SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FASCINERA faʃ1ine4ra, ngn gg fas1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, FASCINATION (se avledn.)
Etymologi
[av fr. fasciner, av lat. fascinare, av fascinum, trolldom, trollmedel]
(i sht i skriftspr.) (be)dåra, förtrolla, förhäxa, tjusa; numera företrädesvis i bildl. anv.; ofta i p. pr. med adjektivisk bet.: fängslande, betagande. Man var fascinerad av hans genialitet, förespeglingar. Ett fascinerande inflytande. En fascinerande personlighet. Värka fascinerande. RARP 6: 324 (1658). (Synen) är förwirradh, fascineradh, kiusadh eller förtrolladh. Sylvius Mornay 279 (1674). (Fiskgjusen) .. fascinerar den på ljus dybotten stående gäddan, genom att kasta sin egen skugga framför offret. Strindberg Blomst. 59 (1888). En viss demoniskt fascinerande tjuskraft. Wegelius MusH 419 (1893). Det fascinerande, det poetiska i pilgrimstågen. PT 1911, nr 47 A, s. 3.
Avledn.: FASCINATION, r. [jfr fr. fascination] (mindre br.) förhäxning, förtrollning, tjusning, förbländning. Pfeiffer (1837). Ekbohrn (1904).
Ssg: fascinations-förmåga. (föga br.) VetHLäk. VI. 3: 6 (1799).
Spoiler title