (hos setterhundar) är särdeles mjuk och fin, svansen med fullt långhårig fana. TIdr. 1881, s. 46. Eklundh Folk 106 (1918).
b) i växtnamn, se LUKT-, REN-FANA.
c) mus. för angivande av (åttonde-, sextondedels osv.) tidsvärde hos en not på dennas hals anbragt (grupp av) tvärstreck. NF 15: 1569 (1891).
d) [jfr motsvarande anv. i t.] (i fackspr.) vid successivt upptecknande av ett större antal storheter användt sammanfattande tecken bestående av ett bestämt antal (vanl. 4) vågräta l. lodräta streck med ett tvärstreck över samt representerande en summa av samma storlek som antalet innehållna streck, tvärstrecket inberäknat. ReglSjötullsbetj. 1724, § 9. Lindskog Spelb. 210 (1847). Förmannen antecknar trädens antal medelst .. streck sammanförda i ”fanor” ({specialtecken} eller {specialtecken}) å en s. k. stämplingslängd. Haller o. Julius 213 (1908).
e) spelt. visst kort i kortspelet ”allians” för vilket spelaren får betalt, om han har det med i ett hemtaget stick. Düben Talism. 6: 15 (1818).
Ssgr (i allm. till 1): A: FAN-BORG. om samling av nära varandra (i krets) planterade l. burna fanor; ofta med inbegrepp av fanbärarna; jfr -GÅRD.
-BÄRARE.
1) i eg. anv.; jfr -FÖRARE 1. Upplands nations fanbärare. Kolmodin Liv. 1: 282 (1831).
2) [jfr FANA 1 d] (i sht i högre stil) oeg.: banerförare (se d. o. 2); jfr -FÖRARE 2. Böttiger 4: 256 (1854, 1869). Den upsaliensiska ungdomen, hvars ypperste representanter hyllade .. (V. Rydberg) såsom sin fanbärare. Warburg Rydbg 2: 91 (1900).
-DUK. Spak Fan. 15 (1890).
(1 b) -ED. (i fråga om ä. förh.) krigsmannaed; äv. (i sht i högre stil) bildl.: trohetsed. SvT 1852, nr 156, s. 3.
(1 c) -FLYKT. (i sht i högre stil) bildl.: förhållande(t) att svika ett parti l. en sak som man kämpat för l. svurit sin tro. (Tidningens) ömkliga fanflykt inför majoriteten. GHT 1898, nr 37, s. 2.
(1 c) -FLYKTING. (i sht i högre stil) jfr -FLYKT. Hedin Rev. 269 (1880).
-FODER. fodral för skyddande av en hopvecklad fana. ReglInf. 1751, s. 32. —
-FÖRARE. (fane- 1694)
1) i eg. bem.: person som för en trupps l. en förenings osv. fana; jfr -BÄRARE 1; särsk. mil. i uttr. förste, andre fanförare, officer l. underofficer som har befälet över en fanvakt (förr äv. fanpluton), resp. underofficer l. underbefäl som är dennes närmaste man. Dryselius Måne 462 (1694). Först kommo skråen med sina åldermän och fanförare. Strindberg SvÖ 1: 365 (1883). IllMilRevy 1903, s. 217.
2) (i sht i högre stil) = -BÄRARE 2. Verd. 1885, s. 143. —
-GÅRD. fanborg. Innanför fangården hade arrangerats en provisorisk talarstol. Dagen 1899, nr 163, s. 2. VL 1908, nr 48, s. 5. —
-JUNKARE, se d. o. —
-LÄN. (fane- 17641854) [efter t. fahnenlehn] (i fråga om medeltida förh.) förläning vid vars tilldelande en (på en lans sittande) fana överlämnades ss. sinnebild för med förläningen åtföljande militär maktbefogenhet o. krigstjänstskyldighet. Botin Utk. 437 (1764). Strinnholm Hist. 5: 247 (1854).
-MARSCH. (numera mindre br.) mil. marsch som spelas l. slås vid parad för fanan. Heinrich (1814). Auerbach (1908).
-PLUTON. (i fråga om ä. förh.) mil. mindre trupp som vid ett truppförband (bataljonsförband) avdelats ss. betäckning åt fanan (fanorna); jfr -VAKT. ReglInf. 1751, s. 150. IllMilRevy 1903, s. 168. —
-SKO. i fanförarens bälte befintlig hylsa vari nedre ändan av fanstången sitter, då fanan bäres. Möller (1790).
-SOLDAT. mil. i fanvakt (förr äv. fanpluton): soldat utan befälsställning. ExInf. 1871, s. 249. —
-SPETS. (fane- 1736) övre ändan av en fanstång. Publ. 2/10 1732, s. 2. ReglInf. 1751, s. 138. —
-STUMP. (†) nedre ändan av en fanstång. ReglInf. 1751, s. 138. —
-STÅNG. (fane- 16761755) RelVictorLund 1676, s. B 1 a. —
-VAKT. (fane- 17091719) mil.
1) (†) abstr.: tjänstgöring för fanans (fanornas) bevakande (samt ordningens upprätthållande). Middagz tijden blef jag på arrestant och fahnewacht commenderad. KKD 1: 226 (1709). Qvarterordn. 1719, s. B 3 b.
2) konkret: mindre trupp avdelad för fanans (fanornas) bevakande (förr äv. för ordningens upprätthållande); jfr -PLUTON; i fackmässigt spr. numera bl. om dylik trupp avdelad från ett regementsförband. KKD 1: 154 (1708). ExInf. 1915, s. 225.
B (†): (3 d) FANE-BRÄDE. vid räkning av storheter i ”fanor” användt bräde varpå ”fanorna” antecknas. ReglSjötullsbetj. 1724, § 9. —
-FÖRARE, -LÄN, -SPETS, -STÅNG, se A.
(2) -TALS, adv. i ”fanor”. När något landtog (dvs. transport till lands) skedde fanetals af krigsfolket (osv.). Hallenberg Hist. 5: 144 (efter handl. fr. 1624). RARP V. 2: 160 (1655).
-VAKT, se A.
Spoiler title