SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FANDERS fan4ders, sällan 32 (fa`nders (med kort ă) Weste, fànndärrs Dalin), sbst. oböjl.; i bet. II n., för övrigt bl. förekommande ss. gen.-attribut l. ss. adverbial l. styrt av prep.
Ordformer
(fan- 16141675. fann- 15981847. fand- 1674 osv. fander Stenhammar 124 (1794: till fander; i rim))
Etymologi
[ombildning av fan(n)ens (närmast av fannes), gen. sg. av fan(n)en (se FAN, sbst.1); med avs. på formutvecklingen jfr fsv. i aftons > i aftens > i aftes > i afters. Jfr nt. fander, fanner, fan, vilket dock knappast spelat ngn roll för den sv. formen]
Anm. Ang. ordets br. jfr anm. vid FAN, sbst.1 sp. 244. Fanders är dock på det hela taget mer eufemistiskt än fan.
I. ss. genitivform till FAN, sbst.1
1) (†) med bet. av en possessiv genitiv. Påfwens legat Mala Spina war then faners blåssbelgh, som förbemelte eeldh (dvs. oenighet) styrckia tillblåste. Gustaf II Adolf 80 (c. 1620); jfr 2 a. Fanners Nötter och pungar. Palmberg Ört. 351 (1684; anfört ss. namn på bolmörten, väl eg. på dess fröhus) [trol. endast övers. av S. Pauli Fl. Danica 251 (1648): ”Fandens Punge, Fandens Nosser”, hvarvid Nosser (eg. testiklar) återgivits med ”nötter”]
Anm. till 1. Ang. fanders i våld, se 3.
2) med adjektivisk bet. (l. med bet. av ett adv.; se under c).
a) [jfr FAN, sbst.1 1] (numera föga br.) mera eg.: förbannad, ond, elak. Här må nu vara en fanners brud, som ej kan blifva full! SvForns. 1: 8. Rudbeck Atl. 4: 55 (1702).
b) [jfr FAN, sbst.1 3 b] (numera föga br.) ss. uttr. för förbittring l. förargelse osv.: förbannad, ”förbaskad”. Balck Es. 93 (1603). Dhe fanners Stuta (dvs. stutarna). Tidfördrijf A 2 a (c. 1690). Jag trodde hon skulle må illa, / det hade varit ett fanders spratt! Sturzen-Becker 5: 43 (1862).
c) [jfr FAN, sbst.1 5 c, d] i mera obestämd bet. (dock vanl. i fråga om ngt obehagligt; jfr b): utomordentlig, faslig, ”förbaskad”; ss. bestämning till ett adj. l. (numera knappast br.) till ett adv.: utomordentligt, obeskrivligt osv. Asteropherus 37 (1609). Det tror jag fanners väl. Dalin Arg. 1: 254 (1733, 1754). En fanders stor lust at prata. Boding Mick. 58 (1741). Han trodde sig vara en fanders aristokrat. Strindberg TrOtr. 2: 260 (1885, 1890). — (föga br.) i uttr. sju fanders (äv. skrivet ss. ett ord). Brasck FörlSon. D 4 b (1645). Jag giorde deraf et Siufanners rammel. Dalin Arg. 2: nr 7, s. 4 (1734; uppl. 1754: faseligt).
d) [jfr FAN, sbst.1 8] (föga br.) i uttr. all fanders, all möjlig l. dyl. Man vill med all fanders gewalt hafva Schneidau oskyldig. Livijn (1813) hos Ahnfelt Rääf 287. — (†) Han ville utan all fanners tack (dvs. bums, utan vidare), att jag skulle lofva, att han skulle få (mitt jaord). Horn Lefv. 67 (c. 1657) [jfr FAN, sbst.1 6 c].
