SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FASA fa3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. (i bet. 1) FASE, m.
Ordformer
(fa(a)sa 1680 osv. fase AAAngermannus FörsprKyrkost. B 8 a (1587))
Etymologi
[fsv. fasi, rädsla, förskräckelse; jfr sv. dial. (Dalarna) fasur, jätte, buse (jfr 1), d. dial. (Bornholm) fasa, respekt, vördnad (för en gm sitt yttre l. eljest imponerande person), ävensom ä. d. fas, anfall, stormlopp, d. dial. (Jutl.) fas, ryck (i kroppen); av oviss härledning; jfr Lindqvist GrSubj. 14-15. Jfr FASA, v.3]
1) [jfr FASA, v.3 II 2] (†) konkret: buse; bildl. om sak. (Det) är otilbörligit, aff öffuerhetennes .. Höge och werdige nampn .. göra en förskreckeligen kuse, fase til .. Christeliga läros vnderkuffuelse. AAAngermannus FörsprKyrkost. B 8 a (1587).
2) [jfr FASA, v.3 I] känsla av ytterlig (med rysning o. hisnande förbunden) fruktan l. skräck l. avsky inför ngt; vard. äv. (med skämtsam överdrift) om svagare känsla av obehag l. motvilja; förr äv. mera obestämt: fruktan, rädsla, motvilja. Hava, hysa (förr äv. bära, draga) fasa (i sht vard. äv. en fasa) (för ngt). Gripas av fasa inför ngt, vid tanken på ngt. Blekna, stelna av fasa. Blek, stel av fasa. Injaga, väcka fasa hos ngn. Ett rop av fasa. Se, höra, märka ngt med fasa. Till sin fasa märkte han (att ..). Aff skyy och faasa för thet Castilianiske Ooket vthwalde (portugiserna) Johannem then oächta til sin Anförare. Brask Pufendorf Hist. 93 (1680). Men skulle man draga någon fasa therföre (dvs. för kina), kunde tå Baggesötha .. intagas. Linder Fross. 40 (1717). En rysning och fasa. Sahlstedt Hofart. 147 (1720). Om man i Sverige låter märka det minsta tekn til ostadighet (vid anläggande av fabriker o. d.), få .. främmande Handtvärkare en fasa för at gå dit. Dalin Arg. 1: 50 (1733, 1754). (Modern) såg hvar enda fläck (av kopporna) med största fasa an: / Men skrämslen geck förbi då fläck för fläck försvan. Livin Kyrk. 7 (1781). Folket .. stod / Förstenadt af fasa (då Inge brände Uppsala tempel). Geijer I. 3: 203 (1811). En händelse, som förorsakade sorg och fasa inom två af stadens .. familjer. SvT 1851, nr 1, s. 2. De vida byxorna .. ansågos .. med fasa af välbildade kavaljerer. HLilljebjörn Hågk. 1: 13 (1865). O fasa! Mina skulder uppgingo ej .. till .. 6,000, utan till 30,000 gulden. CGWrangel i Fria ord 328 (1878). Jag har haft .. en verklig fasa för alla sorts spekulationer, som kunde medföra äfventyr. De Geer Minn. 2: 111 (1892). — särsk.
a) i numera obr. uttr. Thet kom en fasa på mig. Lind (1749). (Krigshjälten) gör vår undran och vår fasa. Creutz Vitt. 70 (1759). En fasa föll på mig. Möller (1790).
b) (i sht i högre stil) ss. gen.-attribut, närmande sig bet. av ett adj.: fasansfull, full av fasa. Lemnar du din vän / I dessa fasans ögonblick? Stagnelius (SVS) 4: 144 (c. 1821). Då skriker han med fasans ton: / o Herre Jesus, det är hon! Tegnér (WB) 4: 30 (1822). Nu råkade (hunden) Fylax .. bli trampad på tårna .. och uppgaf därför ett fasans tjut. Strindberg GötR 41 (1904).
c) [bet. möjl. delvis beroende på anslutning till FAN, sbst.1 (se d. o. sp. 249, anm. 2:o)] (vard.) i gen. sg. med bet. av ett förstärkande adv.: fasligt. Är det så fasans brådt ..? Ge pojkarne skollof i dag. Strindberg GA 35 (1900).
e) [jfr FASA, v.3 I 2 d] (†) hisnande, svindel, yrsel. (Man) kan .. näppeligen utan fasa åskåda, huru vatnet här faller utföre. Kalm Resa 3: 441 (1761; i skildring av ett vattenfall).
