SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FANATIKER fana4tiker, stundom 0302 (fanàtickr Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. =, äv. (med lat. pl.-ändelse) fanatici fana4tisi, stundom 0302.
Ordformer
(-iqver c. 1735)
Etymologi
[ytterst efter lat. fanaticus (se FANATISK)]
1) (†) motsv. FANATISK 1: exalterad religiös svärmare; stundom: kväkare? Socinianerne, arminianerna och fanatiqverne .. (göra) i dänna puncten (dvs. i fråga om rättfärdiggörelsen) .. ett med de påfviska. ARydelius (c. 1735) i KyrkohÅ 1900, s. 299. Norbeck Theol. 12 (1840).
2) motsv. FANATISK 2: person som (i sht på det religiösa l. politiska området) är fanatisk. Geijer I. 8: 503 (1835). Athen är .. i händerna på .. vilda fanatici. Rydberg Ath. 168 (1859). Fanatikern, den ombytliges motsats, saknar helt och hållet denna förmåga (att sätta sig in i andras tankar). Heidenstam Vallf. 79 (1888). — jfr RELIGIONS-, RÄTTS-FANATIKER m. fl.
Spoiler title