3) [jfr FAN, sbst.1 2, 3] styrt av prep. (urspr. till, numera vanl. åt, sällan för) samt (föga br.) i uttr. fanders i våld, förr äv. utan vidare bestämning; med bet. av ett adverbial: för fan, fan i våld; faktiskt liktydigt med: åt helvete, åt helsike, långt bort(a); jfr FANNOMA.
a) (numera knappast br.) mera eg. Columbus BiblV H 1 b (1674). Mit fartyg stundom var hund, suggor, kalfvar, kor, / Therpå jag öfver skog och siö til fanders for. Kolmodin QvSp. 1: 414 (1732; om spåkvinnani En-Dor). Zedritz 1: 28 (c. 1835).
b) [jfr FAN, sbst.1 2] mera obestämt, för att beteckna att ngt är l. utvecklar sig l. slutar alldeles galet l. olyckligt, att ngt är borta l. ruinerat l. rosenrasande o. d.: ”åt skogen”, ”åt helsike”; äv. i eder l. förbannelser. Det bär åt fanders, det slutar galet. Kasta något åt fanders, kasta bort. Jaga någon åt fanders, köra bort. Drag åt fanders och låt mig aldrig se dig mer! Murenius VP 38 (1640). Det är ondt at wårda sin egendom, när alt wil til faners. Verelius Götr. 14 (1664). Den stora båln i fjol, till fanders reste — han (dvs. slogs sönder). Bellman SkrNS 1: 183 (c. 1770). Hade du inte så ända åt fanners upsagt din tjenst. Eurén Kotzebue Orth. 3: 8 (1794). Åt fanders med den narren. Weste (1807). Hans blickar (önskade) att jag varit fanders i våld. Crusenstolpe Mor. 1: 30 (1840). Om han inte kommer så går det åt fanders med pjesen. Hagberg Shaksp. 1: 75 (1847). Pappas skattkammare är till fanders (dvs. bortslösad). Börjesson C12 79 (1858). — (†) i numera obr. uttr. Troll till fanders (dvs. vi ge trollen katten)! Bellman SkrNS 1: 411 (c. 1770; yttrande vid en sjukbädd, där gamla käringar föreslogo sympatikurer o. d.).
4) [jfr FAN, sbst.2 5, 6] (†) ensamt l. med prep. till, efter ett föreg. uttryck, ss. ett slags svordom (bekräftande l. uttryckande den talandes känslor med anledning av ngt): (för) fan, för tusan. Rondeletius 38 (1614). De bli nog fanners grötmyndiga ändå. Dalin Vitt. II. 5: 60 (1738). Så till fanders. Weste (1807).
II. [utvecklat ur I 3] (bygdemålsfärgat i vissa trakter) skämts. l. eufemistiskt för: helvete. Högberg Vred. 3: 424 (1906). Gnistrande och rykande som ett eldglödande fanders. Dens. Fåg. 36 (1912; om en raket).
Anm. till II. Måhända hör äv. ett l. annat av de under I 3 anf. språkproven rätteligen hit.
Ssgr (till I): FANDERS-ELÄNDE~020. (föga br.) förbaskat elände; särsk. (förr) i best. sg., ss. ett (första gången i tidningen Aftonbladet förekommande) hånfullt anagram av namnet på den av hovpartiet understödda tidningen Fäderneslandet (utgiven 1830—33). TegnérPpr 333 (1831).
-KONST. (†) djävulskonst. Verelius Run. 15 (1675; om svartkonst; lat. Diabolicæ artis).
-NÖTTER, pl. (fanners-) [liksom -PUNGAR trol. bl. avskrivet (i första l. andra hand) efter Palmberg (se ovan I 1)] (†) bolmört. Wahlenberg FlSv. 142 (1824). Pontén Fl. 53 (1847).
-PUNGAR, pl. (fanners-) [jfr -NÖTTER] (†) = -NÖTTER. Wahlenberg FlSv. 142 (1824). Pontén Fl. 53 (1847).
Spoiler title
Spoiler content