SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FEJD fäj4d, r. l. f. ((†) n. RP 8: 237 (1640)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(fegd (feegd) 15231755. feigd (feijgd, feygd) 15221785. fejd (feid, feyd) 1561 osv. fäjd 15931899. fäig(h)d 16021734. fejde (feig-, feyg-, feg-) GR 2: 28 (1525), SvMag. 1766, s. 737 (: i fegde))
Etymologi
[fsv. feghþ, feyd, liksom d. feide av mnt. veide, motsv. fht. fēhida, strid, kamp, t. fehde (i senare tid återupptaget från fornspråket), feng. fǣhð, hat, fiendskap, sbst. till fht. fēh, fientlig, feng. fāh, utsatt för förföljelse o. hämnd (jfr eng. foe, fiende); jfr äv. fht. fēhjan, hata, got. faih, bedrägeri, bifaihōn, förorätta m. m.; till en rot poik-, peik- som på utomgerm. område anses föreligga bl. a. i lit. pìktas, ond, fpreuss. po-paikā, bedrager, möjligen äv. i fir. óech, fiende]
(numera nästan bl. i skriftspr., i sht i vitter stil) strid, kamp, vapenskifte, härnad, krig; numera i sht om inre strider (mellan stammar l. släkter l. enskilda personer o. deras anhängare o. d.); i fråga om yttre krig numera företrädesvis om smärre, tillfälliga, utan större härmassor l. kraftuppbåd förda strider, gränsstrider mellan grannar o. d. De långvariga fejderna i gränslandskapen. Ligga, råka, giva sig i fejd med ngn. Stormännens ständiga inbördes fejder under medeltiden. GR 1: 35 (1522). Emellen konungen i Swerige .. och konungen i Götha land .. war en long feegd. OPetri Kr. 19 (c. 1540). Then Danske feigde war ändat. Gustaf II Adolf 117 (1615). Mot Ellidas stam / drog ett trollpar till fejd. Tegnér (WB) 5: 70 (1825). Vilda stammar ligga oftast i fejd med hvarandra. Nilsson Ur. 2: 52 (1862). Se, främmande kölar gunga / Mot skären till blodig fejd. Östergren NDikt. 27 (1879). Ungdomsskaran drog samman på fejd och jakt. Levertin Magistr. 3 (1900). — jfr GRÄNS-, SLÄKT-, SMÅ-, TROS-FEJD m. fl. — särsk.
a) i numera obr. förb. o. uttr. Att handle (dvs. underhandla) med oss på fredh eller feijdh. GR 25: 519 (1555). Storfursten .. lät säija honom feigd til (dvs. förklara honom krig). Petreius Beskr. 1: 76 (1614). (Dem) som osz giorde fägd. Stiernhielm Fred. Anman. (1649, 1668).
b) bildl.: (häftig o. långvarig) tvist, kamp, strid; i sht om meningsstrid, vetenskaplig l. litterär polemik o. d. Litterära, vittra, vetenskapliga fejder. Fejder med ord och pänna. Lifvet är en fäjd, en beständig fäjd mot jämmer och nöd. Lantingshausen Young 1: 29 (1787). Med Oehlenschläger ligger .. (Baggesen) beständigt i fejd. Tegnér (WB) 2: 427 (1813). När fejder stå / för rätt och sanning. Söderberg Rytm. 88 (1907). — jfr MENINGS-, ORD-, PÄNN-, TIDNINGS-FEJD m. fl.
Ssgr: A: FEJD-BREV, -HANDSKE, se C.
-LYSTEN. (i sht i vitter stil) stridslysten; äv. bildl. Fejdlystna vasaller. Atterbom Lyr. 2: 239 (1809). (Artiklarna hade en) personligt fejdlysten ton. NF 19: 583 (1895).
-RÄTT, se C.
(b) -SKRIFT. (i sht i vitter stil) stridsskrift. Levertin 11: 180 (1901).
B (†): FEJDA-TID, se C.
C: FEJDE-BREV. (fejde- 1559 osv. fejd- 18151881) (numera bl. i historisk framställning l. i vitter stil) (brev innehållande en) krigsförklaring l. utmaning. LPetri Kr. 10 (1559). Jag .. sänder / Förrädaren ett fejdebref. Hagberg Shaksp. 3: 70 (1848; eng. Defiance). (Gustav Adolf) lät .. den svenska hären .. rycka fram för Berlin. Fejdbrefvet hade gått förut. MWeibull i IllSvH 4: 217 (1881).
-HANDSKE. (fejde- 1810 osv. fejd- 1825) (i vitter stil) stridshandske; bildl. Ville någon uppta den kritiska fejdehandsken. Phosph. 1810, s. 358. (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 260 (1918).
-KUNSKAP. (†) krigsvetenskap. 1 VittAH 1: 133 (1755).
-RÄTT, r. l. m. (fejde- 1840 osv. fejd- 18481912) (i historisk framställning) rätt(en) att avgöra en (rättslig) tvist med vapenmakt; nävrätt; särsk. i fråga om medeltida förh.: vasalls rättighet att föra krig med andra vasaller. Fejderätten .. (var hos nordborna) i äldsta tider .. det yttersta medlet för sakens afgörande. Nordström Samh. 2: 751 (1840). Vasallerna tillägnade sig (under medeltiden) fejdrätt. LfF 1899, s. 26.
-TID. (fejde- 15421794. fejda- 16141730) (†) tid l. tillfälle då krig råder; krigstid, krigstillfälle. Huru the Smålenninger nu i thesse framlidne feijdetijder sig skicket hafwe. GR 14: 359 (1542). Hallenberg Hist. 4: 779 (1794).
Avledn.: FEJDELIG, adj. [jfr mnt. veidelik] (†) krigisk, krigs-, ofreds-. Vdi feydelig tijdh och fiendtlig angriff. GR 9: 181 (1534). HH XIII. 1: 207 (1565).
Spoiler title