SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FIRN fir4n, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[av likbetydande t. dial. (Schweiz) firn(e), till firn(e), (fjol)-gammal, motsv. got. fairneis, gammal (jfr FJÄRRAN); i avljudsförh. till FORN]
geol. i övre delarna av högfjäll: gammal snö som övergått till en av runda, jämnstora, genomskinliga iskorn bestående kram o. tung massa; äv. övergående i bet.: firnbäcken. Björling Tyndall 112 (1879). Ramsay GeolGr. 1: 227 (1912).
Ssgr: FIRN-BÄCKEN. bäckenformig sänka vari firnsnö ligger hopad. Nathorst JordH 412 (1891).
-FÄLT. De nedom snöfälten belägna firnfälten. Bergstrand Geol. 28 (1859).
-IS. firnsnö som gm nedsipprande o. återfrysande vatten förvandlats till en hopkittad, vitgrå, kornig massa (som vid tilltagande hopning o. tryck övergår till glaciäris). 2NF 4: 1360 (1881).
-SNÖ. Bergstrand Geol. 28 (1859).
Spoiler title
Spoiler content