3) i överförd anv. av 2.
a) orsak till l. föremål för skräck osv.; nästan bl. i predikativ anv. Pojken är en riktig fasa för sin omgivning. Döden är dem (dvs. de olyckliga) ingen skräck och fasa, utan en vän. Nohrborg 737 (c. 1765). Alla Mohrers skräck och fasa. Oscar II I. 2: 44 (1859, 1886; om ett svärd). Blod var hans fasa. CVAStrandberg 5: 55 (1862).
b) (i sht i högre stil) egenskap l. förmåga att injaga skräck osv., hemskhet, fruktansvärdhet; äv. konkretare: hemskt l. fasansfullt exempel l. fall l. drag osv. Krigets, hungerns, tortyrens, dödens (alla) fasor. Ps. 1819, 85: 3. Sjelfva döden förlorar sin fasa inför det ord, som tyder odödlighetens hopp. Genberg VSkr. 2: 56 (1859). [efter motsv. anv. av fr. horreur] (†) om ngt otäckt fult l. vederstyggligt. (Corps-de-logiet) var äfven ett Trollbo i utseendet(;) sådan Svänsk fasa! CAEhrensvärd Brev 2: 267 (1799). Det gifves .. vissa fasor af grof brottslighet, från hvilka en författares penna .. måste studsa tillbaka. Leopold 5: 58 (1801). — jfr NATT-FASA.
Ssgr (till 2): A (†): FAS-AKTIG. förskräcklig, fruktansvärd. (Etnas topp började) gifwa ett faaszachtigt Liudh ifrån sigh, då j medler tijdh Jorden nedan til sigh skakade. RelCur. 162 (1682).
-GRINA. förfasa sig. När en inbillning tar de små, så börja de .. fas-grina och ropa huru grufligt man faller deruppifrån! Thorild 4: 230 (1787).
B: FASA-BÅDANDE, p. adj. (mindre br.) hemsk. En fasabådande verksamhet begynte. Mellin Nov. 3: 183 (1837, 1867).
-VÄCKANDE, p. adj. gruvlig, förskräcklig, hemsk; jfr FASANS-VÄCKANDE. Bremer Strid 6 (1840). Verkningarne af explosionen hafva varit fasaväckande. SvT 1852, nr 19, s. 3. En fasaväckande grymhet. UpsP 1860, nr 73, s. 3. Ett så öfver all beskrifning majestätiskt och fasaväckande dån. UB 3: 150 (1873). särsk. (vard., mindre br.) ss. adv. med förstärkande bet.: fasligt. Det är .. inte så fasaväckande länge sedan vi stoppade hufvudet fullt med valkar. SvD 1915, mr 310 A, s. 13.
C: FASANS-, se under FASAN, sbst.1
D (†): FASE-DJUR. förskräckligt djur, vidunder, monstrum. LejonkDr. 75 (1689; om en drake).
-KROPP. LejonkDr. 134 (1688; i fråga om en drake).
-LIK, se FASLIG.
E (ny ssgstyp): FASO-FULL. hemsk. En skum, fasofull, obegriplig värld af mäktiga sidosläktingar till människan. Högberg Vred. 3: 437 (1906).
-SKILDRING. skräckmålning. Tidningarna ha icke dämpat fasoskildringarna (från världskriget), utan gifvit ökad spridning åt dem. Hildebrand Folk 85 (1915).
Spoiler title