SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FARUS fa4rus l. FAROS -os, r. (m. Dalin (1871)); i best. anv. utan slutartikel; i ä. tid ngn gg med lat. pl. phari.
Ordformer
(i ä. tid nästan alltid skrivet pha-. -ros Atterbom)
Etymologi
[jfr t. pharos, pharus, lat. pharus; av gr. φάρος, eg. namn på en ö utanför Alexandria i Egypten o. på ett därstädes uppfört fyrtorn, sedan äv. i allm.: fyrtorn]
(†, se dock slutet) fyrtorn. Än i dag (kallas) de lycktor Phari, som vpsättias vid siön. Bliberg Acerra 10 (1737). Ekbohrn (1904). — särsk. (poet.; numera knappast br.) bildl. Atterbom Lyr. 2: 297 (1810). Hell dig, bland klassiska ruiner / du gamle, hög och undransvärd! / Du Farus som står qvar och skiner / ur en förgången sångarverld! Tegnér (WB) 4: 6 (1822; till Leopold). Bremer Brev 4: 276 (1863).
Ssg: FARUS-SKEN. (tillf.) Ett öga, hvilket söker / I stormfull natt en blink af farusskenet. Cygnæus 8: 128 (1846).
Spoiler title
Spoiler content